Etikettarkiv: Poesi

Litteratur är litteratur är litteratur

Jolin Slotte
Jolin Slotte.
Ord på ord på ord som följer ord efter ord bredvid ord som står över ord som böjer sig för andra ord och öppnar för nya ord när orden fyller det ena blanka bladet efter det andra blanka bladet eller bara täcker en bråkdel av ytan på sidorna mellan pärmar, på skärmar med interpunktion, interjektion, interpolation, interaktion, intervention, men inga jävla intervjuer om varför, varför, varför, som ska fyllas på med personliga öden, ansikten, tyckanden, tänkanden, åsikter om orden som omsorgsfullt och eftertänksamt följer orden på blad efter blad mellan pärmar, när orden i sig själva, i sitt uttryck, i sin form, i sitt innehåll redan säger allt. Bara orden som text, texten som tecken på papper som i avsaknad av orden är tomhet, men nu har allt. ORD med betydelser, betydelselösa ord med innebörd större än förklaringar, analyser, antydningar, åsikter, omdömen, ord som i sig själva sätter spår, skapar nya stigar, öppnar nya tankar, tröstar, förargar, glädjer, skapar och bara existerar. Bara existerar. Existerar tillsammans, skapar en helhet. En helhet som BARA existerar. Bara är ord. Enbart litteratur. Bara litteratur, bara ord, bara röster, bara viskningar, rop, skratt, glädje, hat, sorg, kärlek i ord på ord på ord som följer ord efter ord i en bestämd ordning, i en obestämd riktning som når fram till den som tar till sig orden, andas in texten, läser litteraturen som finns, som följer tanken, formar tanken, skapar tanken i svart på vitt i gråa nyanser, blåa nyanser, gula nyanser, röda nyanser, gröna nyanser som inte alltid ska förklaras och inte behöver förstås med hjärnan, men kanske med hjärtat, med själen, med det som inte kan förklaras. Litteraturen som inte behöver en karta, som inte behöver ett personporträtt, som inte behöver ett ansikte, en röst utanför litteraturen som litteratur. För litteratur är litteratur är litteratur.

Jolin Slotte
är författare

Att läsa Andersson är som att simma i kyligt vatten

Det är ett par dagar efter riksdagsvalet i Sverige när jag läser Claes Anderssons Det underjordiska utsiktstornet. Med Anderssons bakgrund inom politiken, som riksdagsledamot och kulturminister, är de ideologiska och ibland till och med realpolitiska inslagen i dikterna inte oväntade, och stundtals ovanligt insiktsfulla i sin enkelhet. Jag kan inte låta bli att läsa samlingens sista dikt som en kommentar till den svenska politiken den senaste tiden: ”Du borde gått med på kompromissen, du / borde ha givit efter / du borde ha svikit dina ideal och din övertygelse” heter det, och dikten avslutas ”Utan röster varken syns eller hörs du, utan / röster är du ingen”. Diktens form liknar en inre monolog, och jag föreställer mig partiledare och valstrateger sitta i mörka rum och föreställa sig en framtid då väljarna lämnat dem. Varpå de överger ideal och övertygelser, för att slippa bli ”ingen”. Men vem vinner på övergivna övertygelser, om inte partier som kommer med nygamla ideal som man önskar begravts på 1930-talet?

Andersson skriver enkelt och avskalat, stundtals med formuleringar klara som källvatten. Han lyckas skriva om politik och kärlek på ett sätt som lätt skulle kunna bli plakat och kliché, men aldrig riktigt blir det: de små skruvningarna i språket och de finstilta observationerna bibehåller diktens spänning. Dikterna är skrivna från ett imaginärt utsiktstorn som väl ska fungera som en slags motsats till elfenbenstornet, en underjordisk utblickspunkt där begären och det undermedvetna både i den enskilda människan och i samhället synliggörs.

Ett sätt varigenom detta skildras är i kursiverade drömsekvenser, som präglas av fadersmord, tortyr och bilder från kriget som rasade i Anderssons barndom. Det är väl tänkt att de här mörka sekvenserna ska fungera som instick från det kollektiva undermedvetna, mellan mer nyktra reflektioner om det offentliga och det privata – men de tillför egentligen ganska lite. Drömskildringar är en svår genre efter Freud, och kanske är det en litteraturvetares arbetsskada men jag har ingen lust att tolka drömsymboler, tycker drömscenarion är ganska tröttsamma. Möjligtvis hade samlingen tjänat på att integrera drömmarna i de vanliga dikterna, i den fina spänning mellan det vardagliga och det förfrämligade som Andersson är bra på att upprätthålla. Men kanske är det inte meningen att vare sig drömmar eller dikter ska tolkas, kanske är det ytan som är mysteriet, en tanke som Andersson lägger fram i samlingens första dikt: ”Varje mänska som bejakar vad hon ser / är mystiker”.

Det underjordiska utsiktstornet är en kort bok med enkla dikter. Att läsa den känns som att simma i kyligt vatten: det går lätt framåt, men sinnena är inte oberörda. Det är dikter skrivna ur en både lång och bred erfarenhet: Anderson är född 1937 och har upplevt andra världskriget, arbetat inom psykiatrin och gjort en politisk karriär. Ifall tonen ibland är lite förnumstig är det förlåtet: ibland är de banala insikterna de djupa, och i det här fallet bottnar de i ett kunnande om livet – det inre såväl som det yttre. Och ibland träffar dikterna verkligen rätt i sin enkelhet, som i dikten som börjar med den tankeväckande raden ”Måste vi hata dem bara för att vi behandlat dem illa?”

Det finns bitar i Det underjordiska utsiktstornet som jag kommer bära med mig upp ur underjorden, inte minst den vackra reflektionen som med sin kollision av bombastiskt bildspråk och förmildrande adverbial bildar ett poetiskt skalv: ”Din frånvaro känns som ett ganska kraftigt skalv / i mina kalkstensgrottor”

Sofia Roberg

Claes Andersson:
Det underjordiska
utsiktstornet
Förlaget, 2018

Vackert tonfall och kämpande dikter

Diktboken Mellanblad inleds med raderna ”det inleddes och det var / och det var inte”, vidare att ”det var jag / och det var inte jag”. En dubbelt abstrakt situation där vaga enheter som ”det” och ”jag” både finns och inte. Heidi von Wrights senaste diktbok utvecklar sig sedan mot olika riktningar, men redan i det inledande abstrakta trevandet börjar tankarna gro. Exempelvis: Är samtidens uppmärksamhet mer splittrad, mer oförmögen att överblicka än förr? En enhetlig berättelse om någonting kan genast ifrågasättas, ersättas av andra perspektiv, andra sanningar. Nya kommunikationsmedel och filosofisk-politisk värdeupplösning ger en känsla av att ingen varaktig kärna existerar.

Denna bekanta visa nynnas i bakhuvudet under läsningen. Boken är poetens sjunde och det är inte lätt att säga vad den vill berätta – och inget negativt i det. von Wrights ofta vackra tonfall och varsamt skalade rader bär antydningar om platser och historier, dock är det själva osäkerheten och splittringen som fäster i mig, känslan av att dikten hela tiden kämpar med att befästa varaktighet, men som slinter, börjar om någon annanstans.

Efter den abstrakta öppningen börjar dikterna – som tur är – bebo en konkret skogsmiljö. Däri står ensliga och tomma hus i grådisiga väder, dropparna hänger från barren. En finmejslad övergivenhet sprider sig bland en förfallen spånskivefabrik och ”övergivna rum och hem”, ja, här finns ”ett avlägset eko av alla som en gång rört sig här”.

Men snart löser von Wright upp känslan av enhetlig miljö och röst igen. Plötsligt är jag bland ”hamnområdet” eller stadens ”torn och underjordiska gångar”, och undersökningen av jaget övergår i utsagor från och till olika kollektiv: ”rösterna / viskar våra namn i natten / allvaret i orden / för första gången våra egna”. Den angelägna tonen vill något men säger aldrig vad, raderna är fulla av ”något” och ”ingenting”, ”allt” och ”det” – beteckningar som glider undan. Undanglidande är också orsaken till den allmänna försämring som besjungs i rader som: ”de naiva dragen framträder allt / tydligare / för varje år som går // ensamhet och fördomar / rasslar genom generationer”. Ibland före-faller detta handla om en misstänksamhet mot den poststrukturella synen att sanningen uppstår i situationer, snarare än i eviga bud:

vi behöver ett nytt sätt att se

det här är det nya sättet

nu ser vi på et nya sättet

sätt dig här

se den nya världen

på den nya sättet

precis likadan

Heidi von Wright skriver melodiska, ofta vackra små rader, med bilder som laddas med betydelse i det sparsamma sättet hon lägger en liten detalj i väderleken mot en vardaglig handling som ger dikten både tyngd och rymd. Därutöver finns en vilja att berätta något, och här upplever jag dikterna för glidande och mumlande, kanske hade ”något” eller ”det” – eller för den delen ”jag” – behövt mer blod. Samtidigt är det detta dikten kämpar för: en språkets kamp att hålla verkligheten kvar. Kanske är det därför som det löst sammanhållna jaget sover med anteckningsblock vid sängen som med ett vapen, väntande på ”infall / avfall / överfall”.

Text David Zimmerman
Foto Charlotta Boucht

Heidi von Wright:
Mellanblad
Schildts &
Söderströms
2018

Björling genomlyst och redovisad

Fredrik Hertzbergs biografi över Gunnar Björling är ett mästerverk. ”Mitt språk är ej i orden” är en mammut på 553 sidor, en detaljerad och omsorgsfullt dokumenterad sammanfattning av Brunnsparkspoetens liv, kronologiskt skildrat med släktbakgrund och ungdomsår och bildningsgång, från debuten 1922 då han som 35-åring debuterade med diktsamlingen Vilande dag genom medelålderns produktiva skapande fram till efterkrigstiden och Björlings död år 1960.

Boken är sällsynt väl dokumenterad (enbart källhänvisningarna upptar 34 sidor!) och bygger på omfattande forskning i arkiv i Finland och Sverige och på talrika intervjuer med personer som kände Björling, bland dem Olof och Rabbe Enckell, Elmer Diktonius, Henry Parland, Harry Blomberg, Erik Asklund, Josef Kjellgren, Harry Martinsson, Stig Carlson och många andra ledande svenska författare.

Trots det översvallande rika materialet blir ändå helhetsbilden av människan Gunnar Björling märkvärdigt svårtydbar, vilket inte är biografins fel utan beror på Björlings minst sagt inkonsekventa och motsägelsefulla liv och idévärld. Han var en ytterligheternas man, som snabbt bytte idéer och ideologi. Som ung var han övertygad socialist och aktivist, senare snarare borgerligt högerinriktad, han var filosof och profet, mystiker, mentor för unga genier, auskultant och karismatisk posör. Också hans homosexualitet behandlas förtjänstfullt, trots att fakta och uppgifter har varit svåra att få tag på eftersom Björling själv valde att hemlighålla sin sexuella inriktning.

Björlings debut som poet mottogs med skepsis, ofta med hån och raljeri. I Hufvudstadsbladet recenserades hans böcker inte av litteraturkännare utan av kåsören Jumbo, som gjorde sig lustig över hans konstiga bildspråk och aviga syntax. Han hade dock goda vänner – så som Olof och Rabbe Enckell, Henry och Oscar Parland och Hagar Olsson – som tidigt trodde på honom och såg hans kvaliteter långt innan han fick något officiellt erkännande.

Björling beviljades sitt första stipendium av Svenska Litteratursällskapet år 1947 då han redan var sextio år gammal. Det hade som följd att Sällskapets ordförande Eirik Hornborg avgick i protest.

Till Björlings viktigaste tidiga böcker hör Solgrönt, som utkom 1933. Boken uppmärksammades bland annat av den i Sverige verksamma finlandssvenska kritikern Bengt Holmqvist som såg Björlings kvaliteter och hans breddade register: efter att tidigare ha skrivit centrallyrisk idédikt och naturlyrik tillkom nu aforismer, sonetter och prosastycken.

Solgrönt hörde också till mina personliga favoriter och jag minns att jag ständigt hade den i väskan sommaren 1959 på jag arbetade som psykiater i Eskilstuna – den gav tröst och glädje under långa journätter. Björling stod mig hela tiden nära och till hans hundraårsjubileum skrev och komponerade jag en sångcykel och som på jubileet sjöngs av Johan Bargum till mitt pianoackompanjemang.

Mot bakgrunden av Björlings snabbt skiftande och kontrastfyllda idévärld är det märkligt att hans dikt – särskilt från senare år – är så enhetlig och likartad, det är som om han skrev på en enda lång dikt under hela sitt liv. Hans speciella björlingska syntax är också den oförliknelig och gör att han är närmast omöjlig att efterlikna (och varje försök till plagiat blir sin egen parodi).

I boken finns belysande exempel på hur hans dikt utmejslas, i version efter version. Han skriver först en relativt normal syntax och börjar sedan stryka sådant som han anser överflödigt. Det kan gälla verb eller adverb och förtydligande ord som dikten klarar sig utan. Han var en mästare på att komprimera, ”att av tre ord göra två”, som Bo Carpelan sade.

Biografin är välskriven, späckad med festliga och pikanta detaljer, lämpligt humoristisk och ett sant nöje att läsa. För mig har biografin gjort Björling både större och mindre. Större genom att visa på hans outtröttliga strävan att hitta sitt eget språk och uttryck. Mindre genom att avmystifiera honom och göra honom mindre änglalik och mytisk, helt enkelt genom att reducera honom till en människa med en människas svagheter och konstigheter.

Fredrik Hertzberg är att gratulera. Hans bok är en kulturgärning.

Claes Andersson

Fredrik Hertzberg: ”Mitt språk är ej i orden” . Gunnar Björlings liv och verk
SLS / Appels Förlag, 2018

Har arbetarkulturen blivit bara …

Jag fanns på plats då regissören Jouko Turkka definierade begreppet kultur för nyblivna teaterstuderande. ”Spring ut i gathörnet och titta er omkring, där ser ni vad kultur är”. Och hans studerande sprang, med blodsmak i munnen och svetten i pannan. Det gällde både då de var på väg till skolan och då de återvände hem. ”Ni måste springa, så ni förstår hur folk jobbar i sitt anletes svett där ute”.

För en dramaturgistudent var observationsrådet riktigt bra, även om det sägs att en författare inte behöver mörda någon för att skriva en bra deckare.

Allt det centrala i vår kultur syns i vår näromgivning. Rikedom, överflöd, humor, ondska och folk som drar sig undan – allt är närvarande och synligt.

Läraren, författaren och politikern Hilja Pärssinen (bilden) skrev dikten Proletaarilapsen kehtolaulu (Proletärbarnets vaggsång) 1913. Litteraturforskaren Kati Launis (vars utläggning i frågan även finns på svenska här) ser dikten som en viktig del av arbetarrörelsens uppgång.

Dikten: ”Sulje silmät ja uinahda, taistelo suo vuottaa! Sosialistiksi vartuthan, äitisi siihen luottaa!”

Översättningen på litteraturkritiksajten Lysmasken: ”Slut ögonen och slumra sött/ kampen väntar dig! / Socialist ska du ju bli,/ det vet mamma säkert!”. Litteraturforskaren Launis tvekar inte med att definiera dikten som arbetarlitteratur:

”Dikten blir arbetardikt av många orsaker. Den är politiskt engagerad och siktar på att förändra samhället, den driver rörelsens och socialismens sak. Författaren var på sin tid en känd och vida läst arbetarförfattare. Samlingen Musta virta (Den svarta strömmen) där denna dikt finns, har kommit ut på arbetarrörelsens eget förlag. Också diktens läsekrets bestod förmodligen av arbetare.” (Lysmasken 4.5.2010)

Men vad är arbetarlitteratur i dag? Det röda kapitalet nämns inte som finansiär för några förlag längre, medan arbetarpressen närmast hålls igång med konstgjord andning. Ytterst få författare presenterar sig som arbetarförfattare. Arbetarkulturen har också i tysthet hamnat allt längre in i arkiven. Till och med ordet arbetare klingar gammalmodigt.

Kulturverksamhet var i tiderna en av de drivande krafterna då arbetarrörelsen växte sig allt starkare. Kulturen både förde fram rörelsens ideal och stärkte sammanhållningen. Kulturen har också ett instrumentellt värde. Man får fortfarande en känsla av sammanhållning på 1 maj. Den undangömda arbetarflickan dyker upp igen och orden skapar skratt och sammanhållning, medan tankarna mest gäller Sipiläs borgarregering.

Den första september ordnades arbetarlitteraturens dag på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. Arbetarbibiliotekets vänner rf och forskningsinriktade Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura ordnade bland annat debatter och såg till att både arbetarböcker och arbetarkultur fick lite uppmärksamhet. Men vad säger det om arbetarkulturen att den förespråkas av institutioner som främst uppehåller traditioner och minnen?

Arbetarkulturen uppstod som en motvikt till den dominerande borgerliga kulturen. Har dagens ifrågasättande subkulturer något gemensamt med vänsterinstitutioner och -partier? Kända politiker går på Flowfestivalen, men hur många med politiska ambitioner hänger på Nosturis kvällsevenemang?

Lördagskvällens prime time pågår och tusentals människor ser ett par vigas på evenemangets huvudscen. Det är ett känsligt ögonblick – även för publiken på arbetarmusikfestivalen i Valkeakoski.

Evenemangets verksamhetsledare Marianne Haapoja uppger att det fanns gott om intresserade par då det lite speciella numret mitt bland musikuppträdandena planerades. Och varför inte? Nästan alla tv-kanaler har något program om bröllopsklänningar för tjocka och smala, paradisö-program för äventyrslystna – alltså någon sorts underhållning för alla, enligt livssituation. Tröskeln för att uppträda offentligt har blivit lägre.

Så varför skulle då inte ett vanligt arbetarpar kunna gifta sig på landets enda rikstäckande kulturfestival för arbetare? Det är ju klart att de kan. På samma sätt är det relevant att fundera på vad som hänt arbetarklassen och arbetarkulturen.

Arbetarkultur är inte bara sånger om barn som förlorade sina röda föräldrar i inbördeskriget. Även problem och missförhållanden ska gå att ta upp på ett roligt sätt och utan att förolämpa någon. Arbetarkulturen har alltid bjudit på lite tjim och tjo (rillumarei-meininki). Musikern Tipi Tuovinen utför, precis som Elias Lönnrot, ett viktigt arbete då han samlar gamla gesäll- och arbetarsånger.

Finländska emigranter tog med sig sångtraditionen till USA. De bildade en egen sångavdelning inom fackföreningsrörelsen IWW och deras produktion har nyligen kommit upp i offentligheten i Finland tack vare rapparen Paleface och musikforskaren Saijaleena Rantanen.

Sångerna klingade starkt och arbetarlitteraturen fick allt fler läsare fram tills tv och annan nyare underhållning började ta över. Då arbetarna fick bättre förhållanden och mer fritid började deras kulturhus så småningom tömmas på folk.

För att förnya arbetarkulturen behövs även annat än reality-serier i tv. Det krävs observationer på gator och torg, fler historier om vardagsverkligheten, mer ifrågasättande tal och sånger.

Var finns alla arbetarförfattare och ställningstagande sånger i dag? Minns inte löntagarrörelserna och den politiska vänstern vilken kraft kulturen haft i den interna uppbyggnaden av rörelserna? Ett parti som glömmer bort sin grundläggande kultur, tradition och historia står på lerfötter. Det behövs många typer av kunnande för att förändra världen.

Vem gör sånglyrik av Pekka Poutas vädervarningar? Klimatförändringen borde väl bjuda på material till en sångrörelse, på samma sätt som Vietnamkriget gjorde inom fredsrörelsen?

Sipiläs regering har under tre års tid bjudit på aktuella uppslag, men var finns dagens skamlöst oförskämda protestsångare, irriterande teaterrevolutionärer och trotsiga filmskapare? Har såväl skapare som publik blivit för bekväma?

Den nya teatergenerationen har börjat återvända till Turkka efter hans död. Den kontroversiella personligheten ger fortfarande upphov till berättelser. De som fortfarande lever behöver dem.

Då politikerna på Turkka-vis dyker upp i gathörnen och på städernas torg inför valet lönar det sig att hålla ögonen öppna i stället för att bara dra sig tillbaka till sin egen bubbla och dricka kaffe. Då får man också reda på vems sånger som sjungs i dag. N

Text: Merja Leskinen
Översättning: Öjvind Strömsholm

Texten publicerades ursprungligen på arbetarinstitutet Työväen sivistysliittos webbtidning aikamerkki.org