Hur såg den situationistiska rörelsen ut i Sverige? Tom Karlsson recenserar Alexander Ekelunds bok.
På en bild från universitetsockupationerna i Helsingfors senaste höst, såg jag ett plakat med texten ”Asfaltin alla – hiekkaranta” (”Under asfalten – en sandstrand”). Tankarna går till Paris 1968 och den situationistiska rörelsen. Det var en liten men inflytelserik revolutionär, socialistisk rörelse som uppstod 1957 och avslutades 1972. Under studentrevolten 1968 hade den sin glansperiod. Då radikaliserades studentrörelsen och universitetsockupationerna ledde till våldsamma kravaller och kampen utvidgades till arbetarklassen.
Arbetarna tog, trots kommunistpartiets motstånd, del i upproret som förvandlades till något som liknade en revolutionär situation. Just en sådan situation som situationisterna verkade för. Än en gång visade vänsterpartierna sin kontrarevolutionära funktion.
Frihetlig socialism och avantgarde
Situationisterna närmade sig inte kommunistpartiet eller andra partier. Deras politiska ideologi (om man kan kalla det så) var en blandning av marxism, anarkism och rådskommunism. De försökte utveckla de marxistiska teorierna om varufetischismen till en kritik av skådespelssamhället, där människorna inte längre är subjekt utan har förvandlats till produkter, passiva åskådare, konsumenter, levande döda zombier.
Den frihetliga socialismen var rörelsens ena ben, det andra var den avantgardistiska konstvärlden. Det var ingen lycklig kombination och rörelsen splittrades. Enligt Guy Debord och hans anhängare hade också den mest avantgardistiska och radikala konsten, som exempelvis dadaismen och surrealismen, visat hur konstverken endast blivit varor på marknaden. Man ville inte ha mera estetik utan förändring av vardagslivet.
I Norden var det tidigt den konstnärliga sidan som dominerade med Asger Jorn och hans bror Jørgen Nash som representanter. I Sverige fanns konstnärskollektivet Drakabygget i Skåne där dessa tankar florerade. De blev ändå snart uteslutna ur den situationistiska internationalen.
Man kan se situationismen som en kort episod i socialismens historia, men också som en elektrifierande gnista, som kunde förnya den frihetliga traditionen. De situationistiska idéerna är i vår tid mycket mera inspirerande än de stalinistiska och maoistiska de bekämpade.
Demonstrationer som grogrund
Jag har aldrig satt mig närmare in i rörelsens historia och teorier, men i mina högar med skrifter har det länge funnits några häften med situationistiska texter, utgivna av grupper som kallade sig Libertad och Gyllene flottan.
Av en slump råkade jag på nätet upptäcka ett nytt förlag, Vita Ludens, som gett ut boken Den Gyllene flottans seglats. Svenska anarkister och situationister i 1960- och 1970-talets vänstervåg, skriven av Alexander Ekelund. Naturligtvis tog jag kontakt med förlaget och beställde den.
Boken är indelad i två delar; en historik och ett omfattande appendix med texter Libertad och Gyllene flottan publicerat.
Ekelund behandlar grupperna utgående från tre kontexter; 1960- och 1970-talets radikaliseringsvåg, det internationella situationistiska projektet och den svenska frihetliga vänsterns historia.
Åren i mitten av 1960-talet var betydelsefulla för de socialistiska rörelserna. Det var då Vietnamrörelsen växte sig stark och i Sverige liksom i många andra länder också den maoistiska rörelsen. I Finland var det ändå en annan auktoritär linje som kom att dominera; den taistoitiska, sovjetkramande rörelsen inom kommunistpartiet.
I Göteborg hade man 1965 en stor demonstration mot kriget i Vietnam, men också en mindre mot Francos diktatur och det är i den senare man kan finna starten för Libertad och Gyllene flottan. Demonstrationen mot Francos Spanien arrangerades av den anarkistiska och syndikalistiska rörelsen och veteranen från Durruti-kolumnen, Nisse Lätt, var en av talarna. En annan talare var Jørgen Nash från konstnärskollektivet Drakabygget.
Marginella röster
Bengt Ericson, som var en av arrangörerna för demonstrationen, var tillsammans med sin polare Ingemar Johansson en av få unga inom den aningen förgubbade anarkiströrelsen. Man hade där fastnat i efterdyningarna av spanska revolutionen och hade svårt att anpassa sig till den nya tiden. Samma sak gällde kanske också den syndikalistiska rörelsen, som tagit en mera reformistisk inriktning. Parhästarna Ericson och Johansson kände sig därför ganska isolerade i den svenska vänstern. De fann i stället internationella influenser. Under en vistelse i Frankrike 1968 kom Ericson i kontakt med den situationistiska rörelsen och dess förgrundspersoner. Hemma i Sverige började han och Johansson provokativt kalla sig vulgäranarkister och gav ut tidskriften Skit.
Till en början var deras ideologi en blandning av intryck från likasinnade rörelser runt om i världen, men snart kom de att allt mera inrikta sig på situationismen och på kontakterna med Debord och grabbarna i Frankrike (det var en mycket mansdominerad rörelse). Libertad och Gyllene flottan blev inte och hade väl inte heller som avsikt att bli några egentliga politiska rörelser. Man kan väl säga att de var Ericsons och Johanssons projekt, som ett fåtal andra medverkade i.
Libertad och Gyllene flottan hade inte sina rötter i konstnärskretsar eller i studentrörelsen, utan i arbetarrörelsens frihetliga tradition. De blev därför ganska marginella röster i debattklimatet. Deras projekt gick närmast ut på att översätta och skriva texter, som gavs ut i anspråkslösa utgåvor. Då man betänker det och att verksamheten begränsades till ungefär fem år är det ändå ett imponerande projekt. Så mycket uppmärksammades de ändå, att Ericson och Johansson fick ge ut antologin Anarkisterna i klasskampen i Bonniers Tribunserie. Här visar redaktörerna att de ser situationismen som en del av den anarkistiska traditionen.
Drift med auktoritär vänster
Man kan se situationismen som en kort episod i socialismens historia, men också som en elektrifierande gnista, som kunde förnya den frihetliga traditionen. De situationistiska idéerna är i vår tid mycket mera inspirerande än de stalinistiska och maoistiska de bekämpade. Efter seglatsen med den gyllene flottan hankade sig Ericson fram med tillfälliga jobb och var inte intresserad av ett liv som löneslav. Han övergav inte sina tidigare ideal och översatte Debords Skådespelssamhället, som kom ut på Daidalos förlag 2002.
Johansson höll sig borta från politiken och det akademiska livet. Han arbetade bland annat som trädgårdsarbetare och översättare. 1985 gav han ut boken Dada en antologi (för övrigt den första bok jag recenserade i Ny Tid). Han höll också kontakt med den anarkistiska rörelsen och skrev i nättidskriften Yelah.
Ekelunds bok är en historik med ett mycket digert appendix med rörelsens texter, men lika gärna kan man se historiken som ett förord till dessa texter. I dessa får vi en inblick i situationisternas kritik av kapitalismens skådespelssamhälle, men också i deras bitande drift med tidens auktoritära vänster. Somliga av dessa texter är teoretiskt krävande, medan andra är provokativt utmanande.
I revolutionen blir varje kamrat en lekkamrat, varje sak en leksak och varje snut ett kadaver. Våra hjärtan är nu en gång för alla granater: I briseringens ögonblick upphävs staten, varan och löneslaveriet.
Alexander Ekelund:
Den gyllene flottans seglats. Svenska anarkister och situationister i 1960- och 1970-talets vänstervåg.
Vita Ludens, 2023.
