Ett försvar av det estetiska samvetet 

av Ingeborg Löfgren

Estetiskt samvete i en bedövande motvind från samtidsandan, enligt litteraturvetaren Ingeborg Löfgren är detta vad Ulrika Nielsen och Fredrik Hertzberg uttrycker i sina skrifter i Ellips serie Lilla e. 

 

 de två essäerna Vad är litteratur och vad ska man ha den till? och ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” Om litterärt värde av författaren och förläggaren Ulrika Nielsen respektive litteraturvetaren Fredrik Hertzberg, får läsaren något så otidsenligt som ett passionerat försvar av skönlitteraturen, samt en betoning av vikten av att inte – i ett slags missriktad egalitär anda – ge upp idén om litterär kvalitet. Det rör sig här inte om ett försvar av litteraturens nyttighet, ett hyllande av dess förmåga att förädla eller förbättra förmågor eller karaktärsdrag hos läsaren. Tvärt om menar båda skribenterna att det inte går att på förhand slå fast vad litterär kvalitet består i. Som Nielsen skriver: ”Det går helt enkelt inte att fastställa absoluta kriterier för kvalitet, och framför allt bör litteratur inte anpassa sig till sådana, utan utmana dem, ja ständigt röra sig mot något annat.” 

Kvalitetens natur kan endast artikuleras i mötet mellan den enskilda texten och den enskilda läsaren. Vad som utgör kvaliteten, understryker Hertzberg, kan variera från verk till verk, genre till genre, epok till epok. Inga välbekanta honnörsord såsom ’komplexitet’, ’intensitet’, eller ’originalitet’ inringar i sig själva en kvalitet. Komplexitet kan bli rörighet, intensitet kan vara brist på överblick, originalitet kan bli ren idiosynkrasi. I vissa fall, som i folkvisan, är det enkelheten snarare än komplexiteten som är ett kvalitativt signum, påminner Hertzberg: ”Den springande punkten är att det som någon uppfattar som enkelhet inte är ett omdöme som en annan nödvändigtvis kan dela. Samma sak gäller komplexitet.” 

Författarna menar dock inte att man av detta borde dra några skeptiska eller genomrelativistiska slutsatser; att det kunde vara lika bra att ge upp den värderande verksamheten som exempelvis kritikerkåren utför; eller endast utföra den ironiskt, i total medvetenhet om att den endast är uttryck för en individs/klass/grupps maktanspråk/smakpreferenser. Nej, tvärt om menar de att sådana slutsatser bygger på att man från början missförstått arten av legitimitet som litterära kvalitetsanspråk har. De föreställningar man i så fall har om hur kvalitet kan fastställas och bedömas, är helt enkelt felaktiga. 

Om man kort skulle sammanfatta dessa texters budskap så skulle jag säga att det är just detta: att vår tids samtal om litterär kvalitet i stor utsträckning präglas av djupa och försåtliga missförstånd beträffande vad frågan om litterär kvalitet är för slags fråga.

Yttre och inre hot

Om man kort skulle sammanfatta dessa texters budskap så skulle jag säga att det är just detta: att vår tids samtal om litterär kvalitet i stor utsträckning präglas av djupa och försåtliga missförstånd beträffande vad frågan om litterär kvalitet är för slags fråga. Och att detta missförstånd i sin tur spelar nyliberala och populistiska krafter i händerna. För vad ger väl de politiska krafter som vill dra in statsbidrag och överlåta litteratur- och kulturstöd till den fria marknaden, bättre vind i seglen än en kultursfär som själv bedyrar att vad den ytterst ägnar sig åt bara är ett slags socialt köpslående om makt och anseende, någon form av streber-tuppfäktning? Och som menar sig ha genomskådat den allvarligt syftande litteraturen såsom varande inget mer än pretentiös underhållning /självförverkligande/ tillskansande av kulturellt kapital för en kulturelit som vill vara lite finare än alla andra?

Både Nielsen och Hertzbergs texter behandlar tematiken kring litterärt värde i flera olika bemärkelser och flera sammanhang. De tar upp läsandets nedgång både kvantitativt och kvalitativt (vi läser mindre och sämre). De lyfter hur frågan om litterärt värde ter sig för aspirerande författare. Hertzberg återger i detta sammanhang ett iskallt råd från Debutantbloggen om hur man ska tänka i förhandlandet med förlag: ”Gör som de säger, om du vill bli antagen. VAD SOM HELST.” De berör förlagens alltmer slimmade budgetar och alltmer mainstream-inriktade publicerings-policys utifrån vilka litterära verk idealt sett är okomplicerade att översätta och överföra från ett språk, och ett medium, till ett annat. Nielsen talar här om en ny ”ism” – ”mainstreamismen” i vilken litteraturen totalt kommodifieras och strömlinjeformas.  Vidare lyfter de kritikernas försämrade villkor vad gäller tid och ersättning för sina arbeten, samt humanioras alltmer marginaliserade ställning på universiteten. Allt detta utgör hot mot litterär kvalitet.

Men alla hot är inte av samma slag. Hertzberg gör här en intressant distinktion. Det finns så klart yttre hot som är ganska lättidentifierade och som har just med försämrade ekonomiska och strukturella villkor att göra. Sen finns det även inre hot som är mer svårfångade. Men det är här jag tycker det börjar bränna till, så jag skulle vilja dröja vid ett särskilt illustrativt exempel från litteraturkritiken som Hertzberg behandlar under rubriken ”Elitistisk populism”. 

Hertzberg påminner oss om hur Björn Werner, kulturjournalist vid Svenska dagbladet och elektor för Augustpriset, i november 2022 beklagade sig över hur fasansfullt tråkigt det var att traggla igenom den litteratur förhandsjuryn berett. Werner beskriver hur mycket hellre han velat se ikapp avsnitt av The White Lotus än läsa ”den absolut viktiga och bra, men också djupt ospännande och språkligt snåriga, Ixelles av Johannes ­Anyuru.” (SvD 2022-11-29) Om detta skriver Hertzberg följande:

Hur kan en kritiker anse en bok vara ”absolut” viktig och bra, men samtidigt tillstå att den är ”djupt ospännande”, och föredra att se på tv? Eller ska ”absolut” tas ironiskt, som en sorts halvhjärtad dygdsignalering? Blev han trött? Handlar det om att man inte kan bingeläsa lyrik? Eller vill han helt enkelt chocka etablissemanget? Vi kan inte veta med säkerhet, eftersom Werner ställer sig själv i centrum, i vägen för verken. Han räknar sig inte till litteraturskrået, trots att han är kulturchef på Göteborgs-Posten.  […] Närmast till hands ligger det att se hans resonemang populistiskt – han utmålar sig som om han hörde till ”folket”, fastän han snarare hör till eliten. 

Vad som är tillfredsställande med Hertzberg här, är att han ser till att Werner får stå för sina ord på ett sätt jag är övertygad om att Werner vare sig vill eller ansåg sig behöva. Jag tror mig veta rätt väl vad Werner ville åstadkomma och hur han ville uppfattas (och det tror jag Hertzberg också gör). Han ville leka rebell i den där numera vansinnigt uttjatade gnälliga krönikör-stilen där man kontrasterar sig mot en idag i princip fiktiv (eftersom utdöd) mossig gammal kulturman. Det är ett slags koketterande positionerande kulturskribenter emellan som ironiskt nog ska vara ”maktkritiskt” men som lånar sin logik från Trump: vi, vanligt folk som inte skäms för våra guilty pleasures, vi kan håna loss på de där viktigpettrarna som tror att det finns bättre och sämre litteratur! För som Hertzberg påpekar: dessa skribenter är inte vem som helst, det är personer med reell kulturell makt. Maktkritiken blir helt tom, bakvänd. Eller en förevändning för att få spela modig, svära i kyrkan, stärka sitt varumärke. 

 

Samvete och estetiskt omdöme

Mot detta kan vi ställa Nielsens maktkritiska, kapitalismkritiska ideal: 

[D]et [borde] vara en demokratisk rättighet att få tillgång till litteratur, oberoende av vilka omständigheter man kommer ifrån, och den uppfattningen har absolut ingenting att göra med elitism, att tro sig vara finare. Det är en vanföreställning som odlas av dem som av olika skäl, aningslösa, välmenande, opportunistiska eller cyniska, inte har kommit att stå på det mänskligas sida.  

Jämför man Nielsens kapitalismkritik och demokratiideal vad gäller litteratur med den elitismkritik och förmenta folklighet som Hertzberg nagelfar, får vi i blixtbelysning vad det hela handlar om. Det genuint demokratiska är inte att alla värdeomdömen ”är lika bra”, som om detta gick att mäta objektivt. Eller då värdeomdömen nu inte går att mäta objektivt, att de bara borde ses som bluff. Det demokratiska ligger istället dels i kravet på tillgång till kvalitativ litteratur som måste säkras just genom att man inte låter marknaden ta hand om allt. Det var bland annat detta som arbetarrörelsens bildningsideal handlade om. 

Dels finns ett slags djupt demokratiskt synsätt hos Nielsen och Hertzberg i detta att kvalitetsavgörandet ytterst måste vila hos den enskilda läsaren (professionell eller ej) i mötet med den enskilda texten. Kritikern kan öppna upp, hjälpa till, utgöra jämförelseobjekt, ge ord åt en ovan läsare. Men idén att kritikerns roll skulle vara att säga åt läsaren vad den ska tycka är ett missförstånd eller en karikatyr. Varje läsare måste axla det ansvaret själv, men kan bäst göra det i en kultur där detta värderande sker öppet, noggrant, ansvarsfullt, respektfullt, nyfiket. Werners ”elitism-kritik” dryper istället av ett förakt man nog första gången stiftar bekantskap med på skolgården: det är ett förhånande av alla de töntar som har mage att anse att litteratur är viktigt. 

Detta sista citat från Nielsen får mig för övrigt att tänka på en av de största svenska 1900-talsförfattarna, Sara Lidman, hon som skulle ha fyllt 100 år den 30 december i år (2023). (När jag skriver ”största” menar jag inte ”mest prestigefyllda”, utan bästa: jag värderar henne så.) Hon skulle vara helt omöjlig idag, med sitt allvar och sitt demokratiska krav på tillgång till kvalitetslitteratur för alla. I ljuset av att högt uppsatta svenskar hånade hur ”lilla Sverige försöker spela världssamvete” i samband med Vietnamkriget, skriver Lidman ”Att håna världssamvetet blir […] som att begära utträde ur mänskligheten” (Varje löv är ett öga). 

För Lidman var det självklart att varje människa har ett samvete, ett slags moralisk perception genom vilken den moraliska dimensionen i våra liv uppfattas. Samvetet är något väsentligen gemensamt: det utgör ett sam-vetande om vårt liv med varandra och kalibreras i samröre med andra och deras samveten. Samvetet är också något väsentligen enskilt: något för var och en att bära, fälla moraliska omdömen utifrån. Att försöka begära utträde ur detta samvete genom att förhåna det, är både ett självbedrägeri och ett skurkstreck. 

Som jag läser Nielsen och Hertzberg säger de något besläktat om det estetiska omdömet och om litterär kvalitet. Att alla människor har ett slags estetiskt samvete som är väsentligen gemensamt: det fostras i en kultur och i samspel med andras kvalitetsomdömen. Det är också väsentligen enskilt: var och en själv måste axla det och bilda egna estetiska uppfattningar. Att denna dubbelhet är viktig att besinna, och att förhånandet och förnekandet av litterär kvalitet utgör både ett missförstånd och ett slags kulturellt sabotage: det är som att begära utträde ur litteraturen som mänsklig angelägenhet; som att begära att litteratur inte ska vara litteratur; inte ska läsas som litteratur; inte ska svaras på som litteratur.

 

TINA är hittepå

Jag påstod inledningsvis att Nielsens och Hertzbergs texter är otidsenliga och det kan låta som en kritik. Det är det inte. Sebastian Johans skriver mot slutet av sin recension i Hufvudstadsbladet den 29 oktober 2023 om dessa essäer: ”når och övertygar de någon som inte redan delar deras utgångspunkt? Tja, det är kanske tveksamt.” Jag är kanske mer hoppfull. Men egentligen är frågan om den faktiska utgången, i termer av hur många som övertygas, inte den viktigaste frågan. Det viktiga är att dessa författare har lyckats uttrycka sitt estetiska samvete, i en bedövande motvind från samtidsandan. Samtidsandan må uppfatta dem som nostalgiska – det är jag övertygad om att merparten kommer göra – men i så fall är det samtidsandan, och inte Nielsen och Hertzberg, som är tondöv. Jämförelsen mellan dagens och gårdagens samtal om litterär kvalitet är inte nostalgisk, utan åskådliggör att dagens tillstånd varken är evigt eller nödvändigt. Det finns rum för förändring, det finns något annat. Nielsen frågar: ”Det där målet som Margret Thatcher pratade om, att med hjälp av marknadens logik förändra själen, är det fullbordat?” Här vill jag svara att Nielsen och Hertzberg just har visat att TINA (There Is No Alternative) är ett hittepå. Det finns alternativ, så länge man inte är helt dränkt i sin samtids konsensus är morgondagen alltid en möjlighet. N

 

Ulrika Nielsen:
Vad är litteratur och vad ska man ha den till?.
Ellips, 2023.

Fredrik Hertzberg:
”Farväl kvalitet. Farväl konst.”
Om litterärt värde.
Ellips 2023.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.