Kategoriarkiv: Teater

Marat/Sade: Extrema tankesätt leder ingen vart

En kamp mellan individualism och kollektivism och en värld i kaos – allt detta skildrat av patienter på ett psykiatriskt sjukhus utanför Paris i början av 1800-talet. Det är Marat/Sade i ett nötskal, nu i regi av Juha Hurme på Teater Universum.

En pjäs som kulminerar i mordet på revolutionspolitikern Jean-Paul Marat sätts upp av patienterna på mentalsjukhuset Charenton efter franska revolutionen. Det hela regisseras av sadismens fader, aristokraten och författaren markis de Sade, även han patient på sjukhuset.

Tyskfödda Peter Weiss (1916–1982) verk Marat/Sade från 1964 är i själva verket en pjäs i en pjäs. Det är fiktion, men Weiss har hämtat inspiration från verkliga händelser. Markis de Sade var de facto inlagd på mentalsjukhus under flera omgångar i sitt liv.

Weiss skildrar kampen mellan två väsensskilda tankesätt, den extrema individualisten de Sades och den yttersta vänsterns ledare Marats.

Stark känsla och stort engagemang

Föreställningen är ett samarbete mellan de fria teatrarna Klockriketeatern, Sirius teatern och Teater Mestola. Det här är femte gången som fjolårets Finlandiaprisvinnare Juha Hurme regisserar på svenska. Tidigare har han bland annat regisserat Janne Kubik av Elmer Diktonius för Universum.

Hurme har i intervjuer varit öppen med att han själv varit intagen på psykiatrisk avdelning på grund av psykos.  Ensemblen på Universum tolkar mentalsjukhusets patienter, som alla har varierande sjukdomsbilder, med stark känsla och stort engagemang.  Att utbildade skådespelare spelar amatörer ger dessutom en kittlande dimension till det hela. I synnerhet Alma Pöysti övertygar i rollen som patienten som spelar Charlotte Corday, girondisten som mördade Marat.

Distansering och avväpnande musik

Peter Weiss inspirerades starkt av Bertolt Brechts teorier om teater och i synnerhet begreppet distansering (Verfremdung). Greppet är påtagligt också i Hurmes version. De arkaiska replikerna ger väldigt lite utrymme för identifiering och igenkänning för åskådaren. Den ordlista som finns med i programbladet kommer väl till hands.

Det svårgreppbara och distanserade lättas upp av musiken, som är en mycket viktigt del av föreställningen. För de skickliga musikaliska inslagen står två professionella musiker utbildade vid Sibeliusakademin, Martin Åkesson och Mirva- Tarvainen. De kabaréaktiga musiknumren, skrivna av Hans-Martin Majewski, skapar välbehövliga andningspauser och en känsla av intimitet.

Scenografin i föreställningen är enkel och består av kristallkronor, en sjukhussäng och ett badkar, som fungerar som händelsernas centrum. Jean-Paul Marat var tvungen att vistas flera timmar per dag i sitt badkar, på grund av smärtsamma eksem orsakade av en hudsjukdom. Även föreställningens Marat, spelad av Carl Alm, sitter i badkaret under hela föreställningen – en lyckad scenisk lösning. Den mäktiga teatersalen med högt i tak bidrar också till den tidlösa stämningen.

Inget entydigt svar

Trots att Juha Hurme är trogen Weiss ursprungliga manus, är parallellerna till dagens värld uppenbara. Motsättningarna mellan olika ytterligheter och kakofonin av röster påminner kusligt mycket om dagens debattklimat. Det är ändå ingen tröstlös bild som målas upp i föreställningen, ett visst hopp går trots allt att skönja.

Weiss ger inget entydigt svar på frågan om vem som har mer rätt, Marat eller Sade, båda hade en extrem världssyn. Det står ändå klart att samarbete i någon form är den enda lösningen för de problem vår värld står inför.

Text Linn Karlsson
Foto Raisa Kilpeläinen

Marat/Sade av Klockriketeatern,
Sirius Teatern & Teater Mestola.
Text: Peter Weiss. Översättning: Britt G. Hallqvist. Originalmusik: Hans-Martin Majewski. Regi: Juha Hurme. Regiassistent: Meimi Taipale. Visuell planering: Raisa Kilpeläinen, Kalle Ropponen. Mask, peruk: Kaija Heijari. Musik: Martin Åkesson, Mirva Tarvainen. På scen: Paul Olin, Carl Alm, Martina Roos, Alma Pöysti, Fabian Silén, Jon Henriksen, Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer. Dan Henriksson. Spelas fram till den 13.12.2018.

Stark kvinna som tar för sig – provocerar då som nu

Komplext kvinnoporträtt målas upp på Lilla Teatern i Cilla Backs nytolkning av Fassbinders klassiker Maria Brauns äktenskap.

Händelseförloppet i Rainer Werner Fassbinders film Maria Brauns äktenskap (1978) utspelar sig i Tyskland i slutet av andra världskriget. Maria och Herman Braun har just ingått äktenskap, men hinner bara vara gifta i några dagar innan maken tvingas ut i kriget.

Medan han är borta tar Maria för sig av vad livet har att erbjuda. När Hermann återvänder blir Maria ertappad på bar gärning. Hon tar då livet av sin älskare, den amerikanska soldaten Bill. Hermann bestämmer sig för att ta på sig skulden och avtjäna fängelsestraffet.

Aktuell och avväpnande

I regissören Cilla Backs händer hamnar tysk historieskrivning i bakgrunden. Hennes Maria Braun är rakt på sak och rapp i käften och känns aktuell också år 2018.

Rollen som Maria är fysiskt krävande, men Linda Zilliacus tar sig an rollen med stor intensitet från första stund. Det finns inte mycket kvar av filmversionens sköra Maria Braun, spelad av Hanna Schibylla.

Zilliacus Maria Braun har en dragningskraft och uppfriskande ärlighet som är fullständigt avväpnande. Humorn finns också ständigt där. Scenen där Maria läxar upp en närgången amerikansk soldat i en tågvagn är underbar.

Maktbegär och tomhet

Som karaktär är Maria Braun ändå inte oproblematisk. Hon utnyttjar män för sina egna syften och går till och med så långt som att mörda, hon är en hänsynslös person på många sätt.

Hon kan få vem hon vill och vet om det. Hon suktar ständigt efter något mer, både ekonomiskt och i kärleksväg och tar till vilka medel som helst för att få det hon vill ha. När Hermann slutligen återvänder har Maria Braun blivit ekonomiskt oberoende, men känner sig ihålig och tom.

Maria Brauns karaktärsutveckling är också en allegori för Tysklands uppbyggnad efter kriget. Välståndet ökade men samtidigt gick något förlorat, samhällsklimatet blev kallare och mer materialistiskt.

Praktfulla kläder och suverän dans

Trots att föreställningens handling kretsar kring Maria Braun, ger de övriga rollkaraktärerna viktiga inblickar i hur det är att befinna sig under hennes inflytande.

Pia Runnakko som modern vars eget liv också förändras i takt med Marias ökande välstånd, väninnan Betti (Anna Victoria Eriksson), som Maria står mycket nära och maken Hermann (Niklas Häggblom), som offrar sig för Marias skull. Joachim Wegelius imponerar i rollen som affärsmannen Karl Oswald, vars kärlek Maria utnyttjar för egen vinning. Wegelius förmedlar på ett berörande sätt den vånda som Marias nyckfulla beteende orsakar.

Kläderna och modet är en viktig del av föreställningen. Cilla Backs estetiska vision syns in i minsta detalj, hon har bland annat införskaffat flera av de eleganta dräkter som Maria har på sig. Den avskalade scenografin i grå färgskala har skapats av den ungerska scenografen Csörsz Khell. Med ljus trollas olika sinnesstämningar fram.

På ett suveränt sätt vävs också dans och fysisk teater in i helheten. Att dansaren Mikko Makkonen spelar flera av Marias män är en fungerande lösning. Danselementen skapar också en nödvändig distans till filmversionen.

Cilla Back lyckas med konststycket att uppdatera Maria Braun till en relevant karaktär som beskriver även dagens samhällsklimat. En stark och driven kvinna som vägrar vara behaglig, provocerar fortfarande. I och med den här nya versionen av Marias Brauns äktenskap fortsätter Back skildra kvinnor som inte låter sig inordnas i den snäva kvinnoroll som är norm.

Text: Linn Karlsson

Foto: Cata Portin

Översättning, bearbetning, regi, dräkter och musikplanering: Cilla Back. Dramaturgi: Marina Meinander. Scenografi: Csörsz Khell. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Niklas Lundström. Mask och peruk: Jaana Nykänen. På scen: Linda Zilliacus, Niklas Häggblom, Joachim Wigelius, Pia Runnakko, Mikko Makkonen, Anna Victoria Eriksson, Emilia Nyman. Spelas fram till den 7.2.2019.

Kvävande tvåsamhet i norénsk tappning

Kommunikationssvårigheter och djup mänsklighet i nyskriven pjäs av Lars Norén.

Föreställningen Episod, som hade Finlandspremiär i september, är ett samarbete mellan fyra teatrar i Sverige och Svenska Teatern i Helsingfors. Arbetet har letts av gruppen Jupither Josefsson Theatre Company, som redan en längre tid har samarbetat med Norén.

Händelseplatsen är en bostadsvisning ute i förorten. Ett äldre par (Jonas Sjöqvist och Åsa Persson) står i beråd att sälja sitt hus. Två par, ett yngre som väntar barn (Elisabeth Wernesjö och Isak Hjelmskog) och ett par i medelåldern (Mitja Sirén och Cecilia Lindqvist), besöker visningen, alla med något slags förhoppningar. Kanske kunde den nya bostaden lappa det som skaver i det egna förhållandet?

Trots att alla paren kommer från olika samhällsklasser och bakgrund tampas de med liknande problem. Bostadsvisningen, som borde symbolisera ett lyckligt nytt livsskede, blir i stället en kvävande påminnelse om alla de krav som tvåsamheten symboliserar.

Scenografin, i form av en intetsägande beige huskonstruktion samt skådespelarnas positionering på scen, stöder den minimalistiska regin av Sofia Jupither.

Skådespelararbetet är helgjutet och alla skådespelarna tecknar skarpa personporträtt.  I synnerhet Åsa Persson, som spelar den uppgivna äldre kvinnan, berör på djupet. Hon lyckas förmedla en total förvirring och uppgivenhet utan att röra en min. ”Jag hör inte vad du säger”, vrålar hennes man när han försöker diskutera med henne. Den repliken beskriver egentligen hela föreställningens andemening. Alla tre paren har svårt att nå varandra. De tolkar avsiktligt varandra fel eller försöker gömma sig genom att göra sig osynliga.

En lågmäld humor genomsyrar också hela föreställningen. Det krystade kallpratet mellan paren på bostadsvisningen är besvärande att se och har hög igenkänningsfaktor.
Trots att Episod inte ger en särskilt upplyftande bild av tvåsamheten som livsform, förmedlar den ändå en djup mänsklighet och slutet inger trots allt lite hopp.

text Linn Karlsson
foto Urban Jörén

Episod. Text: Lars Norén.
Regi: Sofia Jupither. Skådespelare: Jonas Sjöqvist, Åsa Persson, Elisabeth Wernesjö, Isak Hjelmskog, Mitja Sirén, Cecilia Lindqvist. Scenografi: Erlend Birkeland. Ljusplanering: Ellen Ruge. Ljudplanering: Michael Breschi. Mask: Rebecca Azfelius.  Spelas på Svenska Teatern fram till den 10.11.2018.

Klimatsaga där obehaget kryper in på bara skinnet

Hisnande scenlösningar i brännande aktuell föreställning.

Två byar som skiljs åt av en flod. Byborna lever friktionsfritt sida vid sida, men plötsligt förändras tillvaron drastiskt.

Det är premissen för den tyska dramatikern Roland Schimmel-pfennigs saga Den Stora Elden. Föreställningen hade urpremiär i Tyskland i fjol. Att Viirus sätter upp pjäsen redan nu visar att teatern återigen är på hugget. För regin står Anders Carlsson.

Sagan börjar med ett gräl mellan den ena byns rika vinodlare (Oskar Pöysti) och den andra byns rika djuruppfödare (Maria Ahlroth). Efter grälet har byarna väsensskilda förutsättningar för tillvaron. Den ena byn drabbas av stor nöd i form av torka, epidemier och svält. Den andra byn har däremot rikligt med resurser och välstånd. Ingen förklaring ges, det är bara så det är.

Polariseringen sker stegvis och byborna står som handfallna. Motsättningarna handlar inte enbart om klimat, men att det är västvärldens växande klimatångest som skildras står utom alla tvivel.

Byarna iscensätts genom miniatyrmodeller, skapade av Janne Vasama. Landskapet filmas i närbild och panorama. För den mästerliga kamera- och videoplaneringen står Jonatan Sundström och Ville Kabrell respektive Lauri Lundahl för ljud och ljus.

Skådespelarna riktar sig i sin tur både mot kamerorna på scen och direkt till publiken. Det här ställer höga krav på skådespelararbetet, men samspelet inom Viirus-ensemblen är smidigt. Den ålderdomliga texten skapar ändå en viss distans och ger inte så mycket utrymme för de enskilda skådespelarna att lysa.

Föreställningens största behållning är de nyskapande och hisnande scenlösningarna, som lyckas förmedla den brännande aktuella tematiken på ett sätt som engagerar. Obehaget kryper in på bara skinnet – och det är just det vi behöver. Med den här föreställningen visar Viirus återigen prov på varför teatern är en så angelägen konstform än i dag.

text Linn Karlsson
foto Janne Vasama

Teater Viirus: Den Stora Elden. Text: Roland Schimmelpfennig Översättning: Ulf Peter Hallberg Regi: Anders Carlsson På scenen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita Konceptplanering: Maria Lundström Scenografi och kostym: Janne Vasama Ljudplanering: Ville Kabrell Ljusplanering: Lauri Lundahl Videoplanering: Jonatan Sundström Kameratekniker: Colin Thaa, Jodie Sinclair. Spelas fram till den 2.2.2019.

Virala genier och samhällspåverkan

Politik är en stor del av konceptet för Ted Forsström och Kaj Korkea-aho. Politiken gör Ted och Kajs humor djupare även om politiska motiv inte är det viktigaste, uppger den meriterade duon.

Ted Forsström och Kaj Korkea-aho har roat- Svenskfinland länge. Duon har skapat radio, teater, podcast och böcker. Allt började med webb-serien Mumin Visar allt, som drev vilt med Tove Janssons troll. Mumin var både i fyllan och körde dragrace. Efter bland annat ett stämningshot från Moomin Characters skapade radarparet sketchprogrammet Radio Pleppo som köptes av Yle. På senare år har det blivit två hyllade teaterpjäser, Pleppo Live och Pleppo Två! – Vi Mårar Åpå!.

Forsström har skapat nya ord i sina böcker, medan Korkea-aho har gett ut två kritikerrosade vuxenromaner. Deras senaste landvinningar är två ungdomsböcker: ZOO! Virala Genier och ZOO! #2 Hjärtattack.

Politik ger djup

Men finns det politik inbakat i humorn? Forsström och Korkea-aho tycker inte att politiska motiv är det viktiga men det är en stor del av humorn.

– Vitsar räcker inte. En person ska kunna skratta, sedan tänka tillbaka och fundera över vad de skrattade åt, menar Forsström.

– Allvar och humor hör ihop. Har man allvar med i humorn så blir det intressantare och djupare, tillägger Korkea-aho.

Båda anser att om man når en position som komiker i samhället ska man ta ställning.

– Det är en skyldighet. Humor är ett otroligt starkt verktyg för att påverka människor, säger Forsström.

– Över 16 000 personer såg våra föreställningar, det är inte många finlandssvenska pjäser som når en sådan publik. Då vill vi inte bara dra fjärtskämt. Vi vill säga något, säger Korkea-aho.

Förhoppningen har varit att publiken ska reflektera över varför de skrattat åt en osympatisk karaktär eller hemska åsikter.

– Alltid går det inte, folk skrattar bara för att det är kul just då. Men det räcker att vissa börjar reflektera över vad vi menar med ett skämt. Om det leder till en aha-upplevelse för någon är det värt det, säger Forsström.

För Korkea-aho har skapandet alltid baserats på en vilja att uttrycka sig själv och sin syn på samhället.

– Litteratur har makten att ändra på språket och hur vi tänker.

Opolitiska hem och hemliga röster

Både Forsström och Korkea-aho är uppvuxna i opolitiska hem. Hemma sades det att man inte ska tala om religion eller politik.

– Min mamma har aldrig berättat vem hon röstat på, säger Korkea-aho.

Han själv har röstat på båda sidor. I sitt första val röstade han på Kristdemokraterna och i senaste valet på Vänsterförbundet.

– Jag tänkte aldrig på höger- och vänsterfrågor när jag var ung. För mig handlade det om att man skötte sig själv och att ingen gör ditt arbete. Vilket är något som jag har tagit med mig hemifrån.

Österbotten, som är deras hemtrakt, har enligt duon alltid har varit ”mysigt högeraktigt”. Inte extremt, men en företagarhöger har varit viktig.

– Jag har kvar den inställningen, men samhället är onödigt högerinriktat. Det var resonemanget bakom min röst på Vänsterförbundet. Jag står inte för partiets alla värderingar och politiska åsikter men jag ville med min röst styra samhället lite vänsterut, säger Korkea-aho.

Han är ändå ytterst försiktig med att positionera sig själv.

– Det har att göra med att jag i flera år var idiot-kristen. När man har upplevt en sådan tillvaro så vill man inte tro att det bara finns en väg att gå.

Forsström har däremot alltid varit politiskt oengagerad. I allmänhet har han bara tyckt att djuren ska ha det bra.

– Det ändrade sig när jag fick barn. Nu vill jag att barn och djur ska ha det bra.

Värt att anpassa sig

Ted och Kajs humor har inte alltid varit politiskt korrekt. Delvis beror det på att de i början var väldigt unga och oskyldiga. Diskussionen kring korrekthet har också förändrats sedan de skapade Radio Pleppo.

– Det finns mycket i Pleppo som jag aldrig skulle stå för i dagens läge, menar Forsström.

– Bakom den humorn fanns det verkligen inte något politiskt utan vi försökte vara så roliga som möjligt. Vi producerade en halvtimme sketcher i veckan och måste hela tiden komma på nya grejer, tillägger Korkea-aho.

Båda menar ändå att man som underhållare har en skyldighet att anpassa sig till samhället. Att röra sig på gränserna och testa vad som är okej men ändå hålla respekten.

– Komiker som i dagens läge klagar över att deras material inte funkar är värst. Du måste som komiker reflektera samhället. Det är det samhället du ska få att skratta, menar Forsström.

När det kommer till frågan om komiker får skämta om allt tar Korkea-aho upp Henrik Schyffert. Han har på scen gjort det till en del av sin show att säga sådant man inte får säga.

– Man kan skratta åt en idé men om någon står och säger något på allvar och inte visar medvetenhet blir det fel. Det är en svår fråga och det förändras med tiden. Sedan jag blev pappa har jag mycket svårare med allt som rör barn. Jag förstår hur det är att vara förälder. Vissa saker är inte okej. Det är första gången jag upplevt det, säger Forsström

Politiskt poddande

Podcasten som duon producerar består av oplanerade samtal. Ibland har de saker förberedda, men det handlar alltid om vad de själva tycker är viktigt just då. De planerar inte att tala om politik men eftersom podden funnits i tre år kommer vissa saker naturligt. Korkea-aho vill ofta tala om djup och åsikter medan Forsström håller det lättare.

Enligt Forsström lämpar sig de olika plattformerna för olika slags innehåll och tonläge.

– Om jag skriver en kolumn har jag ett tydligt ställningstagande. Men om vi skriver en sketch vill jag i första hand att det ska vara roligt. I vår senaste föreställning kritiserade vi den blinda religiositeten i österbottniska kretsar. Där hade vi definitivt ett öppet politiskt ställningstagande. Vi förespråkade öppenhet och nya tankar. Det var inte showens viktiga del men det var viktigt att det var med, säger Forsström.

text & foto Tony Pohjolainen