Den svenska arbetsmarknaden liknar idag vilda västern, och de stora svenska facken står handfallna inför de skurkaktiga arbetsgivare som börjat dominera till exempel byggbranschen. En växande skara migrantarbetare har därför börjat organisera sig inom syndikalisterna – med gott resultat.
Arbetet – gjort! Lönen – obetald! Lurendrejare – var rädd! Vi hittar dig snart!” ekar det genom den dimmiga februariluften tidigare i år, utanför en stor byggarbetsplats i Stockholmsstadsdelen Solna. På infarten till bygget står ett tjugotal byggarbetare, klädda i matchande gula reflexvästar och bygghjälmar. Slagorden ropar de på ryska. Scenen återspeglar den förändring som den svenska arbetsmarknaden har genomgått de senaste åren. Männen härstammar från ett flertal olika länder, majoriteten av dem i forna Sovjet. Två av männen väntar sedan flera månader tillbaka på lön, motsvarande runt 30 000 euro, från en ljusskygg underentreprenör, som är aktiv på detta bygge.
– Det handlar ju inte bara om pengarna, förklarar Roman Ramazanov, en av de svindlade byggarna, utan också om att sätta stopp för dessa bedrägerier!
Deras protestform, en så kallad indrivningsblockad, var en vanlig kampmetod under den tidiga svenska arbetarrörelsens historia. Under 1900-talet, då Sveriges socialdemokratiska arbetareparti dominerade riksdagen, och dess fackliga arm, Landsorganisationen (LO), kom att förena den stora majoriteten av Sveriges arbetare, utraderares dock så småningom lönestölder och liknande grova exploateringsformer, och indrivningsblockaden som metod föll alltmer i glömska.
Men denna blockad i februari var bara den senaste av dussintals liknande, som genomförts av en liten, men snabbt växande ny fackförening vid namn Solidariska byggare. Facket grundades 2021, och tillhör inte LO, utan dess betydligt mindre, men mer stridbara syndikalistiska motpart, Sveriges arbetares centralorganisation (SAC). SAC kom till 1910, när syndikalisterna bröt sig ur den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och samlade under sin storhetstid, för 100 år sedan, närmare 40 000 medlemmar. Men precis som dåtidens värsta exploateringsformer och de radikala kampmetoderna som då tillämpades mot dem, blev även SAC ett alltmer marginellt fenomen, i takt med att den konsensusorienterade så kallade ”svenska modellen” etablerades. Solidariska byggares indrivningsblockad är ett litet slag i en större strid om detta uppläggs framtid.
En modell i kris
Den svenska modellen, som är snarlik den som även varit gällande i Finland fram tills 2020-talet, bygger på harmoni. I regelbundna förhandlingar avtalar facken och arbetsgivarna, liksom tidigare i Finland, om villkor som anses vara till båda sidors fördel. De resulterande kollektivavtalen täcker ofta hela sektorer, och innebär fredsplikt, varför strejker är relativt sällsynta i Sverige. Eftersom arbetsgivarna och facken på så vis gemensamt styr arbetsmarknaden med relativt lite statlig inblandning, saknas i Sverige, liksom i Finland, några av de grundläggande kontrollmekanismer som är vanliga i andra länder, såsom en lagstadgad minimilön eller systematiska arbetsplatsinspektioner av statliga tjänstemän. I stället är det Sveriges traditionellt mäktiga fack som ska säkerställa att lönerna och villkoren som förhandlats fram och fastslagits i kollektivavtalen upprätthålls. Men liksom i Finland, befinner sig denna modell i kris även i Sverige.
Det kanske inte verkar så på ytan. Medan Solidariska byggares verksamhet må ha gått de flesta förbi, har den pågående konflikten mellan Elon Musks bilfirma Tesla och de stora svenska facken skapat rubriker globalt. Sedan landets största metallarbetarfack IF Metall inledde stridsåtgärder mot Tesla i oktober, har flera andra LO-fack, som representerar en rad olika yrken, anslutit sig i solidaritet, och vägrat att serva firmans bilar och laddningsstationer eller leverera dess reservdelar och registreringsskyltar. ”Detta är vansinnigt”, twittrade Elon Musk chockerat.
Huvudanledningen till denna ovanligt offensiva styrkeuppvisning från LO-fackens sida är att konflikten handlar om principer. I strid med den svenska modellens spelregler, förvägrar Tesla nämligen IF Metall rätten att förhandla kollektivavtal å Tesla-mekanikers vägnar. Men denna jättarnas kamp är endast toppen på isberget.
För även om mångmiljardären Elon Musk utgör den perfekta boven, så är han långt ifrån den enda som undergräver fackens position i Sverige. Otaliga mindre skurkföretag ligger långt före honom, och har hittills knappt mött något motstånd. De bedriver en enorm skuggekonomi, som sträcker sig över vård-, transport-, städ-, livsmedels-, och byggsektorerna, där migrantarbetare anlitas och sparkas med kort varsel, och de kontrollmekanismer som traditionellt styr arbetsmarknaden i Sverige har slutat fungera.
I Sverige, liksom i Finland, saknas några av de grundläggande kontrollmekanismer som är vanliga i andra länder, såsom en lagstadgad minimilön eller systematiska arbetsplats-inspektioner av statliga tjänstemän. I stället är det Sveriges traditionellt mäktiga fack som ska säkerställa att lönerna och villkoren som förhandlats fram och fastslagits i kollektivavtalen upprätthålls. Men liksom i Finland, befinner sig denna modell i kris även i Sverige.
”Vilda västern”
– En betydande del av arbetarklassen i Sverige är idag helt vanmäktig, förklarar Emil Boss, veteran inom SAC (se Ny Tid 5/2024) och styrelsemedlem i facket Solidariska byggare. Enligt honom är det resultatet av flera parallella trender. Dels har åratal av avregleringar inom bolagsrätten och trenden mot alltmer outsourcing underlättat för oseriösa aktörer att genomdränka arbetsmarknaden. Samtidigt har reformer inom migrationsrätten skapat en andra klassens arbetare, som dessa skurkföretagare kan utnyttja.
Enligt Emil Boss är det flera kategorier av migranter som är utsatta. De som har det sämst är papperslösa, som kan hotas med utvisning.
– Jag har sett flera fall där arbetsköpare byggt upp en betydande löneskuld över flera månader, och sedan ringer de polisen, och säger att de ska åka till arbetsplatsen för att gripa arbetarna, berättar han.
Men även de som besitter ett arbetstillstånd riskerar att råka illa ut, eftersom de är tvungna att stanna hos samma arbetsgivare under de två första åren i landet för att inte förlora sin status.
– Arbetsköpare utnyttjar detta för att förtrycka arbetare och dumpa villkoren, säger Boss.
– De kan kräva återbetalning i kontanter, gratis arbete, eller sexuella tjänster.
Även de som söker skydd i Sverige hamnar ofta i samma sits. Då högern dominerar dagordningen, och allt fler asylsökande får avslag, har arbetstillstånd för många blivit en sista utväg för att undvika utvisning.
Till och med migranter som inte riskerar utvisning, såsom EU-medborgare eller ukrainare (som fått uppehållstillstånd via ett EU-direktiv sedan Rysslands invasion 2022), finner sig ofta i liknande situationer, då arbetsgivare gladeligen utnyttjar deras begränsade kunskaper om den svenska modellen och det svenska språket.
– Det vi har är en perfekt kombination av tillfälle, offer, och avsaknad av kontroll, säger Daria Bogdanska för att förklara uppkomsten av den omfattande arbetslivskriminaliteten som präglar den svenska arbetsmarknaden. Hon var själv en gång i tiden en underbetald migrantarbetare, började sedan engagera sig för migrantarbetares rättigheter, och jobbar idag som utredare med fokus på arbetsmarknadskriminalitet.
Den avsaknaden av kontroll hon påtalar är resultatet av att de stora svenska facken hittills i stort sett har försummat att organisera de tiotusentals migrantarbetarna i landet. Anledningarna är flera, från fackens internbyråkrati, som försvårar för folk utan svenskt personnummer att ansluta sig till fackföreningar, till arbetarnas egna reservationer, när de kommer från länder där fackmedlemskap inte är lika vanligt.
Enligt Bogdanskas erfarenheter kan inte ens de migrantarbetare som gått med i ett av de stora facken räkna med att få stöd. Eftersom svenska fack är inställda på kompromiss och konsensus, är de ”ofta inte utrustade för att hantera arbetsgivare som sysslar med raffinerade, systematiska kriminella metoder, eller en verklighet där migranter jobbar utan skriftliga anställningskontrakt, får betalt kontant och deras chefer är beredda att förfalska dokument”, förklarar hon.
– Det är både en fråga om attityd, alltså att man utgår ifrån att arbetsgivarna är välvilligt inställda, och en brist på kapacitet.
Men eftersom staten lämnar det till facken att säkerställa att löner betalas och arbetsplatser inspekteras, har de delarna av arbetsmarknaden som domineras av skurkföretag, vars affärsmodell är att anlita fackligt svagt organiserade migranter, hamnat utanför det i Sverige (och Finland) etablerade kontrollsystemet.
– Vissa kanske skulle säga att systemet fortfarande fungerar för den stora majoriteten. Och det stämmer generellt, men problemet växer. Vi har kommit till en punkt där vi måste erkänna att läget i vissa branscher är katastrofalt, sämre än i många andra länder. Där är det vilda västern, säger Bogdanska.
– Vi måste fråga oss: Vill vi ha ett så pass stort glapp mellan de som har ett skydd, och de som behöver det som mest, men saknar det nästan helt?
Dödliga konsekvenser
Medan villkoren för de flesta arbetare i Sverige fortfarande är bland de bästa i världen, så oroar sig SAC-aktivisten Emil Boss för att de fruktansvärda förhållanden som migrantarbetare jobbar under kan leda till en bredare degradering.
– Det är bara en tidsfråga innan resten av arbetsmarknaden följer med i dumpningen, menar han. Enligt honom är det en utveckling som redan syns i Stockholms byggsektor, där den LO-anslutna bygg-arbetarefackföreningen Byggnads håller på att förlora sin status som majoritetsfack, inte minst eftersom den knappt har några migrantarbetare som medlemmar.
– Lönerna har kanske inte sänkts ännu, men arbetsmiljödumpningen är redan tydlig. Lägets allvar förtydligades i december, när fem arbetare dog i Sveriges dödligaste arbetsplatsolycka på 30 år, då en hiss rasade på en byggarbetsplats i Stockholmsförorten Sundbyberg. Förhållandena där var typiska. Fast projektet leddes av ett ledande byggföretag som hade tecknat kollektivavtal med Byggnads, genomfördes arbetet via fem entreprenadled av över 120 underentreprenörer. Av de fem arbetarna som miste livet var en född i Sverige, medan de andra fyra kom från Ukraina, Ryssland och Afghanistan.
Eftersom de stora svenska facken har lyst med sin frånvaro i kampen mot denna katastrofala dynamik, har det istället fallit på de mer radikala syndikalisterna i SAC att fylla tomrummet. Att de kan göra det framgångsrikt är delvis tack vare en detalj i den svenska arbetarrörelsens historia.
Facklig experimentlåda
– Det finns en säkerhetsventil i den svenska modellen, förklarar Emil Boss.
– Och i ärlighetens namn finns den tack vare högern. På 1970-talet ingrep liberalerna när Socialdemokraterna ville skaffa sina allierade fackföreningar monopol över arbetarorganiseringen.
Resultatet blev att mindre, oberoende fackföreningar, som SAC, har kunnat fortsätta att verka utanför LO-strukturen och dess kollektivavtal.
Många av privilegierna som svenska fackföreningar åtnjuter, såsom rätten att tvinga arbetsgivare till förhandlingar, gäller samtidigt även för SAC. När konflikter övergår i rättstvister betraktar domstolar i brist på lagstadgade regler dessutom ofta kollektivavtal som normerande, och dömer till arbetsgivares nackdel, om de avviker allt för mycket från vad som avtalats för branschen.
– Genom att verka i det mellanrummet har SAC blivit en experimentlåda för facklig praktik, förklarar Boss.
Och om Solidariska byggare har bevisat något, så är det att de strukturella bristerna i den svenska modellen kan korrigeras, åtminstone delvis, om arbetarrörelsen är beredd att ta fajten. Sedan grundandet 2021 har gräsrotsfacket Solidarisk byggares offensiva kamp tvingat arbetsgivare att betala ut löneskulder och skadestånd motsvarande runt 2,5 miljoner euro totalt.
Facket kunde dra lärdomar från flera tidigare liknande projekt. 2019 lyckades ett fackligt initiativ, där Daria Bogdanska var en av de drivande krafterna, vinna segrar för östeuropeiska arbetare inom livsmedelsindustrin i sydsvenska Skåne. På en SAC-strategikonferens i Malmö senare samma år delade en delegation ur det brittiska basfacket United Voices of the World med sig av sina erfarenheter av att framgångsrikt organisera migrantarbetare inom städbranschen i London. SAC Stockholm bestämde sig kort därpå att satsa specifikt på att organisera ”oorganiserbara” prekära migrantarbetare.
Efter att en flerspråkig reklamkampanj i sociala medier lockade några medlemmar, anställdes förhandlare med relevanta språkkunskaper, såsom ryska och spanska. Det stod snabbt klart att byggnadsarbetare, en del från Latinamerika, men de flesta från forna Sovjet, var den mest mottagliga målgruppen, och Solidariska byggare etablerades 2021 som ett självständigt fackförbund inom SAC Stockholm.
Det nya facket belastades inte av vare sig den naivitet eller de illusioner om konstruktiva långsiktiga relationer, som präglat LO-fackens sätt att ta sig an konflikter, och skurkföretagen med föga intresse för dialog utmanades för första gången på allvar. I många fall blev chefer som i månader hade vilselett sina anställda med tomma löften om löneutbetalningar så överrumplade av fackets konfrontativa ansats, med hot om blockader och stämning, att de valde att betala sina skulder på en gång.
Att Solidariska byggare domineras av rysktalande medlemmar är delvis resultatet av EU-utvidgningen 2004. Många av de polska och baltiska aktörerna som då gjorde entré på den svenska arbetsmarknaden har sedan dess blivit mellanhänder i rekryteringen av sämre betald arbetskraft utanför EU:s gränser. Rysslands invasioner mot Ukraina, 2014 och 2022, har sedan dess lett till ytterligare tillströmningar av arbetare därifrån. Med bakgrund i postsovjetiska Östeuropa, Kaukasus och Centralasien, är dessa arbetares gemensamma språk fortfarande ryska, och deras olika kulturella bakgrund och samtliga geopolitiska konflikter till trots, är den interna kommunikationen medlemmarna emellan ofta förvånansvärt harmonisk. I fackets ryskspråkiga chatt på Telegram lägger medlemmar mellan officiella fackliga meddelanden regelbundet upp vänliga gratulationer på varandras respektive ortodoxa, katolska eller muslimska högtider, som sedan besvaras med hjärtliga emojis.
I takt med att fackets framgångshistorier spred sig inom arbetsmigranternas sociala kretsar, och allt fler anslöt sig, hittade syndikalisterna lösningar där de stora facken endast brukar se problem. Medlemsavgifterna accepteras i kontanter, medlemmar välkomnas oavsett deras officiella migrationsstatus, och, i motsats till det vanliga fackliga förfarandet, kan nykomlingar få stöd i konflikter även om de uppstod innan de blev medlemmar. Facket erbjuder även en starkt rabatterad medlemskapstariff för dem som blivit tvungna att lämna landet innan deras ärenden avslutats, varför det har flera utrikesmedlemmar.
Om Solidariska byggare har bevisat något, så är det att de strukturella bristerna i den svenska modellen kan korrigeras, åtminstone delvis, om arbetarrörelsen är beredd att ta fajten.
Tecken i tiden
Efter att ha börjat som en sorts akut hjälpinsats som drevs mest av svenska aktivister, ”ett Röda Korset för utnyttjade migrantarbetare”, som Emil Boss kallar det, har Solidariska byggare på sistone alltmer tagits över av medlemmarna själva.
– Folk började själva bedriva organiseringen, säger han.
Den aktuella styrelsen består av arbetare från bland annat Lettland, Montenegro, Georgien, Kirgizistan, Ukraina, Nicaragua och Katalonien. Fackets administratör, en kassör och flera av dess tolkar är också migranter, som ursprungligen gick med i organisationen för att få stöd i egna arbetsplatskonflikter. Sedan lanseringen har Solidariska byggare vuxit exponentiellt, och räknar idag närmare 1000 medlemmar. Därmed utgör facket numera runt en fjärdedel av SAC:s totala medlemsskara, och har bidragit till att moderorganisationen efter årtionden av medlemstapp börjat växa igen.
Med tanke på de strukturella hoten mot den svenska arbetarrörelsens historiska landvinningar kan Solidariska byggares mer radikala ansats vara ett tecken i tiden. I mars beslöt SAC:s lokalavdelning i Malmö att grunda en egen avläggare, efter samma modell som Solidariska byggare, men med inriktning på jordbrukssektorn, där många migrantarbetare utnyttjas. I april beslöt SAC i Stockholm i sin tur att starta ytterligare ett fack, denna gång för arbetare inom städbranschen, där speciellt kvinnliga migrantarbetare ofta utsätts för exploatering.
Förra sommaren utvidgade Solidariska byggare sin kamp till och med bortom Sveriges gränser. När ett hundratal lastbilschaufförer från främst Georgien och Uzbekistan inledde en vild strejk i tyska Gräfenhausen, lanserade facket en ”Internationell strejkkassa till Joe Hills minne”. Fonden är uppkallat efter den svenskamerikanska sångaren och IWW-aktivisten som avrättades i Utah 1915 (se sid 12 i denna tidning), och är tänkt att samla donationer till stöd för strejkande migrantarbetare i hela Europa.
Samtidigt finns det tecken på att även några av Sveriges stora LO-anslutna fackföreningar börjat engagera sig i frågan. I höstas ordnade Byggnads sin första indrivningsblockad på 13 år, mot en underentreprenör med löneskulder till migrantarbetare. Tidigare i våras lanserade Byggnads även en specialiserad arbetsgrupp vid namn Svensk byggkontroll, som systematiskt ska utreda skurkföretag i branschen.
Vad gäller just byggsektorn i Stockholm ser Emil Boss två tänkbara framtidsscenarier.
– Såvida de mest aktiva inte blir utbrända fortsätter vi antingen att växa, och byggbranschen blir uppdelad i ett fack för migrantarbetare och ett fack för alla andra. Eller så vaknar Byggnads till och använder sina enorma resurser och tar över vår roll, i vilket fall vi troligtvis kommer försvinna igen. Även om jag inte generellt är någon optimist, så tycker jag att vilket som helst av dessa två alternativ som helst vore fantastiskt, säger han.
Oberoende av vad som händer längre fram i tiden så kommer Solidariska byggare åtminstone på medellång sikt förbli en kraft att räkna med. Det stor återigen klart vid blockaden denna dimmiga februaridag i Stockholm. Efter lite inledande förvirring bjöds byggaren Roman Ramazanov och förhandlaren Pelle Sunvisson in till den container som inhyser projektets ledningskontor, på ett samtal med platschefen om hans underentreprenörs löneskulder.
– De tar detta på stort alvar, och har lovat att hjälpa oss att lösa detta snarast, rapporterade Pelle Sunvission en stund senare till arbetarna som stod kvar vid infarten utanför. Nöjd med att ha förtydligat sina krav började de veckla ihop sin flagga och röra sig mot närmaste tunnelbanestation.
– Förresten var det väldigt tydligt att de visste vilka vi var, lade Sunvission till med ett leende, innan även han anslöt sig till kamraterna och försvann i diset.
Foto: Volodya Vagner
