Das Musikalische Opfer kopplar ihop nutidsdans med barockmusik.
Vad händer när man för samman barockmusik och nutidsdans? Kombinationen är inte den mest självklara, men Liisa Pentti + Co har gett sig på utmaningen i en ny koreografi som uppfördes på Dansens hus 21–23.9.2023.
Liisa Penttis Das Musikalische Opfer – En koreografi för sju dansare och fyra musiker är baserat på Johann Sebastian Bachs komposition med samma namn. Verket från 1747 är en samling stycken, bland annat fugor och kanoner, med utgångspunkt i ett musikaliskt tema som Bach fick av kung Fredrik den Store.
I programbladet beskriver Pentti verket som en ”omvänd fortsättning” på hennes koreografier som utgår från de minimalistiska kompositörerna Gavin Bryars, Brian Eno och Terry Riley. Bach känns sannerligen som en udda fågel i det sammanhanget, men frågan om hur nutidsdans och musik samverkar finns det förstås skäl att undersöka ur många olika synvinklar.
Någon rak översättning av Bachs musik till dansform är det inte fråga om. Snarare känns det som fri association; dansarna kommenterar musiken, men också varandra. Vissa teman återkommer – rörelser och sekvenser upprepas och plockas upp av andra dansare.
Barockmusiken blandas med dansen som inte bara har nutidsuttryck utan blandar och tar intryck från många olika stilar. Det ackompanjeras av scenkläderna, som går i klara, färggranna nyanser med lite glitter. Det är uppklätt men väldigt avslappnat, jag tänker mig att de är på väg på ett skogsrave. Det hela känns härligt anakronistiskt.
Scenen är avskalad. Den består av ett stort vitt golv, med musikerna, BRQ Vantaa Ensemble placerade i ena hörnet. Även ljussättningen är minimalistisk med spotlights och ljusrör, som i enstaka fall skiftar mellan varmare och kallare ljus. Den minimalistiska scenografin är väldigt effektfull, det känns som att vara inne i ett vakuum, på en icke-plats, som om vi på sätt och vis är inne i musiken.
I mitten av den 70 minuter långa föreställningen får BRQ Vantaa Ensemble spela ett stycke utan dansackompanjemang, som ett slags intermezzo. Ljuset är dämpat, det är en vacker och meditativ stund. När dansarna fortsätter hade jag förväntat mig att något skulle vara annorlunda, att vi skulle gå in i något nytt i akt två, men jag märkte inga större förändringar vilket bidrog till att den andra halvtimmen kändes utdragen och repetitiv.
De enskilda dansarna har sina egna kroppsuttryck, någon rör sig mer ryckigt och staccato medan andra är mjukare och flytande i sina rörelser. Inte heller de sekvenser där fler dansare utför samma rörelser är helt synkroniserade. Ensemblen är också förhållandevis heterogen till exempel gällande ålder och utseende och de tar in olika stilar och traditioner i sina rörelser.
I allmänhet har dansarna ganska lite kontakt med varandra – det är som om alla håller på med sitt, och ibland råkar det vara samma sak som någon annan. Det finns ändå några episoder när dansarna mer explicit är i kontakt med varandra, till exempel en gång mot slutet där den ena dansaren medvetet försöker imitera den andra.
Även om dansarna kommer in med sina egen stil känns de som en tydlig del av en helhet; varje dansare en individ, självständig men ändå del av kollektivet. Här kommer den för mig tydligaste kopplingen mellan barockmusiken och koreografin fram. I Bachs flerstämmiga komposition flyter de olika stämmorna samman, de fungerar självständigt men blir tillsammans med de andra stämmorna något mer. Här blir de enskilda dansarna som polyfona linjer, oberoende men ändå i förhållande till de andra.
Liisa Pentti +Co: Das musikalische Opfer
Koncept och koreografi: Liisa Pentti
Dansare: Meeri Lempiäinen, Ryan Mason, Corinne Mustonen, Pinja Poropudas, Satu Rekola, Kardo Shiwan ja Katri Soini
Musik: Johann Sebastian Bach
Röst: Tuukka Tervo
BRQ Vantaa Ensemble: Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch, barokkiviulu; Marten Root, traverso; Ilpo Laspas, cembalo; Markku Luolajan-Mikkola, barokkisello, viola da gamba
Ljus: Heikki Paasonen
Dräkter: Tua Helve
Producent: Hanna Nyman
Produktion: Liisa Pentti +Co
Spelade 21-23.9 på Dansens hus
