EU – den marknadsliberala mardrömmen

av Susanne Björkholm

Susanne Björkholm beskriver EU-kejsarens imaginära garderob, en uppfattning om stater och pengar som vilar på illusioner. Hur ser verkligheten bakom denna garderob ut?

 

EU är en renodlad frukt av marknadsliberalismen. Sedan 1950-talet har den marknadsliberala ideologiapparaten använt miljarder för att få västvärlden att tro att det ekonomiska måste separeras från det politiska. Vi har fått höra att det är en relativt liten skara människor som endast med mycken matematik och stort besvär kan förstå Ekonomin. Dessa belästa experter vet att Ekonomin är en mycket skör varelse och måste skyddas från politiker, som i sin klumpiga välvilja bara skulle skada Ekonomin. 

Politiker vill visst inte skada den ack-så-viktiga Ekonomin, så de har lärt sig att lyda experterna som berättar hurudan lagstiftning som behövs för att hålla Ekonomin nöjd och glad. Ekonomin mår bra endast om hen får leva på en ren marknad. Och för att växa behöver hen hela tiden mera marknad. Utrymmet måste tas av demokratin, som Ekonomin inte alls trivs med. 

På marknaden avgörs allt enligt den enkla och vackra principen en euro, en röst; inom demokratin hörs alldeles för många röster, som vill alldeles fel saker. Så vi måste demolera demokratin och bereda utrymme för mera marknad, för får inte Ekonomin växa, kommer vi att drabbas av sänkt välfärd. Så för att Ekonomin skall frodas, måste vi offra demokrati och välfärd, för annars har vi i alla fall inte råd med dem, i det långa loppet.

Men varför skulle politiken underkasta sig marknaden och Ekonomin, frågade många under årens lopp. Skall de inte ses endast som verktyg att använda då vi bygger ett gott samhälle för alla människor? Nej! Endast marknaden allokerar resurser effektivt! Endast på marknaden uppstår den heliga jämvikten mellan utbud och efterfrågan! Och Ekonomin behöver marknaden för att växa och hen måste växa, för annars får inte staten sina skattepengar och då har inte staten råd med någonting längre! 

Det ledsamma är att en stor majoritet i västvärlden redan i decennier trott på dessa sagor och den pseudovetenskap de bygger på. Orsakerna till den kollektiva psykosen har det skrivits mycket om, men något botemedel är väldigt svårt att leverera, för allt vi lärt oss att lita på är genomsyrat av lögnen, från universitet till ministerier och media. Men det finns små glimtar av hopp; allt fler vågar komma fram och säga att kejsaren är fantamej helt jävla naken. Den här texten beskriver EU-kejsarens imaginära garderob och hur verkligheten bakom den ser ut. 

Och verkligheten? Nej, staten behöver inte skatter för att fungera; nej, pengar ”uppstår” inte som en biprodukt av företagens verksamhet; nej, en fri marknad är inte effektivare på att allokera resurser än något annat sätt.

Ideologisk teater

Enligt det officiella narrativet som lärs ut på ekonomiska fakulteter världen runt, måste staten få pengar av den privata sektorn för att kunna hålla igång allt det som kallas välfärd. Dessa pengar uppstår när företag gör vinst. Så om vi vill att staten ska få några pengar överhuvudtaget, måste företagen ha det bra. De ska ha tillgång till möjligast billiga arbetare, som är såpass rädda för att bli arbetslösa, att de jobbar flitigt. Det bör med andra ord inte finnas fackföreningar som har tillräckligt med makt för att trissa upp lönerna. Därtill måste alla sociala stöd vara så små att det är riktigt jävligt att vara arbetslös. Och det är ytterst viktigt att det alltid finns en såpass stor arbetslöshet, att det är svårt att bli anställd om man blir av med det jobb man har. 

Men ack, staten har för vana att vara alldeles för rundhänt, heter det i läroböckerna. I stället för att återhållsamt leva på de skatter som kommer in, slösar staten och lever på lånade pengar. Staten måste spara och i stället låta marknaden sköta om saker och ting. För det är ett vetenskapligt faktum att marknaden allokerar resurser effektivt, på marknaden uppstår jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Och verkligheten? Nej, staten behöver inte skatter för att fungera; nej, pengar ”uppstår” inte som en biprodukt av företagens verksamhet; nej, en fri marknad är inte effektivare på att allokera resurser än något annat sätt; nej, utbud och efterfrågan möts inte i någon mystisk jämvikt på marknaden.

Det finns två slags aktörer som kan skapa pengar: suveräna stater med egen valuta och privata banker, som fått sin rätt av staten. Staten har monopol på sin valuta, så den kan skapa pengar hur den vill via sin centralbank. Att centralbankerna numera är lössläppta från demokratiskt ansvar är endast en politisk överenskommelse, för valutan är statens, inte centralbankens. Likaså är det ett politiskt beslut att staten auktionerar ut obligationer istället för att bara låta centralbanken knappa in den summa på statens konto, som behövs till att hålla i gång välfärden. Auktionscirkusen fungerar som ett led i narrativet om den effektiva marknaden, som bestämmer hur mycket den vill ”låna” till staten på basen av hur väl staten behandlar sin Ekonomi. Det är frågan om ideologisk teater.

 

Saga och sanning om den slösaktiga staten

Det här är det viktigaste i kråksången: En stat kan alltid betala tillbaka alla ”lån” den tagit i sin egen valuta, så statsobligationer i egen valuta är riskfria och därför de mest efterfrågade papper som finns på marknaden. Men en stat med egen valuta är också den enda aktören, som alltid kan betala sina skulder. USA:s delstater kan inte, inte heller kommuner eller företag eller privatpersoner. Ingen av de sistnämnda har rätt att skapa pengar.

Det här är det näst viktigaste: De pengar som kommer till världen via staten är de enda som inte ökar på den privata skuldsättningen. 

Banker skapar pengar i form av lån. När du tar ett bostadslån, knappar banken in summan på ditt konto och nya pengar har uppstått, och allt eftersom du betalat lånet tillbaka, försvinner summan igen ut i det tomma intet den kom ifrån. Men de räntor och andra avgifter du betalar försvinner inte. De utgör bankens vinst. 

Alla pengar som kommit till världen via privatsektorn och som cirkulerar eller sitter stilla på konton, är någons skuld till en bank. Så även om du inte är skyldig något till någon och har gott om pengar på kontot, är någon någonstans skyldig den summan till en bank. Så om vi låtsas för en stund att det inte finns någon stat som skapar pengar, skulle den privata skuldsättningen i världen öka hela tiden snabbare och snabbare, eftersom lånekapitalet försvinner och räntorna måste betalas med pengar som också är lånade av en bank mot ränta, och så vidare.

Skatterna då? Varför betalar vi skatt om staten kan trolla fram pengar ur tomma intet? Skatternas viktigaste funktion är att sakta ner den automatiska ackumuleringen av pengar där, var det redan finns mycket av den varan. För är man tillräckligt rik i en modern kapitalism, är det praktiskt taget omöjligt att inte bli hela tiden rikare. Den här koncentrationen av pengar är skadlig för realekonomin, eftersom miljonärer inte ökar sin konsumtion i samma takt som de får mera pengar. 

De rikas pengar som inte cirkulerar i realekonomin är fortfarande någons skuld till banken, så det blir en double-whammy av negativ inverkan på stackars Ekonomin. Progressiva skatter på kapital- och ränteinkomster och förmögenhet var livsviktiga verktyg för att hålla igång realekonomin, för de fick företagsägarna att investera i produktion istället för att mjölka ut pengarna som dividender och miljonbonusar. Detta ledde till fler arbetstillfällen, högre levnadsstandard och ökad efterfrågan. I USA betalade man mellan 70 och 91 procent i skatt för inkomster som översteg ett par miljoner i dagens pengar, från andra världskriget ända tills Reagan kom till makten.

Staten kan också justera inflationen med skatterna: driva in mera när Ekonomin går på övervarv och sänka dem när baksmällan tar vid. Det är ett effektivt sätt, till skillnad från den homeopati man nuförtiden litar på, nämligen att centralbanken försöker kuva inflationen genom att få upp arbetslösheten med sin ränta.

Vad gäller den heliga marknadsjämvikten, så behöver man bara läsa den neoklassiska ekonomins historia för att se att det är frågan om en ren myt. Det existerar ingen icke-magisk mekanism, som leder till en jämvikt mellan utbud och efterfrågan – inte ens under de totalt konstgjorda antaganden som teorin kräver. Marknadsjämvikten är en dogm, en myt, en saga. Och utan jämvikt existerar inte heller den effektiva allokering av resurser man tillskriver marknaden.

 

Sagolandet EU

Och vad har det här att göra med EU och euron? Allt. EMU är historiens första förkroppsligande av sagan on den effektiva marknaden och den skatteinkomstberoende staten. Man utsätter hundratals miljoner människor för ett system som endast kan fungera i en sagovärld. Vi lever i en fantasi, men tyvärr är det en fantasi med mycket konkreta konsekvenser.

Alla länder som använder euron, använder en främmande valuta. Staterna har avstått från den viktigaste komponenten av sin suveränitet, den egna valutan. Så de obligationer eurostaterna auktionerar ut, är lika riskabla för investeraren som privatsektorns skuldebrev. 

Euron skulle kunna fungera, om vi var en federation, såsom USA, där centraladministrationen har monopol på valutan och delstaterna får av administrationen de pengar de behöver för att fungera. Det här är analogt med suveräna stater som Norge, som har monopol på kronan och allokerar pengar till kommunerna. Att hålla igång en kommun i ett välbärgat land kostar väldigt mycket mera än man kan indriva i kommunalskatter, och får kommunerna inte tillräckligt med pengar av staten, måste kommunerna ta lån, för kommunerna kan inte skapa pengar, såsom staten kan. Och i rollen som låntagare är kommunen precis lika utsatt som ett företag. Kommuner kan gå i konkurs, om staten väljer att låta det ske. En sadistisk stat kan också tvinga kommunerna att spara, det vill säga avstå ifrån att erbjuda invånarna offentlig service. 

När vi euroländer gav bort våra egna valutor och underkastade oss EMU-reglerna med sina gränser för storleken av statsskulden, gav vi ett likadant struptag till dem som bestämmer över hur EU skall fungera. Till vems gagn? Och de besluten är i allt utom namn lösgjorda från demokratin. 

 

Pengar till de rika

Här kan vi jämföra EU med USA. USA:s federala budget ligger på ungefär 6 500 miljarder dollar. Det är pengar som staten skapar (via auktionen av obligationer) och använder till att hålla i gång hela landet. Vi euroländer är däremot i samma ställning som fattigfolket i ett medeltida kungarike. Vi får ingenting av centraladministrationen, tvärtom. Unionens budget ligger på cirka 180 miljarder, vilket medlemsländerna betalar åt EU! Så ett område med 448 miljoner människor (varav 350 miljoner lever utan egen valuta) har per år ungefär 6 700 miljarder mindre i statsskapade, riskfria pengar att bygga sin välfärd med än USA med sina 332 miljoner invånare. Och fungerande offentlig service är ju inte något som USA är känt för.

Våra valutalösa stater måste skuldsätta sig till bankerna, som kan kräva i praktiken vilka räntor som helst och alltid högre, ju större behov av pengar staten har. Privatpersoner måste använda allt större delar av sina inkomster för att betala för service som tidigare var gratis och skuldsätta sig allt djupare, ifall de vill äga sin bostad eller få hjälp när de blir gamla och skröpliga. Efterfrågan sjunker inom realekonomin, arbetslösheten ökar, inga progressiva skatter hindrar att pengar sugs upp allt snabbare hos de rikaste. 

EU är i grunden en gigantisk apparat som för över pengar från realekonomi och offentlig sektor via banker och andra finansföretag till de rikaste individerna på planeten. Naturligtvis kan det här inte fortsätta i längden. Euron kan antingen kollapsa kaotiskt i våldsamma kravaller när en tillräckligt stor del av befolkningen blivit tillräckligt förbannad, eller så kan EU omvandlas till en federation där centraladministrationen har monopol på valutan och skapar pengar till medlemsländerna. 

I praktiken skulle det betyda att man i Frankfurt auktionerar ut (riskfria) obligationer för att finansiera hela euro-områdets offentliga sektorer. Den sistnämnda vägen har blivit politiskt så gott som omöjlig tack vare marknadssagorna och narrativet om ett EU uppdelat i det goda och flitiga nord och de lata parasiterna i syd, som lever sitt korrupta liv på vår bekostnad. 

 

Ta minotauren vid hornen

Sedan 2015 har Europeiska centralbanken ECB emellanåt agerat som om vi levde i en federation, och alltså varit beredd att köpa upp alla medlemsländers obligationer som bankerna och andra investerare vill bli av med. Då är euroländernas statsskuld riskfri, precis som den skulle vara i ett suveränt land med egen valuta. Men ECB har även i det agerat nyckfullt och irrationellt och hotar jämt med att det här endast är tillfälligt och att det snart igen blir dags att återgå till den störtdykning EMU-reglerna tvingar till.

Om vi skall ha en chans att överleva det här hiskeliga experimentet, måste åtminstone de politiker som inte gillar läget rycka sitt huvud ur rumpan och sätta det ludiga utåt, som min vän brukade säga. Vänstern kan inte längre låta sig hunsas av teknokraterna som kräver att politiker lämnar Ekonomin i fred. Det hjälper inte att kompensera genom att koncentrera sig på mänskliga rättigheter, för även dessa kommer i slutändan att bestämmas på marknaden, om inte ens politikerna vill försvara demokratin. 

Om vi vill rädda Europa, måste vi ta minotauren vid hornen och våga säga att kejsaren är naken; att den så kallade teknokratiska hanteringen av Ekonomin inte är annat än ren ideologi som bygger på halvreligiösa, mystiska jämviktsmyter som maskerats med matematiska modeller för att likna vetenskap. Vi har (fortfarande) en rik, fin grund att bygga på. Europa kunde vara världens bästa ställe att bo på. Vi har råd att ta hand om alla från vagga till grav; vi har råd att ge alla en högklassig utbildning och friheter att förverkliga sina drömmar; vi kan vara världsetta inom vetenskapen; vi kan bygga en marknad, där även små företag kan konkurrera och där Ekonomin fungerar för människan och miljön, inte tvärtom.

Eller så kan vi ge upp.

 

Foto: ECB

Lämna en kommentar