Välfärdsstaten har omformats. Från att förverkliga jämlikhet är den nu ett medel för att förverkliga nyliberalismen.
Hur kunde omfattande marknadsprocesser genomföras och uppfattas som legitima och kulturellt accepterade i länder där marknaden fram till 1980-talet var högt reglerad och där viktiga nyttigheter var kollektiva, och inte privata? Universitetsprogrammet Nyliberalismen i Norden ägnar sig åt att undersöka frågan.
Att välfärdsstaten har genomgått en grundläggande förvandling är klart, anser Johan Strang, professor i Nordenstudier vid Helsingfors universitet. Nyliberalismen har förändrat den samhälleliga uppfattningen om vad välfärdssamhällets och statens uppgift är.
– En ambition om en aktiv fördelningspolitik, progressiv beskattning och ekonomisk jämlikhet har man ganska långt övergett, anser Strang.
Välfärdsstatens nya fokus är att upprätthålla marknaderna. I Finland och i resten av Norden tävlar privata aktörer mot varandra på olika välfärdsmarknader där staten köper deras tjänster. Samspelet förverkligas av staten som nu blivit en ”konkurrensstat”, enligt Strang. Vad som uppfattas som välfärd har också förändrats.
– Det har gått från att handla om ekonomisk jämlikhet och hälsovård till att handla om familjepolitik, dagis, skolor, invandringspolitik men också sexuella minoriteters rättigheter har blivit centrala slagfält.
En bättre definition är att nyliberalism förändrar statens uppdrag. Det är inte så att staten ersatts av marknaden, istället har vi skapat marknader inom välfärdsstaten. Det är det som är den nyliberalistiska reformen.
Den paternalistiska välfärdsstaten
Under 1970-talet hade välfärdsstaten ett starkt fäste i Norden. Sverige och Danmark hade under den gyllene epoken byggt upp ett välfärdssamhälle som var baserat på inklusion. Alla medborgare skulle vara en del av samhället, berättar Strang.
– Löntagarfonderna inledde ett nytt skede i välfärdsdebatten. -Socialdemokraterna i Sverige hade idén om att arbetarna ska få en del av sin lön som aktier i de bolag som de jobbat i. På det här sättet skulle man gradvis införa det socialistiska samhället. Detta ledde till en mobilisering av högern och att den marknadsliberala tankesmedjan Timbro grundades. Timbro blev en central aktör som ”propagandainstitut” för nyliberalt tänkande i Sverige. Frihetsfilosofin som nyliberala röster pläderade för övergav idén om att samhället ska samla människor kring ett gemensamt mål, man ansåg att det skulle sträva efter att varje individ själv ska få möjligheten att blomstra.
Välfärdsstaten kritiserades för att vara paternalistisk och kränka individens rättigheter. Ett vanligt argument var att välfärdsstaten hade förvandlats till ett expertvälde. Sociologer och pedagoger ansågs vara närvarande i varje hörn av samhället. Dessa experter hade blivit en härskande klass som kvävde all frihet i välfärdsstaten. I Norden förankrades alltså nyliberalismen genom en frihetsfilosofi som lovade att frigöra individen från välfärdsstaten.
Förändrar statens uppdrag
Nyliberalerna slutade snabbt kritisera välfärdsstaten och anammade istället en annan strategi, att göra om välfärdsstaten. Strang anser att den ”traditionella” uppfattningen om nyliberalism som allergisk för staten och dess ingripande i ekonomin är vilseledande.
– En bättre definition är att nyliberalism förändrar statens uppdrag. Det är inte så att staten ersatts av marknaden, istället har vi skapat marknader inom välfärdsstaten. Det är det som är den nyliberalistiska reformen.
Tidigare producerade den offentliga sektorn på egen hand det mesta av välfärdens service: skolor, hälsovård, vägbyggen och annan infrastruktur. I Finland, som varit lite av en eftersläntrare vad välfärdsmodellen beträffar, hade staten tillsammans med föreningar ansvarat för tillgången till tjänster. Idag är det företag som skapar tjänster som staten sedan köper.
Ideologi eller ”ekonomins behov”?
En viktig kraft i bakgrunden var 1980-talets högervåg, med Ronald Reagan och Margaret Thatcher, som förespråkade skattesänkningar, avreglering och privatisering. Också den finländska kreditmarknaden öppnades upp, penningpolitiken liberaliserades och kapital fick flöda friare.
Efter casinoåren kom recensionen, den så kallade ”laman”.
– 1990-talets lama användes i Finland som förevändning för att skära ner på den nybyggda välfärdsstaten, förklarar Strang.
Paradigmskiftet i riktning mot en ”konkurrensstat” skedde genom att göra nedskärningar med motiveringen att ”i framtiden också kunna ha råd med en välfärdsstat” eller ”ett omformande av statens roll är nödvändigt för att den finländska marknaden ska bli mer konkurrenskraftig”. Argumentet för liberaliseringen av ekonomin kom dock inte enbart från högern.
– I programmet har vi forskat mycket kring hur socialdemokratin själv tog till sig de här nyliberala tankarna på 1990-talet, säger Strang.
Detta skedde genom den tredje vägens socialdemokrati, som är en kompromiss mellan demokratisk socialism och kapitalistisk marknadsekonomi. Denna inriktning företräddes av Tony Blair och –Gerhard Schröder. I Norden drevs den av Poul Nyrup Rasmussen, Göran Persson och Paavo Lipponen.
Fast nyliberaliseringen såg ganska lika ut i de olika nordiska länderna motiverades den ändå på något olika sätt. I Sverige är den mera öppet ideologisk, medan nyliberaler i Finland ofta gömde sig bakom ”ekonomiska argument”. Strang beskriver att politiker som Carl Bildt proklamerade att ”nu skär vi ner på välfärdsstaten i grunden för att vi vill det”.
– I Finland har argumentet snarare varit att vi gör det här av pragmatiska orsaker eller för att säkra nationens överlevnad. Vi måste anpassa oss till den internationella utvecklingen och därför måste vi göra om välfärdsstaten.
Då nyliberalismen allierat sig med nationalkonservatismen har frihetsfilosofin gått förlorad. Nu handlar det mera om nationens säkerhet, säger Strang.
Vart är samhället på väg?
Strang anser att även om liberaliseringen fortsätter att utvecklas i samma banor som under de senaste åren har nya kriser initierat en diskussion kring marknaders stabilitet.
– Pandemin och kriget i Ukraina har delvis ändrats det sätt som vi tänker på statens och den offentliga sektorns uppdrag. Det är ganska groteska händelser men kanske det är en sådan kris som krävs för att vi ska tänka på nya sätt. Vi har i varje fall lärt oss att det kan vara bra att inte outsourca allting till privata aktörer. Det kan vara vettigt att ha lite fastare koll på vissa centrala funktioner.
Problemet är kanske att man inom högern betonar en viss sorts offentlig sektor. Det anses på högerhåll vara viktigt med gränsvakter och polis, men mindre viktigt med sjukskötare och lärare. Då nyliberalismen allierat sig med nationalkonservatismen har frihetsfilosofin gått förlorad. Nu handlar det mera om nationens säkerhet, säger Strang. Genom att alliera sig med nationalkonservativa kan högern behålla en parlamentarisk majoritet.
Strang anser att vänstern är fragmenterad och marginaliserad i diskussionen. För att vänstern ska kunna få momentum borde man tänka nytt och progressivt snarare än att bara försvara det som har varit. Vänstern och socialdemokratin borde ta mera plats och ge framtidsalternativ.
– Nyliberalismen lyckades för den har alltid haft framtiden som sitt argument, medan socialdemokratin och vänstern tvingades att försvara uppnådda saker.
Gå i Sveriges fotspår?
– I det här programmet har vi jobbat med tesen att Sverige är exceptionellt. Sverige var landet som hade den starkaste välfärdsstaten på 1970-talet, där den offentliga sektorn hade sina tentakler i hela samhället.
I Sverige kastades statens roll om totalt och de nyliberala reformerna har varit mera genomgripande än i de andra nordiska länderna. I Finland och Danmark har det däremot alltid funnits olika aktörer inom tredje sektorn, som Folkhälsan eller Mannerheims barnskyddsförbund, vilka har fyllt en väldigt viktig uppgift i välfärdssamhället. Det var och är en kombination av en tredje sektor, privata aktörer och staten som bildat och bildar välfärdssamhället. Det har kanske gett en viss resiliens mot det privata vinstintresset som fått härja fritt i Sverige.
– Även om vi inte i Finland ser Sverige som en modell på samma sätt som tidigare finns det ändå en tanke om att då vi tidigare hade sökt oss i riktning mot den svenska välfärdsstaten håller vi nu på att sträva mot det här. Denna regering har den målsättningen i och med att de talar om den nordiska modellen vad gäller till exempel arbetsmarknadslagstiftningen. Vem vet, kanske det hinner förändras ännu innan vi befinner oss i det läget helt och hållet.
Foto: Aurora Ahlroos-Lilius