Medan institutioner som Flow och Tuska klänger sig fast vid de sista kvarlevorna av Söderviksnostalgin sökte sig årets Visiofestival ambitiöst mot nya horisonter utan att låta sig fjättras av fjolårets logistiska småstrul. Resultatet blev ett fascinerande festivaläventyr som inte heller räddes att blicka bortom techno-hegemonin.
Visst är det bittert då multinationella skurkbolag och avdankade filmstjärnor med fyrk i blicken styckar upp ens ungdoms rummelplatser och förvandlar dem till glas- och stålskimrande nyliberalismens monument där måhända ett och annat smakfullt placerat graffiti-fotografi i en stel aula på ett fetischiserande sätt påminner om svunna tider av urban autenticitet?
Efter att redan länge ha fått förfasas över de olika turerna i dragkampen kring Lappviken var det onekligen som pricken på ett bittert i att läsa om hur en investeringsgrupp ledd av Mikko Leppilampi planerar att förvandla Södervik till oigenkännlighet, en annan plats som länge varit mig och mången annan kär. Jag känner solidaritet med skejtarna vars sällsynt stora och funktionsdugliga skejtpark nu ska demoleras, och minns själv med nostalgisk värme mången fest som jag besökt eller hjälpt till att arrangera i någon av de vittrande gamla lagerbarackerna.
Ändå känner jag mig sällsamt kall inför Flow-festivalens försök att marknadsföra sin 2023-upplaga med en rejäl slev av samma nostalgi. Kanske det beror på att jag besökt Flow så pass få gånger jämfört med alla andra upplevelser jag förknippar med platsen. Eller på att förra årets festivalupplevelse, trots sina positiva sidor, också bjöd på ett surt auktoritärt stråk som visade hur långt festivalen rört sig från urban gräsrotskultur och redan inlemmat sig i marknads- och kontrollsamhället.
Eller så är det bara det att jag vid det här laget sett Södervik, både som hängställe och som utsmyckad glittrande festivalplats, så pass många gånger vid det här laget. En festival är för mig som bäst då den känns som ett äventyr, som att få upptäcka en ny plats särskiljd från vardagen. Vad som lockade mig till årets Visio-festival var, snarare än något specifikt namn i line-upen, löftet om ett helt nytt, speciellt festivalområde.
Elise Massoni. Foto: Konstantin Kondrukhov
Festivalen har nämligen tagit den gamla teknologbyn i Otnäs, som stått tom sedan teknologerna flyttat vidare till nya fräschare utrymmen, i besittning och förvandlat den till ett kompakt festivalområde som effektivt och kreativt utnyttjar de heterogena utrymmena. En central gård som känns välbefolkad utan att vara jobbigt trång knyter ihop matstånd, toaletter och vägen till de större scenerna. Men det riktiga äventyret börjar då man vågar sig in genom en mindre, svagt neonbelyst dörröppning.
Festivalens inomhusområde består av mindre rum sammanbundna av trånga vindlande korridorer som frammanar en spännande känsla av labyrint. Här gömmer sig några av festivalens samarbetspartners, som till exempel tatueringsstudion Thelma tattoo genom vars dörr jag under lördagkvällen också skymtar en gammal bekant som lagt sig under nålen med basdunkets bedövning i öronen. Det finns några roliga skulpturer, och rykten når till och med mina öron om en dark room någonstans i källardjupen. Själv går jag endast förbi den depraverade dörröppningen under mina rundvandringar, och hör bara ett, åtminstone skenbart oskyldigt, gapskratt eka ur skuggorna. En positivt avslappnad attityd garanteras också av en av festivalens officiella samarbetspartners, online-sexbutiken Huippukiva.fi, som hjälper till att upprätthålla festivalens trakasseri-hotline där man anonymt kan anmäla alla former av otillbörligt beteende.
DJ Smokey (längst t.h.) backades upp av rappare som OPA. Foto: Konstantin Kondrukhov
I labyrinten finns också den scen som i slutändan blir min personliga favorit och dit jag allt som oftast återkommer under festivalens lopp. Den upprätthålls av en annan samarbetspartner, streetstyle-loppmarknaden Roba Trade.
Här skapar en diger samling nya och etablerade namn från Helsingfors klubbscen ett mer rytmiskt, svettigt alternativ till den techno som dominerar ute i den svala natten. Fredagens line-up går i afro-housens och amapianons tecken, med en energisk inledning av DJ Mojo, ett nyare namn som spelat flitigt de senaste åren och som kunnat höras på så väl DIY-fester som etablissemang som Ääniwalli eller Kaiku. Nyfikna kan också höra henne spela på lördagen under årets upplaga av Flow, klockan halv sju på Backyard-scenen. Kvällen knyts ihop av ett välkänt namn, DJ Wekesa. Sophia Wekesa är ett välkänt namn som radiovärd och antirasistisk, feministisk aktivist och är också veteran-klubbproducent för bland annat Mellow Yellow Club på Kuudes Linja. Innan dess har jag också hunnit sticka mig via en annan scen för att en stund få uppleva drum ‘n’ bass-innovatören Sully, en skarp kontrast som hjälper festivalkänslan att hållas mångsidig.
Även lördagen går för mig främst i källarrytmernas tecken. Technon har helt enkelt utgjort en så stor del av mitt musikaliska intag, särskilt i festsammanhang, de senaste åren att jag ohjälpligt dras till för mig mer ovanliga basrytmer. Som redan konstaterat är det ju det äventyrliga avbrottet i vardagen som är en av festivalens stora behållningar, och det inkluderar också musiken. Denna kväll domineras Roba Trade-scenen av latinamerikanska rytmer och rap: först ut är Helsingforstalangen DJ Manila Ice som får luften att vibrera med snärtande tung bailefunk, ett hett tips är att följa Instagramkontot @bailefunk.hki där klubbkonceptet som hon är med och drar regelbundet annonserar om sina fester. Deras kommande evenemang, den 4 augusti i Restaurang Tanner i Sörnäs i Helsingfors, finns åtminstone redan i min kalender.
Kvällens höjdpunkt är ändå DJ Smokey, och hans feature-artist OPA. Den senare är den (egentligen inte alls särskilt) udda kombinationen av ex-fängelsekund och tiktok-influencer, och hans hårda, smutsiga tunga raplyrik får taket att skälva och publiken att vråla av entusiasm. Återigen är stämningskontrasten till de fräscha isblåa neonljuskaskaderna och utstuderat glittriga rave-uniformerna där ute hisnande, i sig en mentalt stimulerande behållning.
Mot slutet av lördagnatten hinner jag visserligen också med en väl värd avstickare för att njuta av ett blixtrande tight set av Parisbaserade Elise Massoni som utvecklat sin dynamiska och blandade stil på experimentella klubbar i Shanghai. Hon tillfredsställer ypperligt mitt sug efter elektronik.
Trots att jag aldrig haft en misslyckad upplevelse på tidigare upplagor av Visio har jag ibland haft känslan att festivalen inte riktigt ännu lyckats hitta en renodlad egen identitet som särskiljer den från resten av Helsingfors sommarutbud. Att jag inser detta just i år är ingen slump, utan beror snarare på att denna gnagande bismak plötsligt saknas. Visio 2023 känns klart som det år då festivalen äntligen träffat mitt i prick och hittat ett sätt att fullt uttrycka sin egna personlighet.
Foto: Konstantin Kondrukhov
