Om stickandets välsignelser

av Bianca Gräsbeck

Världen skulle se bra mycket bättre ut om alla hade ett par ullsockor för fötterna att krypa in i. Borde herrar Putin, Trump med flera få sig tillsända var sitt mjukt paket? Eller rentav stickor och nystan?

Så resonerar Karin Erlandson i sin nya bok Det blå garnet. En bok om att sticka, där hon skapar en lovsång till den konst som ger oss plagg att värma kropp, själ och hjärta. ”Du som skriver borde skriva en bok om att sticka” hade den lokala garnhandlaren sagt, och nu är den här: en liten behändig bok späckad med fakta och trivia ur stickandets historia, varvade med reflektioner kring både dessa och egna stickarerfarenheter.

Roligt nog inleder Erlandsson boken med att vända upp och ned på en av våra mest berättade sagor: ”Tänk om sagan om Törnrosa inte handlar om den unga kvinnans sexuella uppvaknande? Tänk om sagan i stället handlar om vad som händer med ett land där alla spinnrockar förbjuds?”

Ifrågasättandet med glimten i ögat sätter sin prägel på boken. Det blå garnet är den röda tråden på vilken fakta och trivia fladdrar som granna plagg i vinden. Garnet blir något av en sinnebild för Erlandssons eget stickande, som är så mycket mer än själva hantverket. Hon ser paralleller med skrivandet – det långsamma byggandet maska för maska, ord för ord. Men där författarskapet är en ensam sysselsättning med höga krav, har stickandet i sin kravlöshet en bred social och terapeutisk potential.

Efter att ha lyft läsaren med på kärran beger hon sig frejdigt ut i stickandets historia och delar med sig av sina upptäckter. Ingen tycks ha kunnat fastställa när den första stickningen kom till, men sannolikt kan nya fynd dyka upp som kan ge kött på benen i dess 8500-åriga historia. Mäster Bertrams stickande Madonna från slutet av 1300-talet är en intressant indikation på att också kvinnor stickade (!); medlemmarna i 1200-talets stickarskrån måste vara män. Ville kyrkan med målningen signalera att stickandet var förbehållet ståndsdamer och silkesgarn, eller något i stil med ’sticka på kvinnor – det gjorde ju madonnan, kvinnan över alla kvinnor’?

Erlandsson närmar sig stickandet inte bara ur den historiska utan alla upptänkliga vinklar: Hur kom det sig att det på vissa håll stickades mycket och på andra knappast alls? Hur har tekniken utvecklats? Hur förklara den besatthet som stickandet åstadkommer? Stickandet som en revolutionär handling (javisst!), i politikens (o ja!) och försvarets (tro det eller ej) tjänst. Skrock och magi. Stickandet som återkommande trend, som otvungen gemenskap. Stickandet i litteraturen. Med mycket mera. Och på slutet hittar vi en litteraturlista.

Som Erlandsson antyder har ullstickandet – föga överraskande – haft betydligt större betydelse för allas vårt välbefinnande än vad Den Stora Historien låter förstå. Bokens lilla format tillåter inga fördjupade studier och det blir ibland lite spretigt med de många enskildheterna. Det är dock inget stort problem, och att få ta del i den stickande författarens upptäcktsfärd har varit både intressant, spännande och roligt.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.