Av en händelse är det dagen efter det svenska riksdagsvalet som Göran TherbornsKapitalet, överheten och alla vi andra dimper ner i min brevlåda. Cambridgeprofessorn Therborn har sedan 1970-talet positionerat sig som en av världens ledande marxisminfluerade sociologer, och i sin första bok skriven på svenska sedan 1981 bjuder Therborn på en gedigen klassanalys med syftet att förklara hur Sverige gått från högt satta jämlikhetsambitioner till att bli ett ”tragikomiskt land” med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. När jag läser boken i svallvågorna av en valrörelse där jämlikhetsfrågan allt som oftast lyst med sin frånvaro märker jag hur författarens stridsilska smittar av sig allt mer för varje sida.
Hur kom det sigatt Sverige plötsligt har flest dollarmiljonärer per capita i hela EU? Therborn spårar kärnan till de ökade klyftorna till den ”motreformation” som ägde rum i samband med nyliberalismens frammarsch under 1980-talet. För att förstå varför det svenska utjämningsprojektet gick vilse i nyliberalismens träsk lägger Therborn fram en analys i tre plan. För det första framväxten av en ny socioekonomisk värld där industrisamhället sopades undan till förmån för den nya förebilden ”entreprenören”. För det andra öppnade socialdemokraterna (påhejade av nyliberala ekonomer) slussarna för finanskapitalismen och gav därmed den allt friare marknaden en blocköverskridande politisk legitimitet. Och för det tredje så skedde ett ideologiskt hegemoniskifte där de nyliberala idéerna lyckades, för att citera den tidigare moderatledaren Carl Bildt, befästa sig som ”den enda vägens politik”.
Även om Therborn inte lyfter frågan så skvallrar detta om en egenskap hos svenskarna som jag allt mer reflekterat över sedan jag för fem år sedan flyttade över potten. Utan att ha empiriska belägg så är magkänslan att svenskar är mästare på att snabbt byta riktning och sedan glömma det som rådde förut, må det sedan handla om flyktingpolitik eller förmögenhetsskattens funktion. Kanske är det en överlevnadsmekanism för att klara vardagen i ett tämligen paradoxalt land.
Av de tre grupperna som räknas upp i bokens titel är det vetskapen om hur många ”alla vi andra” är som gör att det går att skönja visst hopp när Therborn avslutar boken med att blicka framåt mot den framtida kampen mellan kapital och arbetare. Även om författaren i nuläget inte skymtar någon glänta i kapitalismen understryker han att det finns stora sociala resurser för motstånd, inte minst från de tre p:na som förlorar mest på digitaliseringen av arbetslivet: prekariatet, proletariatet och professionerna (missnöjda läkare och lärare som tvingas anpassa sig till new public management-logik). Hur organiserandet konkret ska gå till får vi inte många tips om. Tesen att den breda medelklassen först kommer att sluta acceptera bristen på ekonomisk demokrati när den själv på allvar drabbas av dess effekter öppnar ändå, åtminstone teoretiskt, upp för någon form av motreformation. Om de breda massorna kan övertygas om att kärnan till deras otrygghet inte kommer nerifrån (läs: flyktingar, bidragstagare) och istället lära sig att identifiera sina gemensamma intressen finns det en hel del resurser att skörda från toppen.
Axel Vikström
Göran Therborn:
Kapitalet, överheten och alla vi andra. Arkiv förlag, 2018.
Varje morgon står Tina (Eva Melander) i sin uniform med Tullverkets vapen på ärmen vid landgången i Kapellskär. Ett skepp kommer lastat med passagerare. Tack vare Tinas fenomenala luktsinne kan tullen beslagta sprit, knark, barnporr. Hennes näsa registrerar nämligen de förbipasserande som bär på hemligheter, skuld och skam.
Trots sitt osköna yttre och introverta sätt är Tina inte otursam. En respekterad samhällsmedlem, en älskad dotter som besöker sin pappa (Sten Ljunggren) på ett mysigt äldreboende. Tinas sambo (Jörgen Thorsson) må vara besatt av att pyssla med sina kamphundar, men han lagar gärna middag och frågar alltid Tina ”Hur var din dag?”
Ett lagom ordnat, lagom deppigt, lagom svenskt liv.
Men Tina har alltid känt sig annorlunda. Hon promenerar barfota i skogen, hon gillar varken mat eller sex. Sambons hundar avskyr henne. ”Ful, konstig och med kromosomfel” – så beskriver hon sig själv.
En dag anländer den hemlighetsfulle Vore (Eero Milonoff) till Kapellskär. I bagaget har han en larvkläckningsmaskin. Med sitt toviga hår och sin grovhuggna fysik är Vore mycket lik Tina. Snart är passion ett faktum, med nakenbad i sjöar, älskog i skogen och ett och annat mellanmål som består av larver.
Glöm Shrek, Avatar och andra trendiga fulingar från Hollywood. Med smink och kostym har filmmakarna förvandlat svenskan Lekander och finnen Milonoff till äkta nordiska troll. Lika barn leker bäst, men är Tina och Vore lika varandra även inombords?Plötsligt ställs Tina inför nya dilemman. Tillsammans med Ann Petréns polisutredare upptäcker hon några riktiga monster i människoskepnad, i en vanlig förortslägenhet.
John Ajvide Lindqvisthar bidragit till manuset som bygger på hans novell Gräns. Tillsammans med Isabella Eklöf och den iransk-svenske Ali Abbasi bjuder de på ett drama om nordisk ensamhet och annorlundaskap. Filmens tempo är suveränt, personkemin mellan huvudrollsinnehavarna är så stark att man verkligen känner för deras rollfigurer. Med säker hand vispar Abbasi ihop en sufflé som innefattar en massa tankeväckande allusioner. John Bauer-estetik blandas med diskbänksrealism och noir på gränsen till skräck.
Filmen för tankarna till Agnieszka Hollands gränsöverskridandeekothriller Pokot/Spår, där den skogsfrälsta hjältinnan förförs av en entomolog. Precis som hos Holland bjuder Gräns på en kontroversiell epilog. Om sanningen ska fram är det den som jag upplever som störande,i stället för den knäppa sexscen som förekommer i mitten av filmen. Svenskarnas eviga exotiserande av finnar – så kan man tolka det hela.
I vilket fall som helst har Abbasi åstadkommit en djärv och brutal liknelse som etsar sig i minnet, med drag av samhällssatir, hämndsaga, melodram.
Zinaida Lindén
Gräns.
Drama/ thriller. Sverige/ Danmark, 2018.
Regi: Ali Abbasi. Manus: Ali Abbasi, Isabella Eklöf,
John Ajvide Lindqvist
Foto: Nadim Carlsen. I rollerna: Eva Melander,
Eero Milonoff, Jörgen Thorsson, Sten Ljunggren, Ann Petrén
Första pris på filmfestivalen i Cannes i sidokategorin
”Un certain regard”.
Tomas Jansson besöker Stockholms internationella Bergmanfestival, ser allt från rasande tysk teater till en icke-vit duo göra en Persona-version, och funderar på vad som får både unga och äldre teatermänskor att fortfarande hylla Bergmans texter.
Jag landar i Stockholm mitt under pågående valkampanj, och märker
hur kulturbegreppet gärna erövras av populismen. ”Stäng P3, vänsterliberal skitkanal”, utbrister Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i en intervju (i P3!), samtidigt som SD-politiker ute i regionerna inte sticker under stol med att man gärna bestämmer över framtidens svenska litteratur och teater. Men det finns också motkrafter. Flera kända folkmusiker har i ett upprop protesterat mot populismen, också teaterförbundet har uttalat sig mot SD:s kultursyn.
Själv ser jag också Dramatens Bergmanfestival som en motkraft. Här ger man plats för gästspel med en helromsk ensemble (Roma armee av Berlins Gorki-teater) som berättar egna historier, eller producerar en Persona-version med en icke-vit ensemble regisserad av den kaxiga dramatikern Dimen Abdulla.
Mera om det senare, först försöker jag få ett grepp om vad det är som gör Bergman så relevant idag att han är värd en jättelik festival.
Regissören är död, leve författaren
Då jag själv växte in i kulturvärlden på 1980-talet, var det regissörenIngmar Bergman det handlade om. Hans filmer var en viktig del av biohistorien, och som teaterregissör var han ohotad svensk kung. Men idag betyder de rollerna inte längre mycket. Det är författaren Bergman som lever vidare, och då uttryckligen på teaterscener runtom i världen.
Kanske var det för att Bergman under sin livstid gärna förhindrade uppsättningar av hans verk som det efter hans död uppstod en boom av teater baserade på hans filmer, för att det fanns något exklusivt över det. Men alla trodde det skulle gå över på några år, till och med Bergmanstiftelsens VD Jan Holmberg räknade med att boomen skulle mattas av. Istället är Bergman idag Sveriges största teaterexport, med 50–60 nya produktioner världen över varje år.
– Och det som är intressant, konstaterar Holmberg, är att när de första pjäserna efter Bergmans manuskript kom, var man alltid noga med att i marknadsföringen säga ”efter Bergmans film eller tv-serie”.
Men idag har originalet förskjutits till att vara manuskriptet. Ingen talar om filmerna längre.
– Lägg till att man med Bergman får hela den skandinaviska teatertraditionen i ett och samma paket, Ibsen och Strindberg och Bergman. Och teatervärlden är inte mindre kommersiell än att det kan vara en anledning till att han spelas utomlands. Men när det är sagt måste man tillägga att hans texter är oerhört starka berättelser om mänskligt liv, från lust och glädje till djupaste lidande och förtvivlan, allt finns där. Och Bergmans rykte till trots är han inte alls så svårbegriplig eller intellektuell. Ta bara Scener ur ett äktenskap, det är ett allmängiltigt verk som ingen kan gå oberörd från.’
Liv Ullman och Ingmar Bergman.
Suverän dialog
Då jag under de två senaste Bergmanfestivalerna har intervjuat teaterpersonligheter för att få ett grepp om vad det är som gör att hans texter lever vidare, har svaren alltid handlat om den fina dialogen. Plus att han fokuserat på tidlösa teman, relationer och svartsjuka och kärlek och ångest och återvändsgränder.
Enligt holländska regissören Ivo van Hove är Bergmans styrka att inte bry sig om det samhälleliga utan enbart skriva om människor som man känner, som Tjechov, och gräva så djupt det bara går.
Eller skådespelaren Stina Ekblad: ”Vi längtar efter det där borrandet i märgen som han ägnade sig åt.”
Samtidigt är det intressant att han verkar vara mycket större internationellt än i Norden, framför allt större än i Finland där teatrarna knappt alls uppmärksammat jubelåret. Inte ens ett finländskt gästspel under årets festival blev av, även om jag fått vinkar om ett sådant under festivalen för två år sedan.
Dramatenchefen Eirik Stubø beskriver det med hur utländska teatrar brukar förhålla sig till samarbetsprojekt.
– Det är först när man nämner det här med International Bergman Theatre Festival som det händer saker, för det är något som de vill vara en del av. Det finns en hel säck av saker som folk vill förknippas med i namnet Ingmar Bergman. Jag har svårt att analysera vad det handlar om, men jag märker det tydligt.
Också den kända belgiska gruppen TG Stans Frank Vercruyssen lyfter fram den magnifika dialogen, som fått gruppen att under de senaste åren producera en hel rad Bergman-texter.
– Då vi väljer det som vi vill jobba med handlar det ofta om att man hittar nånting som får en att reagera, ibland kan det räcka med några repliker som man känner att man bara måste få säga på scenen. Och i Bergmans manuskript finns det mycket sådant, för han är ju framför allt en suverän författare. Och han lyckas prata om allvarliga tunga plågsamma saker, på ett sätt som kan få en att skratta. Det är inte många som lyckas med det.
Teater som extremt ”här och nu”
I år gästade TG Stan festivalen med InfidèlesOtrohet), berättelsen om en kärleksaffär som leder till skilsmässa och vårdnadstvist om ett barn. Men den storyn kombinerar man med bitar ur Bergmans självbiografiska Laterna Magica, och så bygger man upp en helhet där Bergman går i dialog med både skådespelarna och textens passionerade och bittra triangeldrama.
Den belgiska gruppen bjuder på en spännande blandning av modernt uttryck och ett högst traditionellt textdrivet spel. Allt görs inför öppen ridå, klädbyten och uppvärmning och scenbyten. Föreställningen inleds med att skådespelarna liksom funderar på vad man är på väg att spela, hur rollerna ska gestaltas, som om de steg in i rummet och skapade i stunden. Här suddas gränserna mellan skådespelare och rollfigur ut, och så skapas ett slags vardaglighet över hela situationen.
Tanken är att ett här och nu skall genomsyra föreställningen. Men så är gruppens arbetsprocess också speciell. Istället för att repetera för man långa diskussioner runt arbetsbordet, egentligen är det först under premiären som man på riktigt gör pjäsen på golvet, det är först med publik i salongen som man börjar spela.
Hotel Strindberg
Fem timmar Strindberg
Hotel Strindberg (också Strindberg ges plats under festivalen, självklart eftersom Strindberg var en startpunkt för Bergman) är den unga Schweizbaserade succéregissören Simon Stones projekt. Han sysslar med att skriva om klassiska stycken, men så att handlingen och dramaturgin finns kvar, det är dialogernas formuleringar som är nya. Eller så gör han som här, kokar ihop en bunt pjäser och gör ett slags koncentrat av ett författarskap. Den magnifika scenbilden består av sex hotellrum staplade på och bredvid varandra, och så leds man som åskådare via korta scener från rum till rum, från pjäs till pjäs.
Det är nästan fem timmar rasande tysk teater där man som åskådare förflyttas mellan hotellrummen, ständigt med en livemusikmatta som sällskap. Det är vansinnigt snyggt, och det är svårt att inte imponeras av den där tyska exaktheten i spelet som kan få ett femton minuter långt fyllegräl mellan ett vuxet par att bara bli så vansinnigt underhållande.
Sverige omfamnar dagens samtida tyska teater, det som i Finland sker på små fria scener gör man här på stora institutioner. Förutom Simon Stone har man bjudit in Falk Richter, som tillsammans med Dramaten-ensemblen skapar verket Safe baserat på Richters upplevelser av en bunt Bergman-filmer, och dagens Sverige.
Men jag ser också hur man bjuder på högst traditionell borgerlig teater, men även hur man på ett respektfyllt sätt gör Bergman på nya sätt.
På Strindbergs Intima Teater presenterar chefen Anna Pettersson en feministisk läsning av Bergmantexter, och på Dramaten ser jag det som i Finland är så ovanligt; icke-vita skådespelare som konfronterar sin situation och historia med Bergmanska tankar, signerat dramatikern Dimen Abdulla.
– Det som kan kännas föråldrat hos Bergman är hur den etablerade mannens blick är ständigt närvarande, konstaterar hon. Man kan tänka ”en gammal gubbe”, men jag kan också känna att det är en person som faktiskt förstått nånting. Och det vill jag äta en bit av, säger Abdulla.
Det gör hon med Persona, persona, persona, där hon utgår från den 52 år gamla Persona-filmens relation mellan den berömda skådespelerskan Elisabet som klappar ihop och bestämmer sig för att sluta prata, och hennes sköterska. Men här bygger pjästexten på samtal mellan Abdulla och skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. Och nu är Elisabet inte alls tyst. Den 50 minuter korta föreställningen fylls av hennes inre monologer.
Persona.
Motpolen är Dramaten-chefen Eirik Stubøs uppsättning av Bergman-skådisen Erland JosephsonsEn natt i den svenska sommaren, som bygger på upplevelser från inspelningarna av den ryska filmgiganten Andrej Tarkovskijs sista film Offret. Medan man otåligt väntar på att Tarkovskij ska hitta rätt ljus och miljö och stämning, samtalar man om livet och konsten, kärlek och ångest. Det är en i högsta grad musikalisk uppsättning, fulländad i sin rytm – lite i Bergmansk anda känns det som. Dessutom har man i Thomas Hanzon hittat ett ansikte som är skrämmande likt Josephson.
Då den elva dagar långa festivalen är över, sammanfattar Svenska DagbladetsLars Ring med en glädje över det internationella möte som uppstått, hur festivalen ”sänder ringar på vattnet genom den svenska teatersfären … Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den”.
Och visst är det något som jag saknar i Finland. Hur förhåller vi oss till traditionerna? Och till de internationella mötena? Visst fungerar Tammerfors teatersommar som ett sådant, men sällan med de riktigt stora namnen, stilbildarna. Där har Dramaten hittat något som också Teatersverige saknat – en plats där världen samlas, och där den nationella teatern på riktigt möter och skaver mot stora internationella trender.
Så som världen ser ut idag, är en sådan plats ovärderlig. N
Text Tomas Jansson Foto Sören Vilks, Reinhard Maximilian Werner, Therese Öhrvall
En festival helt utan män. Det är konceptet för den kanske mest omtalade – och kritiserade – festivalen i Sveriges historia. Festivalen Statement, som ägde rum sista helgen i augusti i Göteborg, blev en högljudd hyllning till systerskapet och en hård spark mot patriarkatet, skriver Tove Lillsund.
Allt började med ett tweet. Den svenska komikern Emma Knyckare hade precis sett en nyhetssändning där det rapporterades om allt fler våldtäkter och övergrepp på festivaler i Sverige när hon skrev på Twitter: ”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”
Ett år senare besöker jag det som kom att bli Sveriges första festival endast för kvinnor, transpersoner och ickebinära.
Kön ringlar lång utanför Bananpiren i Göteborg, en kö helt utan män. Folk är glada och uppsluppna, men framför allt förväntansfulla. Känslan av att vara med om något unikt, snudd på historiskt, är påtaglig. Förutom ett fåtal bandmedlemmar kommer endast kvinnor att stå på scen, och inte heller bland väktarna och den övriga personalen kommer det att finnas några män. Med 5 000 besökare rör det sig om ett könsseparatistiskt rum i stor skala. Ett unikt evenemang som fått stor medial uppmärksamhet både i Sverige och internationellt.
Inne på området träffar jag Matilda Samson Löfving, Linnea Samson och Ida Lingegård som gärna tar en paus i sitt samtal för att prata om festivalen. De berättar att de köpte biljetter redan innan artisterna var bokade.
– Det känns bra att vara här och stötta initiativet, säger Samson.
Alla tre lyfter fram den goda stämningen och trygghetskänslan som de största skillnaderna jämfört med en vanlig festival.
– Man slipper oroa sig, helt enkelt, säger Lingegård.
– Och så är det ingen som bufflar sig fram i publiken, tillägger Matilda Samson Löfving.
Två andra som också köpte biljetter så fort de släpptes är vännerna Ingrid Sandstedt och Mimmi Fasth.
– Här finns en gemenskap och en trygghetskänsla. Det känns mycket bekvämare än en vanlig festival, säger Sandstedt.
– Att vara här är som att träffa alla tjejer man någonsin pratat med i en toakö, säger Fasth och skrattar.
Behövs det verkligen en separatistisk festival som Statement?
– Ja, festivalen är viktig för att belysa strukturella problem kring manlighet. Den debatten behövs och måste uppmärksammas, säger Fasth.
Ett hektiskt år
När festivalens grundare Emma Knyckare kliver upp på scenen för att inviga festivalen går det en våg av jubel genom publiken som aldrig vill ebba ut. En banderoll med texten Patriarkatet får inte dansa med oss hänger på väggen bakom henne och framför henne applåderar tusentals händer. Det är uppenbart att många av festivalens besökare inte i första hand är här för musiken utan för att vara del av ett ställningstagande, ett feministiskt Statement.
– Det känns helt fantastisk här i dag. Jag får rysningar från fötterna och upp till skalpen, säger Knyckare när jag senare lyckas få en pratstund henne.
Hon har haft ett hektiskt år. Förutom allt arbete bakom kulisserna har hon varit festivalens ansikte utåt och gjort fler intervjuer än hon kan minnas. Nu skriver hon dessutom på en bok om festivalen som kommer att släppas nästa vår. Det är ändå en förvånansvärt avslappnad person som sitter mittemot mig i presstältet.
När du skrev inlägget på Twitter för ett år sedan, kunde du då föreställa dig vilket genomslag det skulle få?
– Absolut inte, då tänkte jag mig inte ens att det skulle bli en festival. Det var mer en tanke jag hade, att om man gjorde en festival på det här sättet skulle man bli av med nästan allt sexuellt våld eftersom det är män som står för nästan alla övergrepp. Sedan blev det en festival på grund av den enorma responsen jag fick. Många hörde av sig och ville hjälpa till.
Förra året anmäldes 150 sexualbrott på festivaler i Sverige, inklusive 20 våldtäkter eller våldtäktsförsök, enligt en sammanställning gjort av tidningen Metro. Händelserna blev startskottet för Statement. Knyckare är noga med att poängtera att Statement inte är någon lösning, utan en reaktion på problemet.
– Lösningen ligger på så mycket högre nivå. Det vi vill uppnå är att visa att enough is enough. Och det är alltid roligare att protestera med glädje och fest!
Kritik från dag ett
Festivalen har fått en hel del kritik under året. Bland annat har det diskuterats om festivalen är diskriminerande mot män eftersom de nekas tillträde. För tillfället pågår en utredning hos Diskrimineringsombudsmannen om festivalen rentav bryter mot lagen.
– Jag tycker det är roligare att prata om vilka festivalen är till för och varför istället för att prata om vilka den inte är till för, säger Knyckare och fortsätter:
– Män har ju alltid annars tillgång till samhällets alla ytor 24 timmar om dygnet, så det kanske är bra för dem att känna på hur det är att inte ha det.
Många har även lyft frågan om separatism är rätt väg att gå för att nå målet med ett mer jämställt samhälle. Vill vi inte snarare ha fler gemensamma ytor? Enligt Knyckare kan separatistiska rum fylla en viktig funktion. Under Statementfestivalen handlar det om att kvinnor, transpersoner och ickebinära ska få en trygg festivalupplevelse, men hon lyfter också fram exemplet med killmiddagar som blivit ett fenomen i Sverige.
– Jag tror att det är jättebra för killar att prata med andra killar om till exempel sexuellt våld, utan att behöva känna sig ansvariga eller utpekade av kvinnor i rummet.
Har du någon hälsning till alla i Finland som arbetar för att motverka sexuellt våld?
– Det går bra att höra av sig om ni vill hitta på något liknande. En festival som den här kan vara väldigt uppfriskande, säger Knyckare och skrattar.
”Lyrisk stämning”
Ute på festivalområdet höjs stämningen i takt med att luften blir allt mer syrefattig framför scenerna i de gamla lagerlokalerna. Loreen får till en rungande allsång av Eurovisionslåten ”Euphoria” och dj-duon Rebecca & Fiona skapar något som kan beskrivas som ett glädjebubblande danskaos i publikhavet. Följande dag tar Frida Hyvönen över stafettpinnen och slår nästan sönder pianot när hon under en timme ger utlopp för så gott som hela känslospektret. Hiphopartisten Maxida Märak blandar rap med jojk med en nästintill ilsken energi och nya stjärnskottet Shirin fyller rummet med en röst som för tankarna till Adele och Amy Winehouse.
Artisterna möts av en generös publik som inte snålar med applåderna och snabbt förlåter bortglömda textrader och teknikstrul. Hela festivalen präglas av en vänlig stämning där främlingar kramas spontant och drinkar kan lämnas obevakade.
Matilda Ersson som kommit från Umeå för att besöka festivalen beskriver känslan:
– Det är lyriskt och mäktigt. För en gångs skull behöver man överhuvudtaget inte anpassa sig efter männen.
Hennes kompis Ann Högberg tillägger:
– Såklart hoppas att jag att festivalen inte ska behövas i framtiden under de här premisserna, utan att den ska kunna öppna upp för alla. I och med allt som hänt efter #metoo är jag hoppfull. N
Ylva Larsdotter.Har du hört talas om Valfrid Palmgren? Kvinnorättskämpe. Bibliotekspionjär. Folkbildare. Ibland tänker jag på henne när jag jobbar i informationsdisken eller när jag sätter upp böcker på mitt jobb. En del av arbetet som en kollega beskrev som den bästa fortbildningen för då kan hen läsa på baksidor och åtminstone början på böcker. Nej vi som jobbar på bibliotek hinner på långa vägar inte läsa så mycket som vi skulle vilja.
När Valfrid Palmgren var verksam i början av förra århundradet hette det strängt ”tjänstgöring vid lånedisk” och öppna hyllor i biblioteket var inte en självklarhet. Inte heller var biblioteket för alla och envar. Då: höga trösklar och lågt i tak. Nu: en av de få offentliga platserna som faktiskt fortfarande är öppna och tillgängliga för alla. I Sverige går bibliotekslagen inte att missförstå. 6 § Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.
En vanlig dag på ett kommunalt folkbibliotek kan se ut så här: hjälpa låntagare att förstå ett byråkratiskt skrivet utlåtande från myndighet, reservera körkortsboken på arabiska, tipsa om bästa böckerna som handlar om Kalifornien, hjälpa en äldre herre att scanna sitt grekiska pass, sagostund på finska, förortspoesi och småprat med den lilla flickan som så gott som varje eftermiddag sitter på biblioteket, hälsa en känd författare välkommen, se till att det finns tysta studieplatser, dricka kaffe med kollegor – ja allt som är levande livet och mer därtill. Jag älskar verkligen mitt jobb. På biblioteket möter jag hela spektret av människor från jordens alla vrår och platser som av olika anledningar hamnat i just den här kommunen. Här talas det finlandssvenska, sorani, urdu, engelska, ryska, persiska och, ja, svenska såklart. Här finns filmer, böcker, tidningar, datorer, musik. Här finns möten och bokdamm.
Biblioteket är både ett fokuserat, noga indelat rum – klassificerat och ordnat – och samtidigt ett extremt spretigt rum. Det är precis så det ska vara. Jag tänker på Palmgren som beskrev folkbiblioteken som en ljushärd.
När du läser det här har vi ett valresultat i Sverige. Högervridningen i den politiska debatten kan inte ha undgått någon. Normaliseringen av människofientlig och rent rasistisk politik skrämmer mig och många med mig. De språkliga och politiska förskjutningarna har länge varit svåra att ignorera, men under valrörelsen har de intensifierats. Som ökad hets och jakt på personer utan rätt papper, en åtstramad asylpolitik. Med nuvarande opinionssiffror kan Sverigedemokraterna få ett omfattande inflytande över svensk kulturpolitik – både nationellt och inte minst kommunalt. Det oroar mig djupt. Att SD politiskt vill styra folkbibliotekens innehåll och användning är ingen hemlighet. Bland annat har de lagt fram förslaget att bibliotekens tjänster ska kopplas till medborgarskap, vilket strider mot FN-organet Unescos Folkbiblioteksmanifest: ”Folkbiblioteket är till för alla, oberoende av ålder, ras, kön, religion, nationalitet, språk eller samhällsklass.” Om det blir en realitet så skulle det i förlängningen innebära att biblioteken inte längre är just demokratiska mötesplatser öppna för alla, utan går mörkerpersonernas ärenden. Vad blir då vi som jobbar på bibliotek? Väktare och kontrollanter?
Just biblioteken kan fungera som fredade platser för papperslösa och hemlösa. Där kan personer sköta ärenden, studera, mötas, vara utan risk att bli röjda för myndigheter. Till exempel kan alla skaffa lånekort och låna datorer utan en registrerad, folkbokförd adress. Jag möter dessa personer så gott som dagligen. Oron och tröttheten i deras ansikten och kroppar. Biblioteket som en fristad. En lugn plats. Det ska inte tas för något självklart och efter valet måste vi som jobbar på bibliotek i allt högre utsträckning kämpa för att biblioteken fortsättningsvis ska vara öppna för alla och envar.
Vi har Valfrid Palmgren att tacka för mycket då det gäller de allmänna bibliotekens struktur. Hon är en viktig del av den nordiska biblioteksutvecklingen och på många sätt var hon exceptionell och banbrytande. 1905 blev hon anställd på Kungliga Biblioteket som första kvinnliga bibliotekarie. Bara en sån sak.
På foton ser hon säker och glad ut. Varm utstrålning. Strama höghalsade blusar i kombination med ett vänligt leende. Modig och frivolt. Säker på sin sak. Hon gjorde studieresor till Amerika. Jag ser framför mig hur hon tar sig an New York. Går rask på gatorna mot New York Public Library. Äventyr och bildning. Pärlhalsband och folklig kultur. Valfrid Palmgren fascinerar.
Jag tror hon både skulle känna sig stolt och inte så lite förvirrad om hon för – låt oss säga – en vecka skulle gästspela i dagens kommunala biblioteksverklighet. Jag leker med tanken. I min fantasi läxar hon upp politiker som vill inskränka och förminska och rensa bland hyllorna och förbjuda exempelvis regnbågsflaggor och flerspråkighet.
Dagen går mot sitt slut i den kommunala biblioteksverkligheten. Jag ber några ungdomar som hängt i soffan plocka med sig de tomma energidrycksburkarna när de går. ”Vi ses imorron” säger de innan de släntrar iväg. En dam ber om att få göra en sista utskrift och en annan vill bara låna om sina talböcker. Folkbiblioteket är för alla och envar, redan betalt med hjälp av skattemedel. Mer folkligt kan det knappast bli. Så använd dig av ditt folkbibliotek, sköt om det men låt inte biblioteken bli en arena för odemokratiska och främlingsfientliga krafter och politiska utspel. Palmgren kallade bibliotek för ”det vackraste uttrycket för sann demokrati som tänkas kan” och i den andan vill jag som bibliotekarie arbeta.
Ylva Larsdotter är bibliotekarie på ett kommunalt bibliotek i Sverige.
Av en händelse är det dagen efter det svenska riksdagsvalet som Göran Therborns Kapitalet, överheten och alla vi andra dimper ner i min brevlåda. Cambridgeprofessorn Therborn har sedan 1970-talet positionerat sig som en av världens ledande marxisminfluerade sociologer, och i sin första bok skriven på svenska sedan 1981 bjuder Therborn på en gedigen klassanalys med syftet att förklara hur Sverige gått från högt satta jämlikhetsambitioner till att bli ett ”tragikomiskt land” med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. När jag läser boken i svallvågorna av en valrörelse där jämlikhetsfrågan allt som oftast lyst med sin frånvaro märker jag hur författarens stridsilska smittar av sig allt mer för varje sida.
