Hur kan man tala om Förintelsen och nazismen? Frågan är tragiskt aktuell idag när vi har ett fascistiskt regeringsparti som använder dem som ”skämtsam” förebild i sin politiska propaganda och tre andra högerpartier som aktivt understöder detta. Om det beror på att många av dagens människor helt alienerats från katastroferna i det förgångna eller på att de verkligen ses som ett föredömligt sätt att styra världen ska jag lämna osagt. Men frågan kvarstår: hur ska man tala om detta i en värld där högerns världstolkning står nästan oemotsagd i den stora offentligheten?
En som tidigt grubblade på hur man kan benämna Förintelsen var den österrikiska konkretistiska poeten och konstnären Heimrad Bäcker. Han föddes 1925 och följde den för sin generation typiska gången: aktiv inom Hitlerjugend där han med sin kamera dokumenterande nazistiska festligheter och andra aktiviteter. Som artonåring blev han medlem av nazistpartiet. Men från armén räddades Bäcker av en polioskada han fått som sexåring så att han efter kriget kunde konstatera att han aldrig utfört ”handlingar genom vilka andra människor kom till skada.” Han dog 2003.
Bäckers magnum opus är den fyrahundrasidiga diktsamlingen Transkription som kom ut i två delar 1985 och 1997. Som partimedlem hade Bäcker efter nazismens fall dömts till straffarbete i koncentrationslägret Mauthausen vilket kom att prägla hela hans senare verksamhet som författare och fotograf. Frågan som om och om igen ställs är hur koncentrationlägrens verklighet kunde förmedlas utan fiktionalisering och sentimentalisering, utan inriktning på individuella öden som på ett förenklande sätt ”begripliggör” erfarenhet som de facto är omöjlig att fatta men ändå borde visas för de efterlevande.
Transkription består helt och hållet av fragmentariserade, okommenterade citat ur befintliga skriftliga källor. Sådana är både den nazistiska byråkratins enormt omfattande bokföring över folkmordet och senare dokumentation med vittnesmål av både offer och förövare. Det är bedövande hemsk läsning; upplevelsen påminner i viss mån om att driva omkring mellan betongblocken i Förintelsemonumentet i Berlin. I vardera fallet präglas den av en vältalig stumhet. För hur ska man förhålla sig till oändliga listor över döda i transporterna till utrotningslägren, det stigande antalet mördade, dödstiden för dem som avrättats med injektion (15 sekunder)? Däremellan rekvisitioner av kroppar och kroppsdelar skrivna av medicinare som gör ”vetenskapliga” experiment och utdrag ur korrespondensen mellan byråkraterna som administrerade massmordet och korta glimtar från koncentrationslägerverkligheten som dokumenterats. Bara helt sällan zoomas enstaka offer in, som i denna Auschwitzrapport:
fångarna grät inte, de skyddade sig inte, de lät sig föras in, satte sig på stolen och satt där tills det var över. inget ord sades, ingenting.
de hade dock väl kunnat säga, oberscharführer, ack, låt mig dock leva, eller – men inget ljud. inget ljud kom ur dem
Transkription förmedlar ingen utveckling, ingen förändring. Boken försätter läsaren i ett tillstånd av hopplöshet och överlåter åt henne att förhålla sig till det. Och förklaringar ges inte.
Daniel Pedersen har som översättare gjort ett utmärkt arbete med de mycket särpräglade texterna boken består av.
Heimrad Bäcker:
Transkription (Transkription. Nachschrift 1–2).
Översättning och efterord: Daniel Pedersen.
Faethon, 2023.
