Hur sjutton hinner han med så många filmer?
Knappt hade vi hämtat andan efter Peter von Kant så är det dags att springa på bio igen: François Ozon är aktuell med ett nytt alster med flera generationer av franska stjärnor.
Det är Paris år 1935. Det dröjer hela nio år innan kvinnorna i Frankrike får rösträtt. Möt Madeleine (Nadia Tereszkiewicz), en ung, urfattig skådespelerska på gränsen till nervsammanbrott. Under en audition hemma hos en känd producent utsätts hon för sexuella trakasserier. Madeleine tröstas av sin rumskamrat Pauline (Rebecca Marder), en nybliven advokat samt av sin hjärtevän (Édouard Sulpice), en rikemansson som i själva verket planerar att gifta sig med en förmögen kvinna. Samma dag hittas producenten död, med en damrevolver bredvid sig. Givetvis blir Madeleine utpekad som mördare och Pauline debuterar som försvarsadvokat i rätten.
Med lätt hand förvandlar Ozon kriminaldramat till le théâtre de l’absurde. In kommer den förträfflige Fabrice Luchini från Ozons film Bakom stängda dörrar (2012). Här spelar han en polisutredare som gärna anpassar verkligheten till sina hypoteser. ”Ni är förnärmad, förnedrad, kanske rentav gravid”, resonerar han med Madeleine.
Självklart riktar Ozon sin gadd mot patriarkatet, men det är bara början. Snart visar det sig att brottet ju kan bli en lottovinst för de bägge unga damerna. Madeleine blir frikänd, simsalabim, så gör Isabelle Huppert entré som stumfilmsstjärnan Odette, en hybrid av Gloria Swanson från Sunset Boulevard och Cruella de Vil. Den paranta men medellösa Odette börjar förhandla med de två väninnorna: hon gör nämligen anspråk på… här måste jag tystna: spoilerrisken blir för hög. Förståeligt nog vill alla damerna i filmen bli av med mansförtrycket, men de tävlar inte längre om att bli uppfattade som offer utan de är faktiskt ute efter något annat. Bakom det hela gömmer sig den slugt leende Ozon som kastar slängkyssar från 1930-talet till vår tid.
I Frankrike har #metoo-rörelsen gått under namnet #BalanceTonPorc (”häng ut svinet”). Avsaknaden av rättsliga prövningar i samband med uthängningarna av männen kritiserades i ett öppet brev i Le Monde som undertecknats av bland annat Catherine Deneuve (som Ozon fått regissera i två filmer).
Är det #BalanceTonPorc-rörelsen Ozon ironiserar över? I mina ögon ser det ut som om han helt enkelt försöker visa de laster som förekommer både bland män och kvinnor sedan urminnes tider: vinningslystnad och fåfänga.
Här finns inga sångnummer à la 8 kvinnor, ändå för de komiska dialogerna i finalen (då André Dussollier kommer in i bilden som ”ädel far”) tankarna till virtuosa duetter och trios från någon italiensk opera. Sängkammarfars, vaudeville, satir – i vilket fall som helst är det bäddat för skratt.
Den franska filmindustrins stora löfte Tereszkiewicz (som har finländskt påbrå på fädernet) övertygar i huvudrollen. Förra året belönades hon med en César för sin prestation i Forever Young.
Härligt också att bli påmind om att Huppert ju är en ypperlig comédienne.
Mon crime/ Brottet är mitt
Kriminalkomedi. 102 min.
Frankrike, 2023.
Manus och regi: François Ozon, efter en pjäs av Georges Berr och Louis Verneuil. Foto: Manuel Dacosse
I rollerna: Nadia Tereszkiewicz, Rebecca Marder, Isabelle Huppert, Fabrice Luchini, André Dussollier
