– Jag hoppas att detta är en medveten metod för alienering, säger min vän när vi kliver in i Zodiaks föreställningssal. För ja, vi blir behandlade som lågstadiebarn. I en lite förmätet trevlig ton får vi höra: “Ni kommer att höra högljudda andetag vid ett skede”, “Lamporna kommer att släckas” och “Om ni vill gå ut mitt i, kan ni hitta dörren vid mixerbordet”.
Även om FRACPTURING verkligen inte är den enda föreställningen där man ägnar sig åt detta inlindande, hoppas jag att konstvärlden sakta kunde vänja sig av med sin märkliga “omtanke” om publiken. Vi klarar oss, vill jag påstå.
Det blir bättre, eller i varje fall mera framfusigt, då stycket börjar. FRACPTURING gör anspråk på att gestalta sättet skärmkulturen trängt sig in i och förändrat både dans och kroppslighet. Ett inte helt nytt tema, som arbetsgruppen Mean Time Between Failures (en teknisk term för medellängden mellan systemiska kollapser i elektronik) ändå tolkar rätt så underfundigt. Som tillbehör används bland annat en mikrofon instoppad i näsan och ett gäng filosofistudenter från 80-talet.
Skruvat sexuell stämning
Skeendena visas i snuttar, ofta korta som TikTok-klipp. Fyra dansare (varav en ställt in sitt fysiska deltagande på grund av sjukdom, men närvarar på andra sätt) filmar sig själva eller uppträder som om de filmar sig själva. De står böjda i märkliga positioner eller skiftar mellan olika danser. Stämningen är skruvat sexuell.
Det finns ingen plats för långsamma progressioner, rörelser som får växa in i sin form och takt. Leendet faller av, armarna dimper ned. Materiella ansikten grimaserar, digitala händer trycks upp mot flera meter långa skärmar uppställda i rummet. Färgerna är grälla, stickande. Iphoneljus uppställt på ljusstativ slår över i mörker. Den industriella basrytmen är det mest hypnotiska och ihållande elementet.
Förutom rollen som dansare, är Suvi Tuominen tillsammans med den materiellt frånvarande/digitalt närvarande Dash Che dramaturg och koreograf för stycket. Tuominen är också den som är mest uttrycksfull på scen, med en överdrivenhet och obryddhet som livar upp rummet. De andra faller i skymundan. Ches gestalt blir oplanerat nog effektfull som en lite kuslig spökmekanism.
Verkligheten skiktas
Även om FRACPTURING är ett dansstycke, spelas det i ett mellanting av blackbox och glaslåda. Blackboxen är ett scenrum som uppstod i samband med 1900-talets avantgardistiska rörelser. Dess enkelhet och tomhet gör det möjligt att tänja på teaterns konventioner. Snarare än koreografins suggestion och dramaturgi försätts nu de performativa elementen i fokus.
Det finns ingen berättelse i FRACPTURING, utan stämningen bara pumpas upp och hålls uppe. Glaset utgörs av de stora skärmarna som omgärdar dansarna samt golvplattorna med blänkande hinnor. Fingrar lämnar avtryck på monitorn, vid ett tillfälle spottar och putsar en av dansarna golvet. Detta kunde möjligen ha gjorts mera klaustrofobiskt.
Nu arbetar man ändå genom att skikta verkligheten: dansaren filmar sig själv, träder sedan ut ur filmen för att därefter avlägsna sig ur själva föreställningen och så kliva in i bilden igen. Den medialiserade tillvarons tvära pendling mellan konsumtion och produktion är en logik som föreställningen tar fasta på, en annan är det oavbrutna crescendot. Ytterligare en mekanism som levandegörs är sättet kroppen krymper för att rymmas in i en skärm för att sedan amplifieras och mångfaldigas.
En av de tydligaste brytningspunkterna sker mot slutet av föreställningen, där ovannämnda mikrofon placeras under näsan. Andningen fyller rummet, gör det organiskt. Innan dess hade föreställningen främst arbetat med visuella intryck, blicken, det yttre. Men när andetaget träder in som en rytm i rummet förändras förnimmelserna och vänds invärtes. Skiftet från det visuella till det sensuella är påhittigt.
Gapande tomhet
Ett av de mindre lyckade elementen är ändå den avslutande sekvensen, där dansarna sätter sig ned på golvet för att se på sig själva. De jättelika skärmarna visar först en föreläsningssal från 1980-talet. Det är som att vi tittar på oss själva, men ändå inte. Detta avsnitt kunde med fördel ha förlängts för att åstadkomma en effektivare relation mellan det hypnotiska och det uppbrutna, där det sistnämnda nu helt tar överhand. Föreläsningen övergår nämligen sedan i kattvideon, i instagramreels och förstorade bilder på dansarna själva jämte en stor flodvåg. Sättet snuttarna vimlar in och ut varandra känns förutsägbart och passé.
På det stora hela präglas ändå FRACPTURING av en uppfinningsrikedom. Likafullt som det går att notera detta, så behöver jag medge att jag hade väldigt svårt att bry mig om det. Visst, det är en tämligen tonsäker gestaltning av hyperverkligheten. Men jag kan inte undkomma tanken att det finns en märklig cynism i att avnjuta den på detta vis.
“Alla vet” att sociala medier drivs av vinstintressen, plattar till oss som människor. “Alla vet” att det är bisarrt och djupt tragiskt att den ekologiska förödelsen likställs med kattvideon i våra flöden. Även om det givetvis också finns berikande sätt att existera digitalt, dramatiseras och tillspetsas det absurda och adhd-iga. Jag lämnas med en meningslöshet i kroppen. Kanske är det meningen. Men om jag får välja så har jag konsten för något annat. Livslust förslagsvis, eller engagemang. Alternativt obehag. Bara inte denna gapiga tomhet.
Mean Time Between Failures: FRACPTURING
Koreografi, dramaturgi, på scenen: Dash Che & Suvi Tuominen
Mediakonst, på scenen: Sini Henttu
Ljudkonst, på scenen: Oula Rytkönen
Mentor: Patricia Scalco
Tekniskt stöd: Johannes Vartola & Eero Alava
Produktion: Zodiak – Uuden tanssin keskus, Suvi Tuominen
Spelas på Zodiak fram till 14.10
Foto: Phan Ngyuen
Foto:
