Nick Cave krönte folkligt och folktätt Flow

av Otto Ekman

Långa biljettköer hindrade inte Ny Tids utsände att njuta av ett varierat potpurri på Flow-festivalen. En smolk i bägaren är ändå polisens och ordningsvakternas övertramp i jakten på droganvändare. 

Sommaren och festivalsäsongen må sakta lida mot sitt slut, men än hade Finlands festfolk inte tröttnat då Flowfestivalen sparkade igång efter två års pandemipaus. Faktum är att årets festival både sålde slut och slog publikrekord med 90 000 besökare, ganska jämnt fördelade över festivalens tre dagar enligt utsago från arrangörer och ordningsmakten.

Den massiva folkmängden resulterade i vindlande långa köer ända från onsdagen då armbandsutdelningen öppnade vid två punkter i Helsingfors, vid Glaspalatset och vid festivalingången i Södervik. Enligt en snabb improviserad gallup jag gör bland bekanta och slumpvis utvalda köare under fredag eftermiddag är den genomsnittliga väntetiden för att få sitt armband en dryg halvtimme. Även om mitt pressarmband räddar mig från de värsta excesserna tvingas också också jag att nätt vänta en stund för att få lämna min ryggsäck i garderoben: 

“Dom här Helsingforsarna vet inte hur man arrangerar evenemang!” utbrister en anonym röst på dialektal finska frustrerat framför mig i kön.

Inne på området fungerar det lyckligtvis genomgående smidigare, särskilt i jämförelse med min senaste festivalupplevelse på årets Visio Festival, vars arrangörer och logistik helt enkelt överväldigades av det plötsliga antalet sålda sista-minuten biljetter med massiva köer till varje bar och toalett som följd.

Även om festivalklientelet inte var lika modemässigt heterogent och intressant i år fanns det lyckligtvis undantag. Foto: Otto Ekman.

Modemässigt mindre intressant

Jämfört med mitt senaste besök på Flow år 2019 slås jag av en viss kontrast i hur klientelet ser ut då jag tar en snabb mingel- och people watching-runda i väntan på min första inbokade programpunkt. Även om Flow redan för tre år sedan nog hade tagit steget från något slags nischevenemang till mer av en mainstream-attraktion kunde man fortfarande se hur festivalen samtidigt fyllde en funktion som uppvisningsplats för Helsingfors (om ni ursäktar en daterad och irriterande överanvänd term) “hipster-elit”. Särskilt fredagen kändes ofta mer som en catwalk än den stereotypa sinnebilden av en gyttjig rockfestival då Helsingfors snyggaste och trendigaste flockades kring de abstrakt målade fotoväggarna för att dokumentera sina egna och varandras tajtaste bodysuits eller trendigaste vintagefynd.

I år har vi inte ens hunnit befinna oss på festivalområdet i en kvart innan en av mina följeslagare fäller en syrlig kommentar: “Vad fult och trist alla är klädda i år!” 

Jag vet inte om det är resultatet av två års hemmasittande och kulturellt limbo i pandemins skugga eller om det snarare hänger samman med att den explosivt ökade publikmängden gjort festivalen mindre elitistisk och mer folklig, men folkmassan omkring mig känns rätt visuellt homogen och de positiva undantagen handlar i de flesta fall snarare om enskilda klädesplagg än genomtänkta helheter. Det blir lyckligtvis aningen mer intressant mot lördagen och söndagen, vilket också känns som en intressant kontrast mot 2019 då det däremot kändes som att modelejonen lugnade ner sig i takt med att festivaltröttheten tilltog.

Afrobeat- och dancehalltungviktaren Burna Boy uppträdde på stora scenen. Foto: Flow/Riikka Vaahtera.

Techno, dancehall och lite blaserade Gorillaz

Fredagens musikaliska program inleds med en sväng till Front Yard-scenen som sköts av en av festivalens mediasamarbetspartners, musiksajten Resident Advisor. Även om jag inte i första hand kommit till Flow för att lyssna på elektronisk musik bjuder Front Yard ändå på några pärlor som under veckoslutets gång regelbundet lockar mig förbi, som till exempel Detroit-legenden DJ Stingray 313 (som tycks gilla Helsingfors med tanke på att han spelade här senast för bara någon månad sen på klubben Ääniwalli) eller den colombianske DJ:n och kompositören Julio Victoria. Den senare har inte bara spelat på klubbar världen över utan också uppträtt i konserthus med sitt live-projekt där han blandar harpor, traditionella latinamerikanska instrument och technorytmer i en intressant, komplex och meditativ helhet som passar perfekt för min sinnesstämning under den solbakade söndageftermiddagen.

Fredagen avrundas för min del med ett maratonbesök vid huvudscenen för att se den nigerianska afrobeat- och dancehalltungviktaren Burna Boy och sedan kvällens huvudnummer: Gorillaz. Jag har visserligen blivit varnad av en kontakt som såg dem på Primavera-festivalen i Barcelona tidigare i sommar att Gorillaz kan vara lite trötta och antiklimaktiska live nu för tiden, men ett band som utgjort en så integral del av mina tonårs soundtrack är omöjliga att inte se, om än så bara av nostalgiskäl. Och tja, må så vara att varken Damon Albarns eller publikens stämningar är hundra procent på topp men bakgrundsanimationerna gör sig ändå stiligt inramade av den mörknande augustinatten, och efter att jag fångat upp några klassiker känns det skönt att utan saknad kunna skippa resten av giget och således också undvika den värsta flaskhalsen på vägen ut från festivalområdet.

Princess Nokia charmerade publiken med komiska anekdoter i mellanspeakarna under lördagens spelning. Foto: Flow/Konstantin Kondrukhov

En lyckad ny bekantskap och senegalesiska rytmer i natten

Om fredagens musikaliska inledning till vissa delar varit lovande så har den ändå också lämnat mig med mersmak på gränsen till otillfredsställelse, därför är det särskilt lyckat att lördagen lyckas bjuda på mer än en musikalisk favorit. En ny bekantskap och utpräglat positiv överraskning för mig är New York-rapparen Princess Nokia som spottar ur sig ett blixtrande energiskt och karismatiskt set fullt med kärlek, ilska, smärta och humor. Hon hinner också sjunga en a cappella-version av “I Will Survive” och skämta om hur flygbolaget tappat bort hennes väskor på vägen och hon tvingats shoppa en ny scenoutfit på flygfältet. 

Efter redan nämnda DJ Stingray 313 är det dags att avrunda natten till lite lugnare men lika medryckande rytmer från Orchestra Baobab. Den senegalesiska orkestern firade femtioårsjubileum år 2020 och medlemmarna är väloljade som ett urverk utan att deras samspel för dess skull skulle kännas oorganiskt eller sterilt. Publiken är extatisk, och några lyckosamma ur den främsta raden blir till och med bjudna chansen att få skaka ut dansfötterna uppe på scenen. Ikväll är det omöjligt för mig att slita mig bort innan sista encore-låten klingat ut.

Nick Cave hänförde fansen med kärleksfull publikkontakt. Foto: Flow/Konstantin Kondrukhov

Söndagen bjöd på efterlängtad höjdpunkt

Söndagen inleds som konstaterat med Julio Victoria och fortsätter sedan i den elektronisk-akustiska fusionens tecken med franska Acid Arab, som mixar traditionella musikstilar från Nordafrika och Mellanöstern med dunkande techno som effektivt skakar bort festivaltröttheten ur kroppen. Innan dess har jag också hunnit med lite inhemsk representation i form av popveteranen Chisu som leverar en rutinerad och kompetent kavalkad av bekanta hittar. Och sen är det dags för det som jag och säkerligen mången annan väntat på mest.

Nick Cave and the Bad Seeds. Rockmusikens titaner, en institution som stått an tidens tand och som kan räkna inte bara en ansenlig del av Flows besökare utan också till exempel mina föräldrar till sina hängivna fans. Ett makalöst liveband till vilkas styrkor bland annat hör den nästan religiösa kontakt som deras frontfigur skapar med sin publik. Och nej, de gör mig inte besviken.

Trots att jag inte lyckats tränga mig fram till någon särskilt jättebra plats är Nick Caves kännspaka kostymerade figur omedelbart igenkännlig också på avstånd utan videoskärmarnas hjälp. Han skuttar upp på scenen med avslappnad energi som omedelbart ersätts av glödande intensitet då musiken sparkar igång. Han stönar och skriker som en djävul i mikrofonen, för att sedan ansträngningslöst övergå i en hjärtslitande känslig ballad. Han sträcker generöst ut sina händer mot de bedårade fansen så de ska få röra dem, och under den lite torrt avmätta gentlemannarösten kan man i hans mellanspeakar ana ett stråk av genuin tillgivenhet. Kameran sveper över folkmassan och fångar in en paffskylt: “Mr Cave, please dance with me!” Tilltaget lyckas, och ett fan får sina drömmar uppfyllda. Tårarna flödar under den mörknande himlen när “Into my Arms” klingar ut. En värdig festivalavslutning.

Festivalbevakningen sköttes med hård hand. Foto: Flow/Tanu Kallio

En sista kommentar

En sista kommentar om allmänna arrangemang, närmare bestämt säkerhetsarrangemang. Trots att jag personligen hade turen att undgå alla slags mellanhavanden som skulle ha inverkat negativt på min egna festivalupplevelse nåddes jag upprepade gånger från olika källor under och efter festivalen av uppgifter om bryskt och till och med hårdhänt agerande från säkerhetspersonal, både festivalens egen och från civilpoliser som patrullerade aktivt på och utanför området på jakt efter narkotika. I åtminstone två fall utsattes oskyldiga, på lösa grunder utvalda kvinnor för förnedrande kroppsvisiteringar vid toaletterna (ingendera hade något olagligt med sig) och en bekant berättar via sin Instagram att han blivit antastad för att ha rökt en cigg bredvid festivalområdet trots att han inte ens besökte själva festivalen.

På basen av mina personliga observationer tycks detta inte ha hindrat de som ville från att åtminstone röka gräs på inne på området: doften kändes regelbundet lite varstans. Enligt uppgifter från polisen citerade i bland annat Helsingin Sanomat arresterade polisen ett tiotal personer för narkotikabrott på eller i samband med festivalen, en svinnande liten andel av det som konstaterat rekordstora besökarantalet. Den relativt stora insatsens (enligt vittnesuppgift rörde det sig om ca. ett trettiotal civilpoliser som patrullerade området varje dag) betydelse kan således spekuleras vara snarare symbolisk än praktisk.

I en essä publicerad den 25 Juni i The Guardian skriver Tabitha Lasley om hur den urbana festknarkande medelklassen utgör en populär syndabock och måltavla för aggressiv myndighetsretorik som ett slags metod för att skyla över att narkotikaanvändningen i dag har infiltrerat alla samhällets nivåer från högt till lågt. Kanske tidigare jämförelsevis avslappnade Helsingforspolisen provocerats av den gångna sommarens ihärdiga medierapportering om knarkhandeln och störningarna vid Sörnäs metrostation eller debatten om brukarrum och vill bevisa att de nog kan ta i lika hårt som till exempel sina mer ökända kolleger i Åbo om dom vill. Eller så är det bara en oundviklig konsekvens av att Flow vuxit så mycket i storlek och blivit så etablerat. En potentiellt olustig utveckling hur som helst, som ger en lite sur bismak till en annars lyckad klimax på festivalsommaren 2022.

Översta fotot: Flow/Jussi Hellsten

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.