Pavel Petrov imponeras av Ukrainska filmdagarna i Helsingfors.
Ukraina har det tufft. Till och med den mycket uppskattade överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyj skrev nyligen öppet i The Economist om dödläget vid fronten. Rysslands krig slår hårt även mot den ukrainska kulturen, inte minst filmen. Granater dödar skådespelare, robotar förstör kulturhus, medan publiken splittras av ockupationen och landsflykten. Det senare har samtidigt fört många ukrainare från olika landsdelar samman.
Livet på bioduken fortsätter emellertid med samma seghet som verkar känneteckna allt det ukrainska. Kriget har dessutom tillfogat ukrainsk film en ännu starkare gemenskapsbildande drivkraft. Det var iögonfallande på Ukrainska filmdagarna (Ukrainalaisen elokuvan päivät) som ordnades i Helsingfors den 16–19 november, redan för sjunde gången.
Ukrainska filmdagarnas program bestod i år av bara fyra verk och präglades av kriget, både innehålls- och omständighetsmässigt. Förra årens utbud innehöll fler filmer med större variation i genre och epok. Visningarna på Kinopalatsets största salar var också i år trots allt helt eller till en större del sålda. Minifestivalen samlade en brokig, dock främst ukrainsk- och ryskspråkig, publik.
Programmet inleddes med Oles Sanins rappa äventyrsfilm Dovbusj (Довбуш, 2023). Filmatiseringen av den ukrainska folkhjälten Oleksa Dovbusjs kamp för frihet och rättvisa tar åskådaren till 1700-talets pittoreska och kuperade landskap i dagens Västukraina. Den polska adelns växande förtryck mot den ukrainska allmogen utlöser berättelsen i Robin Hoods och Wilhelm Tells anda med Oleksa och hans maktgiriga broder Ivan i förgrunden.
Dovbusj är vacker och diger, om än ibland hackig nytolkning av arkivmaterial och folkskrönor om den berömda rövarhövdingens leverne med både allvar och skoj. Dess miljöer, scener och tempo påminner om en western i Kaliforniens bergiga gränstrakter. Västra Ukrainas utkanter präglas än idag av en betydande språklig och religiös mångfald, vilket tydligt kommer fram även i filmen.
Regissören Sanin som inte kunde närvara på plats på grund av utreseförbudet för män, besvarade publikens talrika frågor per videosamtal. En av frågorna ställdes av en svårt skadad rullstolsburen ukrainsk veteran på rehabilitering i Finland. Flera av filmens skådespelare, stuntmän och fotografer stupade i den ukrainska försvarsmaktens led. Kriget gjorde sig påmint på båda sidorna av skärmen även genom en äventyrlig spelfilm.
Samma känslan vidhölls under visningen av Achtem Seitablajevs krigsdrama Myrnyj-21 (Мирний-21, 2023), baserat på verkliga händelser i östra Ukraina sommaren 2014. Filmen utspelar sig i Luhanskområdet som håller på att övertas av ryskunderstödda separatister. En ukrainsk gränsvaktgarnison vid samma namn, ett tätt sammansvetsat förband, ställs inför valet mellan trohetsed och liv.
Språket har i och med kriget blivit ett allt känsligare ämne i Ukraina. Huvudpersonerna i Myrnyj-21 talar ukrainska, medan ryska i huvudsak är antagonisternas tungomål. Huruvida det stämmer överens med verkligheten i östra Ukraina 2014 (och idag) är en annan fråga. Att skapa helt ukrainskspråkiga miljöer på bioduken är ofta ett medvetet val såsom i Stop-Zemlja, som visades på festivalen 2021.
Det är samtidigt klart att konflikten i filmen i hög grad pågår ukrainare emellan – separatister är östukrainska invånare som välkomnar Rysslands inblandning. Även de ukrainska oligarkernas komplexa och ambivalenta roll under perioden 2013–2014 och även senare berörs genom en av beväringarnas far som sitter i en skyskrapa i Kyjiv. Han ingriper i stridernas förlopp med ett telefonsamtal – ett slags bokstavlig deus ex machina.
Krigshändelserna 2014 tilldelas en central roll i Ukrainas nationella berättelse. Myrnyj-21 är ett exempel på det inom den ukrainska filmkonsten, vilken under de senaste åren behandlat ämnet genom både drama och komedi. Filmen lämnar ett blandat intryck ur konstnärlig synvinkel, men utgör helt klart ett intressant dokument om sin tid och dess blick på de ödesdigra skeenden i östra Ukraina för snart tio år sedan.
Filmvisningen tillägnades Pavlo Lis minne. Han hade en biroll i filmen. Han stupade väst om Kyjiv när Ryssland försökte omringa och ockupera staden i början av 2022. Publiken påmindes om att kriget även krävde livet av en skådespelare från Ukrainska teatern i Finland som åkt för att försvara sitt fosterland som frivillig.
Filmdagarna fortsatte med Oleh Malamuzjs och Oleksandr Rubans animerade film Mavka, Skogssång (Мавка. Лісова пісня, 2023). Filmen, som baserar sig på den ukrainska klassikern Lesia Ukrajinkas sagolika skådespel från 1911, var slutsåld och säkerligen till stor glädje för många ukrainska barn som nu är bosatta i Finland.
Årets filmdagar kröntes med 20 Days In Mariupol av journalisten Mstyslav Tjernov – det tunga vittnesmålet om en av det rysk-ukrainska krigets blodiga milstolpar. Tillsammans med två kollegor kom Tjernov strax efter Rysslands angrepp till Mariupol och följde med den allt dystrare krigsvardagen. De befann sig i den ockuperade och ständigt beskjutna hamnstaden nästan tre veckor – tills de knappt lyckades att ta sig ut med den chockerande materialet.
De tre journalisternas ovärderliga bilder och inspelningar från Mariupol visade världen med hårresande tydlighet den ryska krigsmaskinens grymma beredskap att krossa alla och allt som stod i dess väg. ”Kriget är som röntgen”, citerade Tjernov en läkare, ”den framhäver både det bästa och det värsta i människan”. Obegripligt lidande och hängiven kampanda fanns i Mariupol jämsides med tanklös plundring och förvirrad uppgivenhet.
Så gott som alla i dokumentären talade endast ryska – barn och pensionärer, och även soldater och läkare. Ukrainska förekom bara i ett kort meddelande från en polis till de ukrainska myndigheterna, vilket stod i kontrast till hur språkförhållandena framställdes i Myrnyj-21. Det var på en mycket ren ryska som Mariupols invånare förbannade Vladimir Putin och Ryssland.
En av de tre journalisterna, den 24-åriga Vasilisa Stepanenko, var på plats och besvarade publikens frågor. Även en av Mariupolborna som syntes i filmen fanns med i salen. De sökte skydd i två närliggande källare i Mariupol och stod nu hand i hand, gråtfärdiga, men med stadiga röster på en scen i Helsingfors – en levande vittnesbörd om den ukrainska motståndskraften.
Också i år var Ukrainska filmdagarna en stark och medryckande upplevelse, och det handlade om mycket mer än det som visades på bioduken.
Foto: Nadiia Fedorova
