Etikettarkiv: Politik

Panama: en vildmark av kanaler, register och regnskog

Sara Ehnholm HielmDen 15 augusti 1914 seglade det första skeppet genom Panama-kanalen – ingenjörernas fest och stora stund. Den var ett resultat av 1800-talets stora imperialistiska tilltro till utveckling, industrialism, teknik och människan. Fransmannen Ferdinand de Lesseps, mannen som byggt Suez-kanalen, inledde och gav upp efter tio år, varvid hundratusentals vanliga franska investerare förlorade allting. 25 000 arbetare dog. Redan 1855 hade den transkontinentala järnvägen byggts över näset för att lättare nå guldfälten i Kalifornien. Under det projektet dog så många arbetare att en lukrativ biprodukt blev inlagda kroppar som såldes till medicinska fakulteter världen runt som undervisningsmaterial. De enda döda arbetarna som bokfördes var de vita.

Sedan tog USA över kanalprojektet och efter ett decennium ståtade en 77 kilometer lång kanal igenom jungfrulig regnskog med intrikata slussar. Kanalen är den första av de tre saker som alla känner till om landet Panama. Den andra är stråhatten, som kommer från Ecuador, och den tredje är Panama-pappren.

Ingen kan ha undgått läckandet av elva miljoner konfidentiella dokument från advokatbyrån Mossack Fonseca år 2016 som blev känd som Panama-pappren. Läckan riktade misstankar mot politiker, kändisar, investerare och kriminella från över 200 länder. Hemskt mycket har inte förändrats efteråt: EU har inte lyckats få igenom ett register för innehavare av utländska bankkonton och holdingbolag, skatteparadisen finns fortfarande kvar och efter press från England, Malta, Luxemburg och Cypern och allmän apati hos Tyskland och Frankrike (en razzia mot Deutsche Bank utfördes för bara några dagar sedan) torde de inte lyckas heller. Islands och Pakistans statsministrar avgick men de flesta prickade politikerna sitter kvar. Messi spelar fortfarande fotboll. Och Panamas president Juan Carlos Varela obstruerar utredningen om vad som riktigt sker i landet.

För mig är det en gåta varför ett land som redan har en så lukrativ tillgång som Panama-kanalen vill ha så sträng banksekretess att det i praktiken även blir ett paradis för skattesmitare och pengatvättare (troligtvis ett arv från general Noriega som tvättade för de kolombianska kokainkartellerna). I Panama City har 80 banker huvudkontor – i ett land med fyra miljoner invånare. Alla banker har byggt sin egen skyskrapa – staden har en silhuett som Manhattan i en liten råddig tropisk miljonstad med ett våtvarmt klimat. Från hela Centralamerika anländer folk i hopp om jobb till kåkstäder av metall. Landet har bland de största inkomstskillnaderna i världen.

Hela staden pryds av flaggor, rosetter och valspråk om Panama, patriotismen firar triumfer. Flaggan har historiskt haft en stark roll: under det så kallade flaggupproret 1964 hängde en skola upp enbart den amerikanska flaggan varvid studenterna gjorde uppror och hissade upp sin egen. Panamas flagga revs till slut i kravaller där 27 personer dog. De blev hädanefter nationella martyrer som hyllas varje år på martyrernas dag. Men november är självständighetsmånad då inte mindre än fem nationella helger firas till minne av landets olika faser på väg mot självständighet.

Panamas förhållande till USA har alltid varit komplicerat. USA har varit både räddare (från att bygga färdigt kanalen till att garantera självständighet från grannen Colombia) och kolonisatör – det rådde tidvis närmast apartheid med den avskilda kanalzonen mitt i huvudstaden där bara vita amerikaner fick bo och de ”zonians” som föddes där blev automatiskt amerikanska medborgare. Men Jimmy Carter – den amerikanska president som fattade flest anständiga beslut – lovade 1977 att ge tillbaka kanalen till Panamaborna år 1999 och så blev det.

Idag är Panama City fylld med nordamerikanska snabbmatshak, kasinon, enorma köpcentrum och SUV-bilar. Varumärkeskonsumtion verkar vara en religion, vid sidan om katolicismen som 85 procent av befolkningen bekänner sig till. De forna amerikanska områdena har nu sålts till rika panamabor och till expats och utlänningar, ofta nordamerikanska pensionärer. Öarna utanför som var militärområde har blivit allmänning, med promenadled, lekplatser, en stor hamn för kryssningsfartyg och obestämda hotell och restaurangkedjor.

Landet är mångkulturellt: en brokig blandning av ursprungsbefolkning, spanskt, afrikanskt, amerikanskt, kinesiskt, indiskt – många familjer kom för flera generationer sedan som arbetare för att bygga landet. Men alla kvinnor i reklamerna är ouppnåeligt blonda och med skimrande mjölkvit hy.

Efter att länge ha varit en militärdiktatur avskaffade Panama militären efter att Noriega föll, säkert för att han statuerat varnande exempel. Det cirkulerar skräckhistorier om honom: utbildad vid The US Army School of The Americas blev han först chef för den hemliga polisen, sedan diktator som förbjöd människor att yttra ordet ananas (eftersom Noriega bar öknamnet pineappleface) och till slut utlyste han sig själv till president och förklarade krig mot USA. Julen 1989 invaderade USA under George Bush senior landet i Operation Just Cause (som pressen döpte om till Operation ’Just cuz’) och efter några dagars stridigheter där vissa stadsdelar jämnades med marken, tog de Noriega till Miami och senare till ett fängelse i djungeln i Panama där han satt i 20 år till sin död 2017 – som ingen verkar sörja. Numera har landet endast polisväsen, men desto fler poliser.

Överlag är det minimala landet närmast storhetsvansinnigt när det gäller att sköta hela världens transporter av skepp, frakt, pengar. Det satsas enorma summor på infrastruktur: ny metrolinje, ny flygplats, en dyr utvidgning av Panamakanalen, som gemensamt beslöts om i en folkomröstning. Kanske på grund av alla bankerna verkar människorna ha lärt sig att inte bry sig om stora lån och alla stora projekt går redigt över budgeten – här byggs för framtiden. Men är det rätt väg?

Det verkar som om panamanierna tror att framtiden är likadan som nuet. Istället skulle man hoppas att de skulle följa grannlandet Costa Ricas exempel och satsa på turismen och naturen. Eftersom Panama är det smalaste stället i Centralamerika är det här alla djurarter passerar – för 3 miljoner år sedan var det här Nordamerikas och Sydamerikas kontinenter flöt samman och djurarterna bytte plats. Det har bongats över 990 fågelarter i landet – många flyttfåglar från Nordamerika – och 230 däggdjursarter. Det är ett otroligt rikt djurliv som kan beskådas också mitt inne i Panama City. I stadens centralpark hänger sengångare med sina fuktiga små trynen och svarta blanka ögon. De rör sig graciöst som ballerinor i slowmotion eller tai chi: med sina fyra lemmar är rörelsen hela tiden perfekt balanserad, pågående, kontrollerad. Marsvinsliknande agoutin grymtar i snåren, små mono titi-apor svingar sig i trädkronorna och stirrar tillbaka på turisterna, myrorna marscherar tungt lastade med bitar av gröna blad i slingrande rader, som liknar gröna landsvägar i miniatyr. Hackspettar, kretsande rovfågelsflockar, fregattfåglar, vadare, pelikaner, kolibrin, tukaner, mängder av fåglar jag inte känner: som trastar eller sparvar men rosenröda, klargula, blå. Sköldpaddsungar söker sig mot havet och månen, med samma instinktiva, sömngångaraktiga rörelser som nyfödda spädbarn drar sig upp mot bröstet.

Idag har Panama tagit tillbaka makten över sin kanal. Det kan kosta upp till en miljon dollar för ett skepp att segla igenom kanalen och där kan gå upp till 40 skepp per dag. Annars räcker det två–tre veckor att åka runt hela Latinamerika. Men vad händer om Nordvästpassagen blir isfri på grund av klimatförändringen? Eller om robotar tar över tillverkningen av varor som sedan inte längre behöver fraktas till i-länderna? Eller när kineserna trappar upp köpandet av mark och infrastruktur i landet? – köpandet är redan på gång.

Panama spelar med stora insatser och hittills har det gått vägen. Inkörsporten mellan Centralamerika och Sydamerika har alltid kunnat utnyttja sitt läge, lika lätt som att tälja guld eller borra fram den norska oljan. Det har nog aldrig funnits ett land som i så hög grad har definierats av transport och infrastruktur: för Panama är det uppenbart att det är vägen som är mödan värd.

Sara Ehnholm Hielm

är förlagsredaktör

Andrej Zvjagintsev: Konsten ska inte tjäna ideologin

Den ryska regissören Andrej Zvjagintsev har hyllats internationellt för sina Rysslandsporträtt i filmer som Återkomsten, Leviathan och Saknaden.  Kritiker har berömt hans sätt att närma sig känsliga ämnen, enligt Ny Tids recensent Zinaida Lindén ”kapitalismens, nationalismens och klerikalismens missgärningar” i Ryssland, alltid genom den lilla människans och familjens synvinkel. I början av oktober ordnades ett Zvjagintsev-retrospektiv i Helsingfors, och Ny Tid fick tillfälle att träffa honom på stängningshotade Kafe Moskva, grundat av bröderna Aki och Mika Kaurismäki. Aki Kaurismäki är naturligtvis bekant för Zvjagintsev.

– Inte personligen, men några av hans filmer är oförglömliga. Han är en stor regissör, en riktig auteur.

Zvjagintsev skulle inte till en början alls bli någon auteur själv, utan utbildade sig ursprungligen till skådespelare.

– Jag var runt 23 när jag som skådespelarstuderande vid GITIS (Ryssland teaterhögskola, red. anm.) såg Äventyret av Michelangelo Antonioni. Jag var förbluffad. Tack vare honom insåg jag något stort om filmkonsten som jag fortfarande inte riktigt kan sätta ord på. Jag blev förälskad i filmkonsten och började girigt leta efter den.

– Ungefär samtidigt, 1990, öppnades ett filmmuseum i Moskva där det visades mästerverk från hela världen. Jag gick på bio som i skolan utan att ens själv begripa det. Det var mina universitet, fast endast teoretiska och utan slutbetyg. Lyckligtvis började rysk tv år 2000 att producera egna serier – tidigare köpte man in utländska. Det uppstod brist på sakkunniga i branschen, och så beslöt producenten för en av dessa serier att börja anlita unga, okända regissörer. Ödet ordnade det så att en av dessa regissörer blev jag.

Zvjagintsev berättar att han fick chansen för att han tidigare gjort en reklamfilm för samma tv-kanal. Under år 2000 filmade han så tre avsnitt för tv-serien Tjornaja komnata (”Det svarta rummet”), före han plötsligt erbjöds möjlighet att göra en långfilm. På det sättet blev Återkomsten (2003) till.

Zvjagintsevs filmer har stött på viss kritik på hemmaplan, för hur de framställer livet i Ryssland. Att hans filmer inte följer den statliga ideologin har ändå inte medfört några svårigheter för honom, säger han. Av hans fem långfilmer är det bara en – Leviathan – som erhållit statligt stöd (”en obetydlig summa”), och han själv har aldrig bett om några statliga pengar.

– Det är producentens jobb, och det är hans beslut om han vill vända sig till staten för hjälp eller inte.

På ett mer allmänt plan är Zvjagintsev tydlig med att statligt stöd till konst- och kulturfältet aldrig får bindas till villkor på innehållet.

– Kreativiteten ska inte stå i ideologins tjänst, tvärtom: det är statens plikt att stöda kreativa intentioner i samhället. Det är min åsikt, sådan som den varit och fortfarande är.

Många ser politiska aspekter i dina filmer. Vad anser du själv om det?

– I den ordagranna betydelsen ser jag ingen politik i mina filmer. Det finns en separat genre, ”politisk film”, som jag säkerligen inte sysslar med. I den meningen är Leviathan inte ett politiskt ställningstagande. För mig handlar filmen huvudsakligen om en människa. Naturligtvis handlar den också om staten, om denna människas sammandrabbning med det själlösa system som krossar honom i slutet. Men det budskapet är lika gångbart i Ryssland som det är i många andra länder. En gång intervjuades jag av en mexikansk journalist som sa: ”byt er vodka mot vår tequila, era snöbeklädda vidder mot våra kaktusar, och det blir en alldeles mexikansk historia”. Och en italienska sa: ”ställ på er ortodoxa kyrkas plats vår katolska och det blir en italiensk film”. Människans lott är likadan överallt. Graden av social otrygghet varierar, det kan vara en demokrati eller ett auktoritärt styre, men essensen är den samma.

text Alexandr Foy
översättning Pavel Petrov
foto wikimedia commons

TS: Vf föreslår 800 euros basinkomst

Vänsterförbundet eftersträvar en basinkomst på minst 800 euro i månaden, skriver Turun Sanomat/Lännen Media. Basinkomsten ska finansieras med skattemedel, säger Li Andersson.

Vänsterförbundets nya basinkomstmodell ska egentligen presenteras först i morgon, men Lännen Media fick ta del av innehållet på förhand. Basinkomstmodellen är den i särklass mest ambitiösa dito som presenterats av ett riksdagsparti i Finland (Piratpartiet har förespråkat en basinkomst på 1000 euro) — Vänsterförbundets tidigare officiella basinkomstförslag har legat på 620 euro. Tanken är att den nya basinkomsten ska ersätta alla de nuvarande grundtrygghetsförmånerna, och således råda bot på byråkratidjungeln.

I ett pressmeddelande 27.11 uppger Vf att målet med partiets basinkomstmodell är att i så lång utsträckning som möjligt se till att folk inte längre behöver komplettera  grundtryggheten med inkomststöd. Om Vänsterförbundets basinkomstmodell blir verklighet skulle det ändå vara möjligt för låginkomsttagare att beviljas utkomststöd för särskilt svåra ekonomiska situationer.  Även bostadsbidraget skulle i Vf-modellen finnas kvar som bidrag.

Vänsterförbundets förslag är betydligt högre än den basinkomst som under de två gångna åren har varit på försök bland 2000 personer i Finland, det vill säga 560 euro.

— Vi måste erkänna att vi har fattigdom i Finland, säger Li Andersson till Lännen Media.

— I samband med en reform får det inte uppstå en sådan situation att grundtrygghetens nivå blir lägre än vad den är nu, då den tvärtom borde höjas.

Någon exakt kostnadskalkyl för basinkomsten har Vänsterförbundet inte utarbetat, men tanken är enligt Andersson att den ska finansieras med skattemedel, så att basinkomsten “beskattas bort” progressivt för personer som inte behöver den. Hon säger att skattebördan för låg- och medelinkomsttagare inte skulle förändras avsevärt, däremot skulle höginkomsttagares beskattning stramas åt. Målet är ändå att ingen ska betala mer än 60 procent i skatt. En absolut prislapp är enligt Andersson omöjlig att räkna ut för en så här stor reform, eftersom reformen i sig skulle innebära så stora förändringar i folks beteende och situation att det inte går att utgå från nuläget.

— Jämfört med det nuvarande systemet, där socialskyddssystemet i praktiken effektivt förhindrar folk från att jobba, så skulle sannolikt en basinkomst vara så sporrande, att den skulle höja statens skatteintäkter.

Förutom Vänsterförbundet flaggar också De gröna för en universell basinkomst utan krav på motprestation. De grönas förra basinkomstmodell förespråkade en basinkomst på 560 euro, det vill säga samma som den som nu varit på försök. Partiet väntas komma med en uppdaterad modell innan riksdagsvalet i april. Centern har också uttalat sig försiktigt positivt till en universell basinkomst “på lång sikt”.

Vänsterförbundets mål är att deras basinkomstmodell ska tas i bruk inom de kommande åtta åren. Men även om det rödgröna blocket tar en sådan brakseger i valet som de senaste gallupsiffrorna förutspått, kommer det att bli svårt för De gröna och Vänstern att driva igenom en basinkomst. SDP har nämligen hårdnackat motsatt sig en universell basinkomst, och har i stället utarbetat en egen, mer invecklad och graderad grundtrygghetsmodell.

Läs Turun Sanomats nyhet här.

Edit 27.11: stycket om rätten att ansöka om utkomststöd och bostadsbidrag.

Text: Red
Foto: Vilhelmina Öhman

Jair Bolsonaro – de konservativas hopp i ett djupt kluvet Brasilien

Vita rasister, storgodsägare och religiöst konservativa utgör Jair Bolsonaros, Brasiliens nye presidents, kärntrupp. Men hans framgång bygger också på ett djupt missnöje bland en befolkning som inte känner sig delaktig i demokratin.

Mina brasilianska vänner förberedde sig för det värsta. De förberedde sig på att ytterhögerkandidaten Jair Bolsonaro skulle vinna valets andra omgång mot Arbetarpartiet PT:s Fernando Haddad. Att det skulle bli en överraskning i klass med Donald Trumps valseger i USA. Och det var så det blev.

Den före detta yrkesmilitären Bolsonaro har länge varit en outsider i den brasilianska politiken, i tjugo år aktiv inom kristna partier, innan han överraskande hoppade över till det socialliberala partiet PSL i januari 2018. PSL svarade med att genast överge sin socialliberala agenda och forma sig efter Bolsonaros nationalkonservativa ytterhögeråsikter.

Bolsonaros uttalanden om den brasilianska statskuppen 1964 har fått till och med högerpolitiker att ta avstånd från honom. Han hävdar att diktaturen inte gick tillräckligt hårt åt vänsteranhängarna – de ”bara” torterades. Enligt Bolsonaro borde den brasilianska diktaturen ha avrättat dem, i likhet med vad Augusto Pinochet gjorde i Chile eller juntan i Argentina.

Skövling, militarisering, avrättning

Bolsonaro har också upprört med uttalanden om att svarta inte borde få föröka sig och att Brasiliens ursprungsfolk ska vräkas från sin mark för att ge rum för mer jordbruk. Det är också landets storbönder som utgör ryggraden i Bolsonaros stödgrupp. I ett Brasilien som fortfarande klyvs mellan stora markägare som driver sina gårdar i snarast feodala förhållanden och det moderna, industriella Brasilien centrerat i Saõ Paulo lovar Bolsonaro att all lagstiftning som garanterar lantbrukens arbetstagare och ursprungsbefolkningen rätt till statligt stöd och skydd ska slopas.

Han gör ingen hemlighet om var hans lojalitet ligger: Amazonas ska skövlas ännu mer för att ge plats åt sojaodlingar, skolan ska militariseras och en hårdför disciplin ska garantera trygghet och ordning. Favelorna, slumområdena, ska ”saneras” och polis och militär ska få fria händer att summariskt avrätta brottslingar. Homosexuella och kvinnor befarar att deras rättigheter – som uppnåtts efter en lång kamp – nu kommer att inskränkas igen. Många av Bolsonaros väljare tillhör den evangeliska kyrkan. Brasilien är ett av världens mest katolska länder, men evangeliska sekter har vunnit terräng under de senaste trettio åren, och präster och kyrkoledare har mobiliserat miljontals människor. De motsätter sig abort och samkönade äktenskap, samt försvarar kärnfamiljen och konservativa värderingar.

Tio dagar innan valets första omgång demonstrerade tiotals miljoner kvinnor och andra Bolsonaromotståndare i en av de största demonstrationerna i Brasiliens närhistoria. Många trodde att det var vändpunkten och att Bolsonaros höga stödsiffror skulle gå ner. Men det gick precis tvärtom. Prästerskapet framställde Fernando Haddad som djävulens kandidat, som ville ha sexual-undervisning i skolorna och som skulle se till att kvinnorna fick ännu mer frihet. Evangeliska präster tutade ut i radio och tv att Bolsonaro är den enda kandidaten som kan arbeta för kristendomen och familjen, och budskapet gick hem.

Protestkandidat

Men finns det verkligen 70 miljoner brasilianer som tror på Bolsonaro? Analytikerna på en av Brasiliens och Latinamerikas mest högklassiga dagstidningar, Folha de Saõ Paulo-, tror inte på det. Tidningen uppger att den hårda kärnan av Bolsanaro–anhängarna egentligen inte består av fler än 20 miljoner människor. Resten av Bolsanaro-väljarna, 50 miljoner, är enligt Folha de Saõ Paulo proteströstare som valde att straffa Arbetarpartiet, de tidigare presidenterna Luiz Inácio Lula da Silva- och Dilma Rouseffs parti. Trötta på korruption och skeptiska mot alla etablerade politiker, valde de att rösta för en outsider.

Många ser i detta en parallell med hur USA:s väljare röstade fram Donald Trump, också en outsider som inte kom från ett traditionellt parti. Men likheterna är inte många. Brasiliens demokrati är ung och på trettio år har inga politiker lyckats få medborgarna att känna sig delaktiga och engagerade i kampen för demokrati. Det beror delvis på den stora analfabetism som präglar landet. Motsättningarna mellan å ena sidan det unga, urbana Brasilien med sin musik, konst och sexuella frihet och å andra sidan det konservativa, i huvudsak rurala, Brasilien som sympatiserar med militären och kyrkorna, är stora.

Det förekommer mycket rasism i Brasilien och den vita överklassen har med oro följt med hur de svarta och ursprungsinvånarna har fått allt fler politiska och juridiska rättigheter. Bolsonaro lovar de vita trygghet och styrka: liksom Trump motsätter han sig strikta vapenlagar och förespråkar en ekonomisk och militär isolationism. Kampen mellan den nationalistiske Bolsonaro och det industriella Brasilien, helt beroende av internationellt samarbete, kommer att prägla Bolsonaros år vid makten.

Ana Valdes

Det postdemokratiska tillståndet analyserat

Efter Berlinmurens fall i november 1989 och Sovjetunionens upplösning drygt två år senare drog en demokratiseringsvåg inte bara över Europa utan också över Asien, Afrika och Latinamerika. I segeryran gick somliga bedömare så långt att de förklarade att mänsklighetens utveckling kommit till en punkt där historien nått sitt slut; den liberala demokratin hopkopplad med marknadsekonomi var det perfekta politiska systemet, bättre kunde det inte bli.

Demokratientusiasterna hade fel.

Historien tog inte slut. Ett drygt kvartssekel efter utgivningen av Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man befinner sig demokratin i en världsomfattande kris: enligt tankesmedjan Freedom House var 2017 det tolfte året i rad som friheten och demokratin i världen befann sig på reträtt. Och det är inte bara Putin, Erdogan och Orbán – som alla kommit till makten via någotsånär fria och demokratiska val – som agerar demokratins dödgrävare. Även våra egna till synes stabila och välfungerade politiska system har djupa problem. Vi lever i vad som kan kallas ett postdemokratiskt tillstånd, skriver Jeff Werner i sin nya bok Postdemokratisk kultur.

Jeff Werner är professor i konsthistoria vid Stockholms universitet och har tidigare skrivit bland annat om hur svenskarna började uppfatta sig som blonda och blåögda – och om hur bilder, design och arkitektur samverkade för att befästa och upprätthålla den här självbilden. När han som konstvetare tar sig an demokratins problem blir resultatet mycket intressant och ger ett nytt perspektiv på den centrala frågan om hur vi väljer att förvalta det demokratiska systemet.

Det postdemokratiska tillståndet kännetecknas enligt Jeff Werner av att demokratins formella strukturer som fria val, yttrande- och mötesfrihet och oberoende medier fortfarande upprätthålls, samtidigt som det demokratiska systemet allt mer börjar tömmas på innehåll. Politiken präglas inte längre av ideologier som befinner sig i konflikt med varandra, och de stora framtidsvisionerna saknas. Istället ser sig politikerna som förvaltare av den rådande ordningen. Opinionsundersökningarna dikterar i stor utsträckning deras agerande. Politikens innehåll bestäms inte längre av de allt färre medlemmarna i partierna utan av en liten krets i partiledningen, politiska tjänstemän och så kallade spinndoktorer. Politikerna interagerar inte längre med sina väljare utan ”kommunicerar” sina mer eller mindre tillrättalagda budskap ner till dem, via de nyssnämnda spinndoktorerna. Väljarnas deltagande i politiken inskränks till att gå och rösta vart fjärde år. I övrigt förutsätts de hålla käften och inte ifrågasätta det som bestäms ”i demokratisk ordning”.

Samtidigt som demokratin urvattnas används själva ordet ”demokrati” allt flitigare, i alla möjliga sammanhang, konstaterar Jeff Werner. Det gäller inte minst inom kulturen. När politiken övergår till att handla om administration blir kulturen en allt viktigare spelplats för det som återstår av demokratin – konsten ska stå för det demokratiska samtalet och stadsplaneringen ska skapa forum där människor kan mötas, för att exemplifiera med två tidstypiska resonemang. I sin bok undersöker Jeff Werner vad det här tänkandet innebär i praktiken.

Han skriver om den postdemokratiska staden, arkitekturen, konsten och designen, samt om det postdemokratiska museet. Resultatet är en rad inträngande och briljanta analyser som hämtar styrka ur såväl konkreta exempel som en gedigen teoretisk grund. Gång på gång får sig läsaren till livs kritiska och nödvändiga insikter. I kapitlet om staden skriver Werner till exempel att i ”det postdemokratiska tillståndet har … medborgaren ersatts av konsumenten. Från att staden betraktas som en demokratisk urcell i kraft av dess heterogenitet, ses den som en arena för kommers … Denna logik premierar marknadsföring och varumärkesbyggande. Stadens utformning och utveckling har blivit en managementfråga och är inte längre en politisk eller ideologisk fråga …” Just detta att vi under den nyliberala politiska ordningen förvandlats från medborgare till kunder är något Werner hela tiden återkommer till, liksom att ”framhållandet av konsensus och konflikfrihet är kännetecknande för postdemokratin”. Det här är mycket viktigt, ty konflikter är, enligt Jeff Werner, absolut nödvändiga för en levande och fungerande demokrati.

Demokratin är ingen ideologi i sig. Den är som styrelseform ”tom” och det ankommer på oss alla att ladda den med innehåll. Vitt skilda samhällsintressen, gestaltade i ideologier och politiska framtidsvisioner som ofta står i konflikt med varandra, är det som ger demokratin kraft och vitalitet. Den politiska debatten är demokratins livsnerv, det är endast genom politiken demokratin kan förverkligas. Men, skriver Werner, ”i det postdemokratiska tillståndet hotas demokratin av att politiska frågor omformas till moraliska frågor”. Moraliska frågor kan man inte rösta om. Att göra moral av det som borde vara politiskt är farligt – som Werner påpekar saknar ”demokratin som styrelseform en yttre legitimitetsgrund”. Till skillnad från auktoritära styrelseskick som kan hänvisa till Gud, historien eller nationen bestäms grundvalarna för demokratin genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan medborgarna. Frivilligheten är demokratins styrka men också dess svaghet: överenskommelser kan ju alltid brytas.

Postdemokratisk kultur är en bok fylld av provocerande, uppfordrande och tankeväckande resonemang om demokratins nuvarande tillstånd – som enligt Jeff Werner alltså inte är särskilt gott. Jag vill påstå att Postdemokratisk kultur är en mycket viktig bok, värd mycket större uppmärksamhet än den hittills fått och värd att läsas av alla som intresserar sig för vår demokrati och dess framtid.

Lars Sund

Jeff Werner:
Postdemokratisk kultur.
Gidlunds, 2018.