Etikettarkiv: Politik

Vård och arbete på FSD:s valagenda

Finlands svenska socialdemokrater hoppas på att få in en svenskspråkig kandidat från Vasa valkrets i riksdagen – lyckas det, så heter kandidaten antagligen Viktor Kock. FSD:s ordförande lyfter inför valet fram en klassisk socialdemokratisk agenda: social- och hälsovård samt uppsägningsskydd.

De säger att det skulle skapa fler anställningar och underlätta för dem som inte har fast jobb, men det där är bara typisk högerretorik. De har ju samtidigt inte lyft ett finger för att motarbeta visstidsanställningar och medborgarinitiativet om att avskaffa nollavtalen röstade de ner.

Det säger Finlands svenska social-demokraters (FSD) ordförande Viktor Kock om regeringens förslag om att försvaga uppsägningsskyddet vid mindre företag. När vi träffas i Jakobstad i slutet av oktober har Juha Sipiläs högerregering just lagt fram ett kompromissförslag i den tvist om uppsägningsskyddet som lett till omfattande politiska strejker i Finland. Budet innebar ett slut på strejkerna, men enligt fackförbunden finns mycket kvar att diskutera.

– Jag tycker att det är intressant att man från regeringens sida försöker flytta skulden för oron på arbetsmarknaden till fackförbunden när det var regeringens representanter som i samband med konkurrenskraftsavtalet lovade att inga fler försämringar i arbetarskyddet skulle genomföras. Jag är ingen förespråkare av strejker, men någonstans måste fackförbunden sätta ner foten när regeringen lagstiftar om arbetsmarknaden utan att prata med arbetsmarknadsorganisationerna.

– I den nordiska modellen är det arbetsmarknadens parter som förhandlar om hur villkoren ska utformas och vi är vana vid att man håller det man kommit överens om tills ett nytt avtal börjar gälla. Det här har regeringen frångått och därigenom skapat oro. Jag skulle tro att de flesta företagare också vill ha tydliga regler som inte ändras bara för att det kommer en ny regering. Förutsägbarhet är viktigt för att kunna driva företag.

Färre tassar i syltburken

Arbetsmarknadsfrågor förutspås, vid sidan av klimatet och vården, bli ett av de stora samtalsämnena inför riksdagsvalet den 14 april. I Vasa valkrets ställer SDP upp 16 kandidater varav två, Viktor Kock och Rebecca Åkers, representerar FSD. En överraskning kom i mitten av oktober, då Steven Frostdahl meddelade att han inte ställer upp för val, trots att han redan var nominerad. Statsvetaren Claus Stolpe bekymrade sig enligt Svenska Yle innan Frostdahls meddelande om att två starka FSD-kandidater kan ta ut varandra eftersom de ”gräver i samma syltburk”. I och med Frostdahls besked framstår Kock som den klara toppkandidaten.

– Jag går in för att bli vald, och jag tror att det är realistiskt med tanke på hur den här regeringen har agerat och människor insett vad en högerregering inneburit. Jag har arbetarbakgrund och vill kämpa för löntagarnas rättigheter. Det måste finnas utrymme att som finlandssvensk politiker profilera sig på det sättet, säger Kock, som har flera års arbetserfarenhet inom metallindustrin och också varit aktiv i metallfacket (nuvarande Industriförbundet).

Pedersörebon Kock har lett FSD sedan 2016, och efterträdde då Maarit Feldt-Ranta. Förutom arbetsmarknadsfrågor lyfter han fram social- och hälsovårdsfrågor som centrala. För honom själv är föräldraledigheten ett viktigt tema i valet.

– Redan när jag blev pappa första gången 2006, före det att jag blev aktiv politiker, bestämde jag och min fru oss för att dela föräldraledigheten lika. Efter en månad med inkomstrelaterad pappaledighet föll jag ner på hemvårdsstöd.

Stödet på 350 euro per månad tills barnet är tre år är inte pensionsgrundande, och eftersom det främst lyfts av kvinnor ökar det på inkomstklyftorna.

– Det är en kvinnofälla också på det sättet att det spär på löneskillnaderna. Samtidigt förhindrar det många män att stanna hemma med barn. 

Ingen basinkomst

Socialdemokraterna presenterar en föräldraledighetsmodell som de tror att de allra flesta partier borde kunna enas om. I grunden är förslaget enligt Kock i princip kostnadsneutralt, och blir lättare att utvidga ju mer vänsterorienterad en kommande regering blir.

– Det går ut på att tre månader avsätts till varje förälder och sedan får föräldrarna göra hur de vill med de övriga sex månaderna. Vårdledighetsbidraget blir flexibelt upp till det att barnet fyller tio år, och dubbelt så högt om man väljer att använda bara tolv månader i stället för 24. Vi tror att det skulle underlätta för familjerna och ge mer tid tillsammans på somrarna då många föräldrar annars måste jobba när barnen har lov. Det skulle också få in fler ungdomar under längre perioder på arbetsmarknaden sommartid.

I fråga om socialskyddet är det socialdemokratiska förslaget en ”allmäntrygghetsmodell” som ersätter många olika stödformer. Arbetslöshetsersättningens inkomstbaserade del blir kvar som i dag, men grunddelen liksom studiestöd och försörjningsstöd med mera omfattas av den allmänna tryggheten.

– Från och med årsskiftet ska det enligt modellen finnas ett register som visar hur ens inkomster förändras i realtid och medlen från den allmänna tryggheten förändras utefter det. Det här är en viktig reform för både mikroföretagare och dem med osäkra arbetsförhållanden.

Allmäntrygghetsmodellen lanserades av SDP i april, och är partiets alternativ till en basinkomst – som SDP envist har motsatt sig. Partiordförande Antti Rinne sa i april till webbtidningen Uusi Suomi att SDP inte kan omfatta en universell basinkomst, eftersom ”det måste finnas en orsak till att betala ut stöd”.

Full jour till Vasa

Social- och hälsovårdsreformen (sote-reformen) är en av de hetaste frågorna inför valet, och i Österbotten är det framför allt Vasa centralsjukhus framtida status som diskuteras. Veckan före vårt samtal har riksdagens social- och hälsovårdsutskott röstat emot oppositionens förslag om att även Vasa centralsjukhus bör få omfattande jourverksamhet. Kock säger att så ändå blir fallet om socialdemokraterna blir regeringsbildare efter valet.

– Det är fullt möjligt att åtgärda och därigenom trygga de språkliga rättigheterna. Vi kan lova att vi ser till att rätta till det om vi får möjlighet.

När det gäller vård- och landskapsreformen som helhet tycker Viktor Kock att det är bra att bolagiseringstvånget för de kommande landskapens vårdverksamheter har tagits bort, men han ser fortsatt stora problem.

– Exempelvis får ju inte landskapen någon beslutanderätt i och med att de inte ges beskattningsrätt. Regeringen har sagt att vi ska titta på hur det ser ut i Sverige där sjukvården sköts på regional nivå, men en avgörande skillnad är att landstingen och regionerna där tar ut skatt.

En annan sak som är ett faktum i Sverige är den fria etableringsrätten för privata alternativ inom primärvård, något som i praktiken kan bli verklighet också i Finland om det nuvarande förslaget till vård- och landskapsreform går igenom.

– Den utvecklingen oroar mig väldigt. Tittar man på statistiken från Sverige så ser man att antalet hälsostationer har ökat något totalt, men det finns en ojämvikt i fördelningen. I mer välbärgade områden finns det fler, medan mängden har minskat i mer utsatta områden. När marknadsintressena får styra får den vanliga människans behov ge vika. Det finns inget intresse för privata vårdbolag att ta hand om äldre eller multisjuka personer, särskilt inte om en förutbestämd ersättning kommer med varje patient. Då är det mest lönsamt att ha många patienter som inte behöver mycket vård. Eftersom privata bolag inte heller behöver stå för hela vårdkedjan kan de skicka remisser till den offentliga vården i mer svårbehandlade fall, vilket i sin tur gör att den verksamheten blir mer ineffektiv.

Kock tror inte att sote-reformen i sin nuvarande form kommer att klubbas igenom. I stället behöver man, precis som man gjorde före förra valet, sitta ner med alla partier och prata om riktlinjer för reformen.

– Vi har en jättebra sjukvård, men den behöver förbättras på en del områden. Till viss del är köerna för långa och vården är ojämlik beroende på var i landet den ges. Det är också ett problem att vårdkedjan inte alltid fungerar optimalt i fråga om att olika patientregister inte pratar med varandra. Privata vårdbolag och tredje sektorn bör även i fortsättningen finnas som komplement till den offentliga vården, men min bestämda åsikt är att det offentliga ska sköta den vård som bekostas med offentliga medel. N

Text & foto: Pär Jonasson

Kakan delar inte sig själv rättvist

Fenomenet ränta på ränta kommer att leda till att den rikaste tiondelen av finländarna äger 90 procent av alla landets tillgångar om femtio år, visar en statistisk modell. Vi kan alltså inte lämna ekonomin åt finansmarknaden, skriver Jan Rundt.

I juni i år publicerade Statistikcentralen en rapport om hur fördelningen av finländarnas nettoförmögenhet utvecklats (alltså folks tillgångar minus de skulder de har, se diagram 1). Det som kanske överraskar är att den ljusblå linjen längst ner i diagrammet inte beskriver en fattig minoritet, utan hälften av befolkningen i landet. I den situation som råder i dag innehar alltså en representant för den rikaste tiondedelen av befolkningen i medeltal ungefär 40 gånger så mycket förmögenhet efter skulder som en representant för den mindre bemedlade hälften av befolkningen. Och den här obalansen har vuxit konsekvent under de senaste tjugo åren.

Diagram 1.

De rikaste drar ifrån

Den enda befolkningsgruppen vars relativa andel av kakan har ökat under den här tiden är enligt Statistikcentralens uppgifter den rikaste tio procenten. Och inte bara det, takten med vilken den rikaste tiondedelens ekonomiska övertag ökar stegras också med tiden. I diagram 2 kan man se hur den här utvecklingen skulle se ut om den fortsatte femtio år framåt i tiden i precis samma takt.

Diagram 2.

Slutscenariot är att den rikaste tiondedelen av befolkningen äger nästan nittio procent av allt som finns att äga. Det här må verka som en intressant men orealistisk tankelek, men faktum är att det här var normen i Europa för drygt hundra år sen, just innan det första världskriget, något som Thomas Piketty skrev om i sin vitt omtalade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Ägandet var koncentrerat i väldigt få händer och någon medelklass fanns inte att tala om.

Hur kan då den rikaste tiondedelen igen dra ifrån på det här viset? Ett svar är kapitalismen. Ur Statistikcentralens uppgifter framkommer att den rikaste tiondedelen äger majoriteten av alla finansinstrument: till exempel 84 procent av börsaktierna och hela 90 procent av landets onoterade aktier. Och aktieportföljernas värden kommer att stiga.

Ränta på ränta som motor

Det kan uppfattas som kontraintuitivt att pengarna skulle kunna växa så mycket som det enorma röda fältet i diagrammet visar, men fenomenet ränta på ränta är förvånansvärt effektivt när det gäller att få en pengahög att bli större. Under finansmarknadens historia har aktier i medeltal gett en avkastning på 7 procent. Med den tillväxttakten kommer en förmögenhet att fördubblas ungefär vart tionde år. Efter tjugo år fyrdubblas den och efter trettio år är den åtta gånger så stor. Och det här utan att ägaren lyfter ett finger, eftersom det räcker med att googla upp ett passande fondbolag, överföra pengarna och sen vänta.

Det här fenomenet används som argument för att alla kan bli kapitalister, att det är ett spel som är öppet för alla. Det är ju bara det, att för att kunna investera en så stor summa att det verkligen har någon betydelse måste man ha en nettoförmögenhet som ligger och skräpar. Kapitalismen är därmed ett spel som är kraftigt riggat: har du redan pengar, till exempel om du får ett arv eller har haft möjlighet att välja ett jobb som ger väldigt hög lön och sedan inte råkat ut för skilsmässa med ensamförsörjning av barn, sjukdom eller arbetslöshet, så kommer du att kunna låta dina överloppspengar fördubbla sig vart tionde år.

När alla fick det bättre

Hur kommer det sig då att vi inte redan idag står i den situation som jag utmålar som ett möjligt scenario om femtio år? Som jag tidigare nämnde var vi redan i den sitsen för drygt hundra år sedan. Sedan omvälvdes världen som vi känner den genom två förödande världskrig då gamla förmögenheter skingrades och Europas efterkrigstida stater gick i bräschen för att bygga upp samhället igen – och i den processen jämnades skillnaderna ut. Visst fanns det också en finansmarknad och förstås gav den väldigt stor avkastning, men ekonomierna växte så det knakade och inflationen tillät inte skillnaderna att växa fullt så mycket. Alla fick det bättre, även om vissa fick det mer bättre än andra.

Hur ser då framtidens förmögenhetsutveckling ut? I diagram 3 är det här illustrerat med tre möjliga scenarier.

  1. Vad händer med den rikaste tiondelens andel av förmögenheten om ekonomin växer i samma takt som under den senare hälften av 1900-talet (här används en tillväxttakt på 3 % som exempel)? Det röda fältet med den rikaste tiondelen växer nog, men väldigt långsamt.
  2. Vad händer när tillväxten ligger på var den varit de senaste årtiondena (som bäst kring 1,5%)? 
  3. Vad händer i ett scenario där kakan börjar krympa och vi får en längre tid av ekonomisk avväxt? 
Diagram 3.

Det finns väldigt få tecken på att vi kommer att gå tillbaka till en stadigt kraftig tillväxt. En ekonomisk tillväxt på 3 procent eller uppåt är en historisk anomali och något som vi bara sett i världshistorien vid tillfällen som när den industriella revolutionen sparkade igång och när världen byggdes upp igen efter att ha smulats sönder av krig. Tvärtom står världssamfundet för tillfället inför en enorm ekonomisk omställning, när den fossildrivna ekonomin måste fasas ut.

Börjar kakan krympa?

För bara några veckor sedan fick vi läsa om IPCC:s rapport som berättade att mänsklighetens åtgärder för att minska på koldioxidutsläppen hittills inte har räckt till. Vi behöver en häftig omställningstakt och utsläppen måste reduceras till hälften fram till år 2030. Den här sortens minskning i utsläpp har under den industriella eran endast uppvisats under korta tider av extrem ekonomisk tillbakagång, som i östblocket just efter Sovjetunionens fall eller korta tider kring finanskollapsen år 2008.

Under tiden har vi inte sett förnybara energiformer ersätta fossila bränslen ens i närheten av den takt som den här omställningen skulle kräva. De förnybara energikällor som har tagits i bruk har gått åt till att kompensera för den ekonomiska tillväxt som hela tiden sker. Samtidigt har ingen lagt fram bevis för att ekonomisk tillväxt skulle kunna frikopplas från tillväxt i energikonsumtionen, för att inte tala om alla andra former av resursförbrukning som alla mätare visar på att den globala ekologin inte håller för.

Vänstern kommer in i bilden

Har vi inte en lösning där vi kan kombinera mera tillväxt med att rädda framtida generationers liv på jorden så måste vi förstås som ansvarsfulla varelser börja med att rädda liv och sedan först fundera över vad det innebär för den ekonomiska tillväxten.

Vi står alltså med största sannolikhet inför ett scenario där vi ska dela på en kaka som inte längre växer så det knakar, utan kanske till och med börjar krympa. Det är svårt nog att dela rättvist på en växande kaka, särskilt eftersom vissa vill ha mera och eftersom det till och med finns mekanismer som gör att vissa hela tiden får en allt större del av kakan. Att inte bara avstå från den här tillväxten utan till och med gå med på en rättvis fördelning också när ens egen del i absoluta mått mätt börjar krympa är inte helt lätt för den mänskliga psykologin.

Men å andra sidan, i den här prekära situationen som mänskligheten står inför, är det varken särskilt smart eller genomtänkt att överlämna utformningen av samhällsordningen på en matematisk absurditet, den för många så obekant kraftiga effekten av ränta på ränta. Om vi vill behålla ett samhälle som inte endast består av en liten minoritet av vinnare och en stor majoritet av förlorare, så kan vi inte överlämna ekonomin åt finansmarknaden. Vi behöver en ekonomi som är reglerad för att tjäna det mänskliga samfundet och där kommer vänstern in i bilden. N

Text & grafik Jan Rundt

EDIT 16.11.2018: I papperstidningen var färghänvisningarna i texten lite snurriga, eftersom redaktionen bytte färger i diagrammen utan att notera att texten också behövde ändras. 

Vänstern 2019 – mot valet och framåt

Kampanjen inför riksdagsvalet i april nästa år är en chans för vänstern att återta agendan i samhällsdiskussionen som länge gått på högerns villkor. I det här numret fokuserar vi på några av de brännande frågor som kommer att dominera den politiska diskussionen under de kommande åren: fattigdom, arbetsvillkor, solidaritet och inte minst klimatet. Men vi tar också tempen på en vänsterrörelse som inför valet verkar må bättre än på länge.

Vänstern har vind i seglen inför riksdagsvalet, det visar alla opinionsundersökningar och barometrar.  Håller den goda gallupframgången kommer Vf utan tvivel att förbättra katastrofresultatet 7,1 procent från valet 2015. De mest optimistiska siktar säkert på 10 procent av rösterna – inte en omöjlighet i opinionsmätningarnas ljus – och en utökning av riksdagsledamöternas antal från 12 till 19.

Mer realistiskt i ljuset av de senaste årens val är att partiets valresultat landar någonstans kring 8,5, med en halv procentenhets felmarginal åt båda hållen. Partiet kan då förvänta sig mellan två och fem nya mandat i riksdagen. Och det är många som hoppas att ett av de mandaten går till Österbotten, som vi tar en närmare titt på i detta nummer. Vänsterförbundet har inte haft en riksdagsledamot från Vasa valdistrikt sedan 1999, då Jarmo Wahlström med futtig marginal föll ut. I förra valet, då Vänstern förlorade två mandat, var en österbottnisk ledamot inte ens att tänka på.

– Men i förrförra valet var vi 16 röster ifrån att få Harri Moisio invald, så det är ett realistiskt mål.

Det säger Lisen Sundqvist som är en av dem som hoppas kunna lägga beslag på sagda mandat.

Henriksson vs resten

Kandidatnomineringarna är inte klara ännu, men småfåglarna sjunger för Ny Tid att Moisio inte kommer att ställa sig till förfogande i detta val. Det betyder inte att partiet har ett svagt startfält – Vf:s röstmagnet i Vasa i kommunalvalet i fjol, Anneli Lehto, klådde de facto Moisio med 22 röster. Lehto ställer upp också i riksdagsvalet, och är i det här skedet kanske den starkaste kandidaten. När den här tidningen gick i tryck hade Jakobstadsvänsterns kommunalvalstorped, fackaktiva Sauli Isokoski inte ännu meddelat om sitt deltagande i riksdagsvalet. Isokoski fick 198 röster i SFP-ledaren Anna-Maja Henrikssons hemstad, vilket räckte till en femteplats i kommunen. Men en annan stark kandidat är faktiskt Lisen Sundqvist själv, som i kommunalvalet kammade hem 146 röster i Jakobstad, näst mest av Vänsterförbundets kandidater.

– Kulturhjon, beskriver Sundqvist sig själv som när vi träffas på Helsingfors bokmässa i slutet av oktober.

– Jag brukar säga att jag aldrig har haft ett fast jobb.

Sundqvist flyttade tillbaka till Jakobstad 2015 för att arbeta som projektkoordinator för Projekt Kulturell mångfald. För en bredare allmänhet är hon antagligen bäst känd som en av grundarna av Jeppis Pride.

– Jag föddes i Pedersöre, men växte upp i Jakobstad, sedan har jag bott 19 år i Åbo och 4 i Helsingfors, och nu är jag då tillbaka i Österbotten.

Industrivänster

Med tanke på att Vänsterförbundets tre presumtiva toppkandidater i valkretsen (om vi räknar med Vasafullmäktigeledamoten Aino Akinyemi) är kvinnor, är det kanske lite överraskande att Sundqvist menar att ett problem för partiet är att det haft svårt att hitta kvinnliga aktiva i regionen.

– I Vasa och Seinäjoki är situationen lite bättre, men på mindre orter har de aktiva för det mesta varit män, säger Sundqvist.

Det beror delvis på att många österbottniska orter, inklusive Jakobstad, har en vänsterrörelse som är rotad i industrifacket.

– Jag är en av de få kandidater som inte har fått min politiska skolning genom facklig verksamhet.

Aktiv i Vänsterförbundet blev Sundqvist först för två år sedan, då hon beslöt sig för att ställa upp i kommunalvalet.

– Jag har rört mig på gräsrotsnivå, och speciellt varit intresserad av människorättsfrågor. Engagemanget har kommit hemifrån, utan några större åthävor. Båda mina föräldrar sysslade med frivilligarbete som byggde på en tanke om att man inte bara har ansvar för sig själv. Det fanns ett starkt imperativ att hjälpa människor som inte har resurser.

Kvinnofrågor viktiga

Det som saknats inom den svenskspråkiga Österbottenvänstern är en stark representant för det som man kanske kan kalla för ”kulturvänstern”, eller om man så vill den akademiska aktivistvänstern.  De som velat rösta på en ung, svenskspråkig, värdeliberal, miljömedveten kvinna på vänsterkanten har mer eller mindre kammat noll – tvåspråkiga socionomen Akinyemi, 32, är undantaget. Kanske har rösten då gått till SFP trots allt. En av orsakerna till att Sundqvist beslöt sig får att aktivera sig i partipolitiken är att hon som kulturarbetare, representant för prekariatet, återflyttare, kvinna, feminist och hbtqi-aktivist kan bidra till en större bredd inom Vänsterförbundet i Jakobstad och Österbotten. Som 50-åring är det tveksamt om hon kan kalla sig ”ung” med gott samvete, men det ligger en aura av punk över Sundqvist som liksom skalar bort många år i ett politiskt fält där den (partiöverskridande) så kallade SFP-looken lätt gör att 30-åringar ser ut som 50.

– Det måste finnas en mängd olika slags människor engagerade i politiken på ett mer organiserat sätt. Jag har varit  aktiv i olika föreningar, och vet hur svårt det är att få med nya människor.

För att samhället ska fungera är det viktigt att personer ur olika samhällsgrupper är representerade och aktiva, menar Sundqvist. Själv har hon bland annat frivilligarbetat på Kvinnojouren i Jakobstad, där hennes mamma själv var aktiv 30 år tidigare. Hon säger att hon här ser att #metoo-uppropet har har haft genomslag, och allt fler yngre har aktiverat sig. Överlag hör kvinnofrågor till hennes tyngdpunkter inför valet.

– Vi har en regering som bidragit till en stor backlash för kvinnor, bland annat genom nedskärningen i den offentliga sektorn.

Inskränkandet på rätten till subjektiv dagvård, nedskärningar i barnbidraget och nedskärningar i den kvinnodominerade offentliga sektorn är bara några exempel.

– I regeringsprogrammet nämns inte jämställdhetsarbete med ett ord, förutom påståendet att ”Finland är jämlikt”. Det här är som om vi skulle ha blivit slängda tillbaka till sjuttiotalet i en handvändning, och över det finns det väldigt mycket berättigad indignation.

Vi måste bli ett kollektiv

Lisen Sundqvist har alldeles tydligt ingen kärlek för den borgerliga regeringen, som enligt henne representerar kulminationen av en längre politisk utveckling.

– Hela det politiska fältet har förflyttats till höger. Tanken som har rått sedan den förra kepu-statsministern Matti Vanhanen verkar vara att man ska ta hand om majoriteten som har det hyfsat bra. För mig känns det som ett flagrant sätt att säga att samhället inte har rum för dem som det går sämre för. Thatcher sa: ”There is no such thing as society”, och det känns som om det också är den här regeringens mantra.

Vägen framåt för samhället är att engagera sig, aktivera sig, bry sig om samhället och människorna omkring oss.

– Vi måste kunna forma oss till ett kollektiv igen, vi måste få en känsla av att samhället är allas angelägenhet, och att vi har ett ansvar för att se till att det fungerar. Det är en moralisk våg för samhället, hur det tar hand om dem som har det sämst ställt.

För vänsterns del menar Sundqvist att det gäller för de aktiva att arbeta på att göra sig förstådda.

– För mig har samhällsaktivismen handlat mer om handling än ord. Det finns en stark vänsterintellektuell tradition på svenska i Finland, men jag skulle gärna se många fler engagera sig konkret. Man vill inte riktigt smutsa ner fingrarna.

– Klimatdiskussionen är en bra inkörsport för människor. Det går inte att intellektualisera bort frågan längre. Antingen skrider vi till åtgärder eller så går vi en dyster framtid till mötes. N

Text Janne Wass
Illustration Otto Donner
Foto Hedda Wikström

Till kamp mot den den nedärvda fattigdomen

Den sittande regeringen gör nedskärning efter nedskärning som drabbar de allra mest utsatta i landet. Vänsterförbundet går till riksdagsvalet om ett halvt år med målet att minska fattigdomen i Finland.

– Ursäkta att du fått vänta, det är minuttidtabell nu, säger Li Andersson när hon leder in oss i riksdagens café för en pratstund.

Då vi träffas i mitten av oktober ska riksdagen prata om regeringens sysselsättningspolitik inför misstroendeomröstningen som kommer att ske dagen därpå. Misstroendeomröstningen gäller lagförslaget om den sänkta anställningströskeln i små företag, som Vänsterförbundet motsätter sig. Andersson själv skrev på Facebook att misstroendeomröstningen endast är ett politiskt trick av statsminister Juha Sipilä för att rätta regeringens led och skapa tryck på fackförbunden.

– Den stora teaterdagen, säger Andersson om den diskussion som stundar i plenisalen.

Den föreställning som snart ska börja kommer i slutändan att ha negativa följder för Finlands låginkomsttagare. Det går bättre för allt fler i landet men samtidigt går det sämre för dem som det redan går allra sämst för.

– Om man endast tar i beaktande de stora generaliseringarna ser man inte hur finländsk fattigdom ser ut.

Regeringen har godkänt skattelättnader för nästan två miljarder euro för höginkomsttagare samtidigt som den gjort nedskärningar i utkomstskyddet och andra förmåner för dem med de allra lägsta inkomsterna. Ett av Vänsterförbundets stora teman inför riksdagsvalet är hur vi ska råda bot på den ökade ojämlikheten.

När oppositionen lyfter fram inkomstklyftorna och hur de ökat, svarar regeringen med dynamiska modeller om att inkomstklyftorna inte har vuxit om man ser till hur sysselsättningen utvecklats.

– Det är ett typiskt mantra som osynliggör det faktum att det vi talar om är hur de människor som inte är i arbetslivet klarar sig, de med allra lägst inkomster.

Fattigdomen tar sig nödvändigtvis inte uttryck i inkomstklyftorna, det är den allt mer ökande ojämlikheten som gör att de fattigaste har det ännu värre ställt.

– Fattigdom i Finland är nuförtiden något som går i arv. Vi har alltså misslyckats med att bryta spiralen där allt blir värre, från generation till generation.

Mera förebyggande tjänster

Under den förra regeringsperioden, när det fattades beslut om en ny socialvårdslag, började bland annat en ny tjänst för småbarnsfamiljer utvecklas: En hemhjälp som inte förutsätter att man är kund hos barnskyddet, utan där en småbarnsfamilj kan få några timmar hjälp med till exempel barnpassning i veckan. Det här är en av de förebyggande tjänster som kunde motarbeta fattigdom.

– Mest resurser borde satsas på att stöda barn och barnfamiljer, dels genom hur mycket man satsar på småbarnspedagogiken men också hur hela servicesystemet fungerar och genom förebyggande tjänster.

Andersson menar att det behövs mer av dessa lågtröskeltjänster riktade till småbarnsfamiljer där föräldrarna är osäkra på hur och om de orkar. Den diskussionen handlar förstås också om beskattning och hurdan ekonomisk politik som förs.

– Fortsätter man på den linjen som den här regeringen förespråkat är det ju klart att vi har mindre skattemedel för att finansiera de tjänster som behövs för att kunna bryta fattigdomens övergång från generation till generation.

Helhetsbild av nedskärningarna behövs

När regeringen bantar ner lite här, och sedan lite där, blir det svårt att få en helhetsuppfattning av nedskärningarna. En grupp som drabbats av flera nedskärningar är pensionärerna. Både kund- och serviceavgifterna har blivit ett problem för många äldre som lever på pension.

– Det är en del av sote-debatten som ingen annan än Vänsterförbundet vill tala om. Den finansieringsandel inom sjuk- och hälsovården som individen själv står för är hos oss högst i hela Norden.

Trots att en del av dessa avgifter är inkomstbundna, finns flera avgifter som finansieras genom så kallad plattaxa. Att läkemedelstaket också stigit drabbar också många låginkomsttagare.

– Har du låga inkomster men ändå ett tillstånd som kräver mediciner och hälsovårdstjänster, drabbas du hårt av nedskärningarna och inbesparingaringbehoven.

En facklig aktivism behövs

I Helsingfors och andra större större städer i Finland har en rätt ny grupp fattiga uppstått, de som jobbar i låglönebranscher och inte har råd att bo där de arbetar. Dels beror det på den absurda hyresmarknad som råder, dels på den offentliga sektorns villkor.

– Traditionellt sett har man i den offentliga sektorn haft svårare att kräva löneförhöjningar på samma sätt som i de mansdominerade branscherna inom till exempel exportsektorn. Där kan du stänga av hela den finländska exportindustrin genom att gå hem från fabriken. De som jobbar inom offentliga sektorn har en svårare förhandlingsposition.

Enligt Andersson borde det finnas en gemensam uppfattning både inom facket och regeringen att lönenivån i låglönebranscher måste höjas, lönejämlikheten behöver också förbättras.

– Det går enbart att uppnå genom facklig solidaritet, arbetstagarna kommer inte själva att kunna förhandla löneförhöjningar åt sig. Dessutom behöver regeringen satsa mer ambitiöst på ett lönejämlikhetsprogram.

Öppenhet om löner vore enligt Andersson en annan viktig del i pusslet. Det kunde uppnås genom en lagstiftning som skulle ge förtroendemän på arbetsplatser insikt i hur mycket som betalas ut. Storbritannien har redan utvecklat ett löneregister där företag anonymiserat rapporterar om löner, ett liknande kunde fungera i Finland.

– Det krävs både ett uppvaknande i facket men också inom regeringen, även om de inte fattar beslut om löner.

För att få till ett sånt uppvaknande krävs att helt vanliga människor inom facket som är redo att slåss för saken – men också att ärendet hålls på den politiska agendan.

– Ser man på konkurrenskraftavtalet så har vi ju gått i motsatt riktning. Jag tycker det är helt sjukt att man har som uttalat mål att minska löneklyftorna och så fattar man beslut om ett arbetsmarknadsavtal där det finns en helt omotiverad nedskärning i semesterpengen inom de offentliga branscherna. Det finns liksom ingen vettig motivering till varför man gör så.

Kunskap ökar popularitet

Yles senaste opinionsundersökning visar att Vänsterförbundet verkar ha stabiliserat sitt stöd på över 9 procent. Vänsterförbundet har gjort två medvetna förändringar som Andersson tror gett partiet luft under vingarna.

– Vi har satsat på att öka partiets sakkunskap i olika frågor så vi har välmotiverade och välgrundade förslag när vi väl presenterar dem. Vi har också gjort en allmän reform av partiets visuella bild och logo som visar att vi förnyas och är i tiden.

Att regeringen varit rätt impopulär har nog inte heller skadat vänsterns popularitet. Det samma kan sägas om de problem som De gröna tvingats dras med.

– Allt påverkar ju allt i politiken, men Vänsterförbundet har satt som målsättning en utveckling i understödet som baserar sig på oss själva, att vi själva gör bra ifrån oss. Vi tar hellre en kurva som stiger långsamt än en som stiger snabbt – för att sedan sjunka lika snabbt igen.

Med ett halvår kvar till riksdagsval kan vad som helst hända, det är en lång tid inom politiken och många gallupar hinner komma. Trots det kan man skönja en iver för det som komma skall.

– Jag tror det är ganska många som vill att regeringen snart ska bytas, jag känner också att det kunde börja bli valrörelse nu redan, säger Andersson.

Med hopp om rätt fokus inför valdebatterna

För tillfället är Li Andersson Finlands mest populära partiledare, något som hon säger att förstås känns bra.

– Samtidigt har vi ett inhumant medieklimat där man ibland gynnas och ibland missgynnas. Populariteten är inget man ska ta för givet, säger Andersson som också menar att hon hellre koncentrerar sig på att göra sitt jobb så bra som möjligt än funderar på popularitet.

– Jag ser mycket problem i hur media gör ett personspel av allt.

Vad partiledare gör påverkar naturligtvis hela partiet, men det är inte ”hela storyn”, menar hon

– För ett par år sedan var till exempel varje ledarskribent och media redo att avsätta SDP:s ordförande Antti Rinne fast enligt min uppfattning ingen sådan opinion fanns inom partiet. Det är en del av det drama en stor del av medielandskapet behöver.

Li Andersson går rakryggad mot det kommande riksdagsvalet. Enligt henne är det viktigaste att valrörelsen fokuserar på rätt frågor, men också ger tydliga och klara politiska alternativ.

– Där tycker jag att läget har förändrats. Vi behöver titta framåt så att vi inte får samma depressiva valdiskussioner som vi haft hittills. Jag tror det är många som väntar på ett maktskifte, som inte orkar se mer av en regering som kombinerar det sämsta i högern; en ekonomisk politik som är utpräglat samlingspartistisk kombinerat med konservativa värderingar i fråga om till exempel kvinnors aborträtt och andra frågor man inte ens borde behöva debattera.

En rätt självklar förhoppning för det kommande valet är en utgång som möjliggör en rödgrön regeringsbas, det är en uttalad målsättning för Vänsterförbundet.

– Det är den konstellationen som vi ser att bäst får till stånd den politik vi vill se. N

Text & foto: Catariina Salo

Return of the Jedi

Janne Wass
Janne Wass.
Upptakten till De grönas ordförandeval har inte varit snygg, men så är inte heller partiets opinionskurva det. Om någon kan vända trenden är det antagligen Pekka Haavisto, trots att det luktar lite mygel i knutarna, skriver Janne Wass, som analyserar De grönas utveckling under det senaste ett-och-ett-halvåret.

Som så många spekulerat, avgick den sjuklediga och omstridda Touko Aalto från De grönas ordförandepost. När Aalto valdes till ordförande i juni 2017 red De gröna på en historisk popularitetsvåg, och det talades om att partiet på allvar kunde bryta sig in bland de tre stora, liksom Sannfinländarna 2015. I sitt linjetal lovade Aalto till och med att leda De gröna till statsministerposten – ett infall av hybris som i backspegeln verkar osedvanligt illa tajmat.

För den stora allmänheten var Aalto ett oskrivet blad, de flesta hade aldrig ens hört talas om 32-åringen från Joensuu. Hans ideologiska placering på vänster-höger-skalan framstod för många som oklar: han hade en bakgrund som kommunistsympatiserande studentaktivist, men kallade sig numera för “socialliberal anhängare av marknadsekonomi”, vilket inte tydliggjorde hans ståndpunkter särdeles mycket. Det gjorde inte heller det faktum att Aalto genast från början började ställa sig in hos regeringspartierna med tal om “samarbete i stället för motsättningar”, ett eko från Sauli Niinistös valslogan “Motsättningarnas tid är förbi”. Att De gröna och Aalto ville in i regeringen 2019 gick inte att missta sig på.

Aaltos nedförsbacke inleddes i augusti 2017 då hans hustru under stort medieuppbåd begärde skilsmässa på grund av Aaltos förhållande till en annan kvinna inom den gröna organisationen. Det är onödigt att spekulera i hur mycket av partiets nedförsbacke som hade med Aalto att göra, men det bistra sanningen är att De grönas gallupsiffror började dala på hösten 2017. I september var De gröna det näst populäraste partiet i Yles mätning med ett stöd på nära 18 procent. I oktober rasade stödet tillbaka till 14 procent, och har sedan dess dalat till under 12.

Aalto var sedan så gott som osynlig i offentligheten under det följande årets tid, vilket inte hjälpte partiets popularitet. När han sedan igen syntes, var det i skandalrubriker, efter att bilder publicerats av en festande partiordförande som klappade män på baken på en gayklubb i Stockholm. I sig ingenting att himla över i vårt liberala 2018, men för politiska motståndare erbjöd festbilderna på Aalto en utmärkt klubba att slå ett redan liggande parti i huvudet med. Samma taktik användes mot Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki efter hans blöta kväll med hockeylandslaget i samband med VM i Sotji 2014. Strax efter det fick Aalto mer ovett skopat över sig: först av partikamraterna för att han var långsam med att offentligt ge sitt stöd till De grönas lagstiftningssekreterare Aino Pennanen efter hennes deportationsprotest i ett Finnair-plan, och sedan av sina motståndare efter att han förtydligat sitt stöd för Pennanens aktion. Den 8 augusti publicerade Suomen Kuvalehti ett långt reportage som avslöjade ett djupt missnöje med Aaltos ledarstil inom vissa kretsar av De gröna. Flera av de svarande uppfattade att Aalto var dålig på att kommunicera, att han gärna höll långa föredrag von Oben, vars innehåll för många blev grumliga. Aalto uppfattades på det stora hela som för linjelös och för fokuserad på enskilda sakfrågor. Den kumulativa effekten av allt det ovan nämnda gjorde det mer än tydligt att De gröna led av en ledarskapskris.

I september meddelade Aalto att han blivit diagnosticerad med depression och tog sjukledigt på grund av burn-out. Den 24 oktober avsade han sig ordförandeskapet. Med ett halvt år kvar till riksdagsvalet var tidpunkten allt annat än optimal, men ännu värre för partiet hade det antagligen varit om Aalto suttit kvar. De gröna har liksom Sannfinländarna under de senaste åren varit något av ett jo-jo-parti – dess gallupunderstöd har de senaste fem åren enligt Taloustutkimus mätningar legat på allt mellan 7 och 17 procent. Eftersom partiet lätt fångar lösa väljare har det uppvisat lika snabba upphämtningar som snabba ras. Om De gröna med en ny ordförande lyckas blåsa liv i partiet, kan ännu vad som helst vara möjligt i valet. Frågan är om rätt ordförande står att finna.

Många hade hoppats på att Ville Niinistö skulle rädda partiet bara ett och ett halvt år efter sin avgång från ordförandeposten. Niinistö är en av Finlands absolut skickligaste politiker, uppskattad brett över partigränserna, och det var under hans tid som ordförande som De gröna definitivt ryckte ifrån Vänsterförbundet och började närma sig de tre stora partiernas popularitetssiffror. Men i onsdags meddelade Niinistö att han inte ställer sig till förfogande, och inte heller ställer upp i riksdagsvalet. Andra gröna tungviktare som Satu Hassi, Heidi Hautala, Maria Ohisalo, Ozan Yanar och Oras Tynkkynen tackade också nej en efter en. Ännu i början av veckan hade bara en kandidat ställt sig till förfogande: Outi Alanko-Kahiluoto, en trotjänare inom partiet, långvarig riksdagsledamot, ordförande för riksdagsgruppen och en ständig “bubbling under”-kandidat till ordförandeposten. Ännu i förrgår fanns egentligen bara två andra tänkbara kandidater kvar, den unga rabulisten Emma Kari och den folkkäre ringräven Pekka Haavisto. På torsdagen klarnade sedan bilden: Emma Kari meddelade att hon inte ställer upp i ordförandevalet, medan Pekka Haavisto gav sig in i spelet. Och avgjorde det högst antagligen på samma gång.

Outi Alanko-Kahiluoto är en respekterad, meriterad och erfaren politiker som ändå aldrig hört till De grönas mest lyskraftiga stjärnor. Med sin lite tjänstemannamässiga utstrålning har hon i offentligheten ofta blivit i fötterna på karismatiska figurer som Kari, Niinistö, Yanar och Jani Toivola. Dessutom är Alanko-Kahiluoto lite för vänsterorienterad för en stor del av De grönas medlemmar, inte minst i toppskiktet, där det långe varit den blågröna nyansen som dominerat. Haavisto är däremot de blågrönas man. Alanko-Kahiluoto har blivit utspelad från ordförandekampen två gånger i rad, och inför det senaste ordförandevalet hoppade hon av racet halvvägs. Hon beskyllde då Niinistö för att driva fram sin tidigare riksdagsassistent Emma Kari som nästa ordförande, ett uttalande som skapade henne många ovänner inom partiet. Inte heller detta förbättrar hennes chanser i detta val. Mot den unga Emma Kari som nu sitter sin första period i riksdagen hade Alanko-Kahiluoto haft en fighting chance. Mot Haavisto är hon chanslös.

Pekka Haavisto är De grönas i dagsläget överlägset mest erfarna politiker. Han har suttit i riksdagen i sammanlagt nästa 20 år, han har varit minister, ordförande för partiets riksdagsgrupp, ordförande för Europas gröna parti, haft otaliga uppdrag utomlands och fungerar för tillfället som ordförande för Europas fredsinstitut. Dessutom var han ordförande för De gröna 1993–1995. För att inte tala om hans fenomenala duell med Sauli Niinistö i presidentvalet 2014. Haavisto blev då Pekka med hela det finska folket, i synnerhet med den rödgröna oppositionen.

Pekka Haavisto har utstrålningen och lugnet som kan behövas inför riksdagsvalet, och han gör sig bra i tv. Det gav han prov på redan inför riksdagsvalet 1987, då han deltog i Yles stora valdebatt. Innan valdebatten var Haavisto en rätt anonym miljöaktivist med rötterna i Koijärvirörelsen. I förhandsröstningen fick han ett par hundra röster. Sedan kom valdebatten i tv, och på valdagen fick han över 7 000 röster och formligen slungades in i riksdagen. Att han sedan 1995 föll ut ur riksdagen berodde delvis på De grönas bedrövligt dåliga valresultat 1995 (6,5%), men kanske främst på att De gröna hade så många starka kandidater i Helsingfors, samt på slitningar inom partiet.

Den allmänna opinionen har varit att De gröna behöver en rikskänd och populär ordförande för att svänga opinionen inför riksdagsvalet. Många hade hoppats på Niinistö, men frågan är om inte ett återval av den nyss avgångna ordföranden hade setts som ett svaghetstecken. Det är inte bara Touko Aalto som skapat rubriker under det gångna året: också Jani Toivolas ivriga taxi-användning på skattebetalarnas kostnad har ältats i pressen. Man kan fråga sig om inte Emma Karis framfusiga energi hade varit den injektionsspruta som partiet hade behövt. Å andra sidan är hon en politiker som kraftigt delar allmänhetens åsikter, och i synnerhet är hon en nagel i ögat på brunhögern, som säkerligen hade satsat stora resurser på svartmålningskampanjer på webben om hon blivit ordförande. Hon är också problematisk för partiets vänsteranhängare, och inte den ordförande som skulle ha kunnat locka väljare över partigränserna – till exempel från Vänsterförbundet, SDP eller SFP. Haavisto, däremot, skulle vara en sådan ordförande.

Det är kanske att gå händelserna i förväg att redan nu utlysa Pekka Haavisto till De grönas nya ordförande, men det är svårt att se Alanko-Kahiluoto segra över nästan-presidenten Haavisto. Haavisto har ett brett stöd både bland veteraner och det yngre fotfolket i partiet, och har inga skandaler hängande över sig. Att hans homosexualitet inte är ett problem för hans valpopularitet bevisades klart och tydligt i presidentvalet 2014, tvärtom blev hans man Nexar Antonio Flores något av en mediernas gunstling. Haavisto är nu tillbaka, som en grånad Luke Skywalker, för att rädda den gröna galaxen undan undergång. Det må vara att många gärna hejar på den svarta stormtroopern, den unga, kvinnliga hjälten eller den söta, pipande roboten, men när partiets framtid är på spel vill de ändå ha in den gamla jediriddaren.

Frågan är hur långt det räcker. SDP har slagit på en helt ny växel, och spelar de sina kort rätt är det möjligt att många taktikröstar på sossarna bara för att undvika en samlingspartistiskt ledd regering – och ser man på gallupsiffrorna så har socialdemokraternas stöd vuxit ungefär exakt lika mycket som De grönas stöd sjunkit under det senaste halvåret. Partiernas kurvor är i praktiken spegelbilder av varandra.

En annan fråga är hur mycket De grönas nedgång har berott på imagefaktorer, och hur mycket det handlar om partiets politik. I de grönas starkaste fäste Helsingfors har partiet länge kritiserats från vänsterhåll för att gå i Samlingspartiets ledband, och samma tongångar går igen i Åbo. Vissa bedömare anser att partiet efter Aaltos val till ordförande varit tandlöst i oppositionen mot till exempel Sote-reformen och regeringens sysselsättningspolitik. Till och med i miljöfrågor har De gröna fått kritik från aktivistfältet. Vidare har förfarandet inför detta ordförandebyte en misstänkt odör av kabinettsbeslut. Att Niinistö och Kari nästan samtidigt meddelar att de inte ställer sig till förfogande är knappast en slump, och att så många andra – unga och presumtivt ivriga – kandidater alla med en mun avböjt, alla med samma motivering; att det behövs en sittande riksdagsledamot, en rikskänd politiker, ger åtminstone skenet av att det kommit ukaser ovanifrån. Att Alanko-Kahiluoto, som redan tidigare anklagat partiledningen för nepotism, nu är Haavistos enda motkandidat är knappast heller en slump. Det här är visserligen något som kanske mest intresserar politiska reportrar och partiets medlemmar, men åtminstone gör det inte mycket för att höja De grönas anseende som ett öppet och genomskinligt parti – ett parti som i tiderna grundades just med slagord om att rensa ut myglet och nepotismen inom den finländska politiken.

Det som hursomhelst är klart är att om någon kan svänga popularitetspendeln så är det antagligen Haavisto. Till skillnad från Vänsterförbundet, vars gallupsiffror tenderar att vara nästan orubbligt stabila på kort sikt, är De gröna ett parti som inte har lika trogna väljare, men är inte heller lika ideologiskt stigmatiserat. Det betyder att dess popularitet kan rasa från nästan 18 till under 12 procent på ett år, men likväl ska det motsatta vara möjligt.

Det finns de på vänsterkanten som lett i mjugg åt De grönas handlösa fall under det gångna året. Och visst är det så, att ett lågt stöd för De gröna brukar betyda ett högre stöd för Vänsterförbundet. Men en sådan småaktighet är knappast konstruktiv. De gröna är trots meningsskiljaktigheter en av Vänsterförbundets få bundsförvanter i politiken. Om vänstern vill ha någon som helst chans att undvika ännu en borgerlig regering, krävs ett högt stöd för De gröna i valet. Om Haavisto lyckas med miraklet att på ett halvt år vinna över några tiotusen presumtivt borgerliga väljare och hissa upp De gröna till ett valresultat på 17 procent, lever hoppet om en rödgrön regering – och det må då delvis ske på bekostnad av en procent eller så av Vänsterförbundets stöd. Fast många vänsterförbundare kanske ser Haavisto mer som Saw Guerrera än Obi-Wan (ursäkta nörderiet).

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör