Finlands högerregering har obstinat upprepat att den tänker driva igenom sina impopulära ”reformer” av arbetslivspolitiken, socialpolitiken och invandringspolitiken. Fackförbunden har satt hårt mot hårt och försökt tvinga regeringen till förhandlingsbordet, men ministrarna har meddelat att de inte är redo att förhandla om något annat än ovidkommande detaljer.
Fackrörelsen har på grund av sina strejker och stridsåtgärder från högerhåll förlänats än det ena och än det andra epitetet och jämförts med både fascistiska Lapporörelsen och maffian. Detta trots att facken inte gjort annat än utnyttjat den rätt till utomparlamentariskt påverkande som Finlands lag erbjuder dem.
De ekonomiska kalkyler som regeringen presenterar bygger på luftslott om ökad produktivitet och effektivitet.
Regeringen håller fast vid sina nedskärningar och inskränkningar trots att en relativt enad expertkår påpekat att det sammantagna resultatet av ”reformerna” inte kommer att leda till önskat resultat.
Regeringen upprepar mantrat att den förverkligar demokratin och att fackens protester är antidemokratiska. Logiken här bakom är att folket valt regeringen, och således är regeringens åtgärder per definition demokratiskt belagda. Men i valkampanjen inför riksdagsvalet avslöjade inget av regeringspartierna att de skulle genomföra de åtgärder som nu drivs igenom. Sannfinländarna lovade däremot uttryckligen att de inte skulle försämra arbetstagarnas ställning i arbetslivet. Samlingspartiet vägrade upprepade gånger att berätta varifrån de skulle försöka ta sina sex miljarder i inbesparingar.
Varför berättade då inte regeringspartierna om sina planer under valkampanjen? Jo, naturligtvis därför att de visste att deras åtgärder skulle vara mäkta impopulära bland folket. Det här har redan flertalet opinionsundersökningar visat. Kring två tredjedelar av finländarna stöder fackens protester och motsätter sig regeringens försämringar av arbetarnas rättigheter och nedskärningar i de sociala stöden. I fråga om invandringspolitiken har regeringen till och med sina egna stödtrupper – näringslivet – emot sig.
Regeringens politik är inte demokratiskt förankrad, och inte heller får den stöd bland experter på ekonomi och arbetsmarknad. De ekonomiska kalkyler som regeringen presenterar bygger på luftslott om ökad produktivitet och effektivitet, samt på grova missuppfattningar om hur det finländska arbetslivet fungerar.
Man må ha olika uppfattningar om en regerings ideologiska linje – men i en upplyst demokrati måste man ändå kunna lita på att en regering lyssnar på experter och framför allt lyssnar på folket. Regeringen Orpo har visat att den varken gör det ena eller det andra. Det är ju inga idioter som sitter på ministerposterna, vilket skvallrar om att regeringen har en agenda som den inte öppet delger – ett permanent försvagande av fack- och arbetarrörelsen, samt av arbetarnas inflytande på beslutsfattandet i arbetslivet. Den tandkrämen blir svår att få tillbaks i tuben då den väl är ute. Frågan är om det enda som fortfarande kan rädda arbetarnas rättigheter är en generalstrejk.
