Brittisk samtidskonst engagerar

av Petra Ljung

 

Den 5 december koras vinnaren av brittiska Turnerpriset, ett av de viktigaste priserna inom modern konst. Årets brittiska konstnärer som nominerats är Ghislaine Leung, Jesse Darling, Rory Pilgrim och Barbara Walker. Deras verk ställs ut i staden Eastbourne.

 

Konstmuseet Towner Gallery ligger en kort promenad från tågstationen i kuststaden Eastbourne. Böljande linjer i klara färger täcker museets fasad som är en sevärdhet i sig. Det är den tyske konstnären Lothar Götzs verk ”Dance Diagonal” från 2019. Towner Gallery firar sitt 100-årsjubileum i år med att stå värd för Turnerprisutställningen.
Turnerpriset är en stor händelse inte bara inom konstvärlden, utan väcker stort intresse även hos allmänheten, berättar museichefen Joe Hill entusiastiskt.
Han är en vänlig man i yngre medelåldern som gärna tar sig tid att berätta om utställningen och hur mycket det betyder för museet och staden Eastbourne att få stå värd för den. 

Vadslagning om priset

– London dominerar kulturlivet. Det är fint att även mindre städer får chansen att stå värd för Turnerprisutställningen, tycker museichefen Joe Hill. Foto: Petra Ljung.

 

Turnerpriset instiftades 1984. I början hölls utställningen med de nominerade konstnärernas verk i London men på senare år har den visats i andra städer vartannat år.
Vad är det då som gör att Turnerpriset väcker så stort intresse? Joe Hill ser flera förklaringar.
Priset har funnits i snart 40 år, det har blivit en tradition. Namnet spelar också in, målaren J.M.W. Turner är ett tungt namn i konsthistorien och Tate Britain som organiserar utställningen en väldigt känd institution. Sedan väcker också själva tävlingsmomentet intresse, det är vad jag vet det enda konstpriset som spelbutiker tillåter vadslagning om.
Joe Hill menar att Turnerprisets roll inom konstvärlden befästes från och med mitten av 1990-talet. Ett nytt modernt Storbritannien växte fram efter att de konservativa fått lämna över makten till Labour. Detta återspeglades även inom konsten där en ny generation brittiska konstnärer som Damien Hirst och Tracey Emin slog igenom med buller och gång.
I slutet av 1990-talet när Tony Blair blev premiärminister var optimismen kring den nya politiken och det stundande millennieskiftet stark. Det var en hajp kring ”Cool Britannia” och även Turnerpriset skapade rubriker och tänjde på gränserna inom konsten.
Verk nominerade för Turnerpriset som skapade debatt på 1990-talet var bland annat Damien Hirsts ”Mother and child divided” med en halv ko och en halv kalv i formaldehydlösning och Tracey Emins ”My bed”, en installation i form av en obäddad säng med smutsiga lakan, mensfläckade trosor, använda kondomer och tomma spritflaskor. Kritiker ifrågasatte om det verkligen var konst som Turnerpriskandidaterna ägnade sig åt men i dag är både Hirst och Emin superstjärnor.

Från konceptkonst till konst som terapi

Joe Hill visar mig runt i museet. Sverigefödda Ghislaine Leungs verk inleder utställningen. En stor konstruktion av metallrör upptar större delen av salen. Det är delar av ett gammalt ventilationssystem som förut satt i taket på en bar i Belgien. På golvet står leksakstvättmaskiner, leksaksdammsugare och dockhus uppradade, försedda med etiketter. Längst bort i salen finns verket ”Fountains” där ljudet av vattnet i en metallfontän är avsett att dämpa ljud.
I utställningsbroschyren beskriver Leung  sin konstnärliga metod som ”score-based”. Hon ger skrivna instruktioner till museet som skapar verken i nära samarbete med henne. Det må vara ett sätt att inkludera andra i skapandet men för en oinsatt framstår Leungs konceptuella konst som ganska teoretisk och svårtillgänglig.
Rory Pilgrims verk som visas på andra våningen känns som raka motsatsen med sitt tydliga budskap. Här visas filmen ”Rafts” (”Flottar”). Den kunde också finländsk publik se i fjol på Wäinö Aaltonens museum i Åbo i utställningen ”Hop to Hope”. Solidaritet och musikens förenande kraft är temat i ”Rafts” som spelades in under pandemin. Ett oratorium med solister, kör och orkester framför sånger som varvas med livsberättelser utifrån medlemmar i ”Green Shoes Arts”. Föreningen verkar i de slitna förorterna Dagenham och Barking i östra London och försöker genom konst förbättra det psykiska måendet hos utsatta grupper.
Väggarna i salen där filmen visas pryds av små naivistiska målningar som Rory Pilgrim och deltagarna i ”Rafts”-projektet gjort. Flotten ses som en symbol för det som håller oss flytande i svåra tider. Det vilar något nyfrälst över idealismen hos Pilgrim. Samtidigt är det ett sympatiskt projekt som lämnar en med en känsla av hopp och tillförsikt men även med frågan om var gränsen mellan konst och terapi eller självhjälp går.

Windrush-skandalens offer får ett ansikte

 

Från Barbara Walkers ”Burden of Proof”. Foto: Petra Ljung.

 

Även Barbara Walkers verk ”Burden of Proof” en våning upp bärs upp av ett starkt samhällsengagemang. Här är det visuella anslaget mer traditionellt och anslående genom monumentala tecknade svartvita porträtt på några av Windrush-skandalens offer. Bredvid porträtten finns lika stora målningar av de dokument som ska styrka personernas rätt att få stanna i Storbritannien.
Windrush-skandalen? 2017 slog skärpta utlänningslagar hårt mot de västindier som kommit till Storbritannien som arbetskraftsinvandrare under åren 1948–1973. De kallas Windrush-generationen efter fartyget som den första gruppen kom med.
Människor som hade bidragit till samhället i årtionden, och även deras barn som bott här i hela sina liv, blev rättslösa. Många förlorade arbete, pension och sociala rättigheter eller rentav utvisades. Det var en stor skam för vårt land, säger Joe Hill.
Han konstaterar att Walker har varit något av en förhandsfavorit bland de nominerade. När jag besöker museet verkar hon också toppa vadslagningsbyråernas listor på vem som förväntas vinna Turnerpriset. Det är lätt att förstå varför. Här krävs ingen teoretisk förkunskap vad gäller modern konst utan den går rakt in. Walker ger ansikte åt Windrush-skandalens offer utan att beröva dem deras värdighet genom sina mästerligt tecknade, avskalade men livfulla stora porträtt. Det går inte att blunda för de här individerna och deras livsöden. 

Storbritannien post-brexit och post-covid

 

Jesse Darlings installation ”No Medals No Ribbons”.

Efter att ha sett Barbara Walkers utställning känns det som om de andra konstnärernas verk bleknar i jämförelse. Samhällskritiken går dock igen även i Jesse Darlings verk ”No Medals No Ribbons” i salen intill.
Men här får besökaren famla efter sammanhanget. Kaos verkar vara ledordet i något som liknar scenerna efter kravaller. Vridna metallstaket, avspärrningstejp och en trasig engelsk flagga. En deformerad järnvägsräls slingrar sig genom rummet och försvinner genom ett hål i väggen och längs väggarna samsas gipsproteser och kryckor. Skeva hyllsystem med dammiga mappar trängs i ett hörn, som om en byråkrat nyss övergett kontoret efter något slags katastrof. Det som var finns inte mer, allt tycks slitet och söndrigt.
Jesse Darling utforskar Storbritannien efter brexit och pandemin. Darlings konst handlar om gränser och drar paralleller mellan bräckligheten i vårt politiska system och våra kroppar, beskriver Joe Hill den sista nominerade konstnären i Turnerprisutställningen.

Från början var Towner Gallerys fasad vit men sedan 2019 pryds den av Lothar Götz målning ”Dance Diagonal”. Foto: Petra Ljung.


För Eastbourne, som tidigare haft rykte om sig att vara främst en stad för pensionärer och som påmint om den där ”coastal town that they forgot to bomb” som Morrissey sjunger om, innebär Turnerprisutställningen ett stort lyft.  Museichefen Joe Hill berättat om projektet ”Eastbourne Alive” som sammanfaller med utställningen och firandet av Towner Gallerys 100-årsjubileum. Han vecklar ut en karta och visar hur man runt om i staden i allt från parker, bibliotek, shoppingcenter till spelautomaterna på piren kan uppleva konst i form av installationer, skulpturer och olika kulturevenemang. Projektet finansieras av bland annat det brittiska konstrådet och av hälsomyndigheterna i regionen.
De testar något som kallas konstdosen, teorin att två timmar konst i veckan – antingen som deltagare eller betraktare – ökar den fysiska och psykiska hälsan hos ungdomar, berättar Joe Hill. 

Kejsarens nya kläder?

Rebecca Poole och Gio Martin är lokalbor och trogna Towner Gallery-besökare. De uppskattar konstmuseets betydelse för stadens kulturliv. Foto: Petra Ljung.

 

Redan i parken framför Towner Gallery hittar jag en av skulpturerna i Eastbourne Alive-projektet. Den irakisk-amerikanske konstnären Michael Rakowitz (vars verk också visas just nu  på Medelhavsmuseet i Stockholm till och med januari) har återskapat statyn av den mesopotamiska guden Lamassu som förstördes av IS i Mosul 2015. Rakowitz version är gjord av återvunna konservburkar och stod i två års tid på en sockel vid Trafalgar Square i London men tronar nu majestätiskt framför konstmuseet i Eastbourne.
Här vilar även lokalborna Rebecca Poole och Gio Martin ut på en bänk efter sitt museibesök. De har deltagit i en specialvisning av Ghislaine Leungs fontäninstallation. Poole är entusiastisk över Leungs verk medan Martin är mer skeptisk. Martin är själv bildkonstnär men förklarar att hon är lite trött på konst för tillfället. Hon föredrar naturen.
Jag behöver inte gå till ett museum för att se en massa plastleksaker och jag kan gå till vilken park som helst om jag ville höra ljudet av vatten i en fontän. Så för mig är det lite kejsarens nya kläder över det hela.
Hon vill ändå besöka museet på nytt en annan dag för att se de andra konstnärerna på Turnerprisutställningen. Toole har redan sett hela utställningen. Hon berättar att hon uppskattar konst som förmår beröra på djupet, som Barbara Walkers verk om Windrush-skandalen.

 

Text och foto: Petra Ljung

Pressbilder från Turnerprisutställningen: Angus Mill 

 

 

Turner Prize 2023.

Towner Eastbourne, Devonshire Park, College Road

Eastbourne.

Utställningen pågår till och med den 14 april 2024.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.