Varm klassföreställning stannar halvvägs

av Janne Wass

Gästföreställningen Luokkakuvia, vedos V (”Klassfoton, utkast V”) på Teater Viirus tar sig an den krävande utmaningen att gestalta klassupplevelser genom dans. Med finansiering av bland annat Kone-stiftelsen har arbetsgruppen med bas i Uleåborg, bestående av danskonstnärer och -studerande, utforskat sina egna klassupplevelser och arbetat fram en delvis interaktiv enaktare på kring en och en halv timme. 

Föreställningen inleds med en variant på så kallad ”privilege walk”, som traditionellt går till så att publiken ställer sig på linje och tar ett steg framåt för varje form av privilegium som läses upp. I Viirus stora sal, täckt med vit dansmatta, får publiken i denna föreställning ställa sig i ring och kliva inåt mitten var gång de hör ett klassbaserat påstående som passar dem. Efter detta får publiken bilda ett langarrep och forsla vedklabbar (symbol för arbetarklassen?), från ena änden av rummet till andra. Dessa två övningar används nästan hälften av föreställningen till, och efter detta tar dansarna vid. 

Med vedklabbarna som rekvisita bildsätts ytterligare en samling av arbetsgruppens medlemmars tankar, upplevelser och påståenden om klassupplevelser. Från minnet av mormodern som alltid bar kläder som skulle hjälpa henne smälta in till att någon anser att deras familj haft för grova händer, till att en medlems mammas favoritartist var Tina Turner. Klasstillhörigheten – i detta fall arbetarklassen – tar sig i denna uppsättning uttryck i praktiska detaljer, statussymboler (eller snarare avsaknaden av dem), kulturella referenser och en allmän känsla av utanförskap eller annanskap i de kulturella medelklasskretsar där kollektivets medlemmar rör sig. 

Den första halvan av föreställningen har en varm och immersiv stämning och inbjuder åskådaren att fundera kring sin egen klassidentitet, och talkoarbetet med vedklabbarna är en rolig ploj. Överlag ska gruppen ha en eloge för att den bearbetar klassbegreppet med en lättsam touch, och inte gräver ned sig i cynism och rynkade pannor. 

Ofta upplever jag ändå att koreografin mest illustrerar replikerna, snarare än går i dialog med eller fördjupar dem. Andra gånger har jag svårt att se hur koreografin alls anknyter till temat. De ständigt närvarande vedklabbarna radas ut på golvet, används för att stå på, placeras här och var på dansarnas kroppar, och så vidare. Om det här helt enkelt ska föreställa hur vi bär traumat/oket av vår klassidentitet med oss i allt vi gör, känns det som väldigt mycket arbete för att framställa en ganska banal insikt. Om det finns något mer analytiskt bakom, känner jag inte att gruppen lyckas ge mig nycklarna till att öppna den dimensionen. 

Text: Janne Wass
Foto: Katri Naukkarinen

Luokkakuvia, vedos V. Facilitering och koncept: Elsa Heikkilä och Laura Lehtinen. På scenen: Riina Hannuksela, Elsa Heikkilä, Soili Huhtakallio, Virpi Juntti, Minna Karttunen, Heli Keskikallio, Soile Lahdenperä, Laura Lehtinen, Aliina Lindroos, Pinja Poropudas, Anni Puuperä, Lotta Suomi, Virva Talonen och Katriina Tavi. Kostymdesign: Mari Nurmenniemi. Ljusdesign: Teo Lanerva. Ljuddesign och musik: Josu Mämmi och Ilkka Tolonen. Med i arbetsgruppen: forskardoktor i filosofi Sanna Tirkkonen. Spelas på Teater Viirus till 10.12. 

 

2 kommentarer

Virpi Juntti 5 december, 2022 - 17:41

Luokkatausta (halot) kolisee mukana ei välttämättä työväenluokkaisuus. Halot ovat myös luokkataustasta riippumatta yleensä kaikille tuttuja. Niihin liittyy muistoja ja ne tuovat ihmisiä yhteen. Tällaisiakin tulkintoja halkojen käytöstä esityksessä löytyy.
Näyttämöllä on harvinaisen suuri joukko esiintyjiä joiden ikäjakauma on 29-67. Koregrafiaan vaikuttaa mm. ikä ja sukupuoli (yhtä lukuunottamatta kaikki naisoletettuja), koulutustausta, henkilökohtaiset kokemukset luokkaisuudesta (ei kaikilla työväenluokkainen) ja kollektiivinen työskentelytapa.
Henkilökohtaisesti (koska olen mukana työryhmässä) teoksessa esiintyminen, joka on suurimmaksi osaksi improvisaatiota, antaa luvan töräytellä asioita esiin samalla tavalla kuin koen, että joskus työväenluokkaisella taustallani tuon asioita ilmi suullisesti: väärään aikaan, väärällä tavalla ja väärin sanoin.
Olisin halunnut osata kirjoittaa mielipiteeni ruotsiksi, sillä olen esityksessä se joka väittää puhuvansa sujuvaa ruotsia. Valehtelen! Sekin on tuttua eri yhteiskuntaluokkiin jakaantuneessa Suomessa eli joskus saattaa joissakin tilanteissa ajautua teeskentelemään ja suurentelemaan omia taitojaan, jotta pärjää ja etenee vaikkapa työssään.
Kriitikon tulkinta on yhden katsojan mielipide ja omani ei ole objektiivinen, koska olen teoksessa sisällä, niin kannattaa tulla katsomaan esitys ja luomaan aiheen käsittelystä oma mielipide.
Eräs katsojakommentti: ”esitys resonoi voimakkaasti, koska oma on tausta työväenluokkainen ja katsojana oli turvallinen olo”.

Reply
Virpi Juntti 5 december, 2022 - 17:50

Korjaus katsojakommenttilauseeseen: ”esitys resonoi voimakkaasti, koska oma tausta on työväenluokkainen ja katsojana oli turvallinen olo”.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.