Queershamanistisk fullträff och segt insidersnack på Sivuaskel

av Otto Ekman

Sivuaskel-festivalen bjöd bland annat på intensiv ballroom-dans med en sydostasiatisk shamanistisk twist och en mer förglömlig talk show.

 

Stadsdelen Yishun i norra Singapore har ett lite skumt rykte, får vi lära oss i Choy Ka Fais Yishun is Burning som visades den 4 februari i Pannhallen i Dansens hus. I den multikulturella och -religiösa stadsdelen, eller “byn”, lever malaysier och kineser, kristna, muslimer, taoister och buddhister sida vid sida i ett mystiskt, multikulturellt parallellsamhälle som utgör en kittlande kontrast till den kalla, sterila glas- och stålglittrande fasaden av auktoritär stadsstatskapitalism som ofta brukar förknippas med Singapores image globalt.

Performansen är ett slags hybrid av dokumentär, konsert och dansverk som utspelar sig såväl på scenen som på videoskärmen i bakgrunden; där projiceras både förhandsinspelat material och liveström. Via de dokumentära bitarna stiftar vi bekantskap med de färgsprakande, intensiva religiösa festivaler som utgör en grundbult i livet i Yishun: bland annat får vi höra en kvinnlig taoistisk shaman intervjuas om hur hon värjer sig mot förbannelser som avundsjuka rivaler skickat efter henne. Vi presenteras också, via livestream rakt från Singapore, för malay-popbandet NADA och den kinesiska trummisen Cheryl Ong som ackompanjerar verket från sin studio bokstavligen på andra sidan jordklotet.

 

Inspirerad av legendarisk dokumentär

 

Verkets namn kommer från Jennie Livingstons legendariska dokumentär Paris is Burning, som handlar om ballroom-kulturen i 80-talets New York. Efter de inledande videoprojektionerna uppenbarar sig den norsk-thailändska dansaren Sun Pitthaya Phaefuang, även känd som Aurora Sun, som är en av de främsta pionjärerna inom Sydostasien och främst Thailands växande ballroom-scen.

Sun är en magnifik dansare, särskilt ett inledande stycke där en effektiv kontrasterande ljussättning får hans ormande silhuett att på ett nästan hallucinatoriskt sätt glida mellan skugga och strålkastarljus fastnar i minnet. Han iklär sig också ett lite BDSM-aktigt harnesk späckat med lysande gröna elektroder, vilket låter hans rörelser härmas av en datoranimerad Kali-gudinna på skärmen bakom honom: ett slags science fiction-version av de religiösa ritualerna där dansarna låter hämndgudinnan ta sina kroppar i besittning.

Genom växlingen mellan intervjuspår (även Sun intervjuas), färgsprakande video och den intensivt engagerande koreografin skapar Choy Ka Fai en lyckad kombination av att visa respektive att berätta, för att ge publiken en inblick i de oväntade kopplingar och paralleller som uppstår mellan sydostasiatisk shamanism och den från 60-talets New York framsprungna queer-subkulturen. Det är en effektivt sammanfogad helhet: cool, snygg, dynamisk och tankeväckande. En samhällskritisk udd riktad mot Singapores likriktade auktoritära samhällskultur ger underhållningen en skarpare krydda.

Teknologin låter gudinnan Kali ta Sun Pitthaya Phaefuangs kropp i besittning på Sivuaskel-festivalen i Helsingfors

 

Ballroom också i Finland

 

Ballroom-kulturen har uppnått globalt inflytande och en popularitet som inte bara slagit igenom i Sydostasien utan också redan för länge sen nått Finland. Faktum är att vi inom Europa kan kallas ett slags pionjärland: då Finlands första vogue balls arrangerades i början av 2010-talet lockade de deltagare inte bara från konservativa grannländer som Ryssland utan också från Sverige och Danmark eftersom kulturen inte var lika etablerad där, berättar den finska dansaren Venla Vuorio i en Yle-intervju från 2020.

Yishun is Burning innehåller också element av lokalt samarbete: föreställningen avslutas med en gnistrande vogue-show av dansarna Angel Meraki Ninja, J Ninja, Pixie Ninja och Sasha Ninja från den finska lokalavdelningen av det legendariska internationella ballroom-huset House of Ninja, ackompanjerade av NADAs sprudlande malaypop. Då publiken får frågan om vi vill ha en encore är responsen överväldigande entusiastisk.

 

En onödigt avslappnad affär

 

Onsdagens “föreställning” BAUER HOUR & A PECK SEC är en betydligt lugnare affär, på gott och ont. Performancekonstnären och koreografen Eleanor Bauer har tillsammans med sin långvariga samarbetspartner, musikern Chris Peck, tagit fram ett koncept som är ett slags talk-show i miniatyr. Efter att skämtsamt ha bett om ursäkt för sin uttröttade “gravidhjärna”, slänger Bauer ut avslappnade skämt för att värma upp publiken innan hon sedan tar upp artister från andra Sivuaskel-performanser som intervjugäster på scenen.

Särskilt i början finns det flera lovande element som ger en fingervisning om att det här verkligen skulle kunna fungera. Bauer är onekligen cool och karismatisk och hennes scenvana lugn smittar av sig på publiken. Personkemin med den tystlåtne och lite nördige Peck fungerar också väloljat och skvallrar om att det här verkligen är två människor som arbetat ihop länge och trivs med det.

 

Påfrestande insider-stämning

 

Men problemet är att showen aldrig lyckas ta sig förbi det inledande stadiet av sävlig, slarvig coolhet och tajta till sig tillräckligt mycket för att bli genuint engagerande. Det lekfullt improvisatoriska som tar över helt känns emellanåt rent slarvigt. Kvällens gäster, regissören Solène Weinachter och dansaren Joseph Simon från verket Navy Blue, gör ett lite tafatt och självmedvetet intryck och har svårt att formulera sina tankar på ett sätt som blir intressant för en utomstående att lyssna på, det känns som att de placerats i en situation som de inte riktigt fått chansen att förbereda sig på. I rättvisans namn skulle jag kanske ha fått ut mer av diskussionen om gästerna varit involverade i ett verk som jag själv fått tillfället att se, men ibland tvivlar jag till och med på det. Konversationen faller allt för ofta in i stöddigt namedroppande och upprepningar av tomma klyschor: “Det är så intressant! – Ja det är verkligen SÅ intressant…”

Följden blir att jag som publik till slut inte känner mig involverad alls: den underliga kombinationen av mysigt informell och uteslutande stämning får mig att känna mig som en halvvälkommen outsider som sitter vid samma barbord som ett gäng sinsemellan bättre kompisar, som sitter och sakta glömmer bort min existens medan de bollar gamla minnen och stöddiga insiderskämt. Tyvärr är det till slut med en viss lättnad som jag öppnar dörren och stiger ut i friska luften.

 

Foto: Tjumur Dance Theatre, Dajana Lothert

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.