August Strindbergs 136 år gamla naturalistiska sorgespel Fröken Julie har fått en ny lekfullhet i regissören Lidia Bäcks uppsättning på Åbo Svenska Teater. Pjäsen följer grevinnans dotter Julie, betjänten Jean och kokerskan Kristin under en midsommarnatt i köket där något oskyldigt mellan Julie och Jean snabbt eskalerar till ett triangeldrama med ett ödesdigert slut.
Bäcks uppsättning ställer Julie, Kristin och Jean i centrum och tillsammans med Heidi Wikars avskalade scenografi breder sig ett vitt pergament ut där de tre karaktärerna sätter färg på scenen. Inte bara genom sina färgstarka kläder, utan även genom den makt- och frihetskamp som förs på scen. Frihetskampen handlar om en flykt dels från yttre faktorer (klass och kön), dels om inre faktorer (samvetskval och kärlek).
Tillika fungerar det avskalade scenrummet som ett verktyg för att framföra Julies själslandskap; i takt med att ångesten stiger mot slutet av akten, krymper rummet. Den dovt pulserande musiken som ljuddesigner Hanna Mikander skapat reflekterar även Julies inre kamp. Tillsammans bildas en symfoni av klaustrofobi och ångest, som får åskådaren att sitta på helspänn. Likt Julie inväntar publiken en kulmination, en flykt från den oroskänslan.
Produkt av arv och miljö
Den svenska 1800-talsförfattaren Victoria Benedictssons öde, självmord med hjälp av en rakkniv, sägs ha inspirerat Strindberg till slutet av Fröken Julie. Strindberg, som under sin tid var känd för att motsätta sig progressiv kvinnosyn och för sitt misogyna tankesätt, ansåg att en halvkvinna som Julie inte hade ett annat öde än att ta sitt liv. Hon var kuvad av ärftlighetens och miljöns lagar. Bäck har vidareutvecklat detta tankesätt genom en modern lins där möjliga orsaker till ödet utforskas.
Som kvinna i 1800-talets Sverige var ens rättigheter få och trots att de gradvis ökade var det först under 1800-talets andra hälft och under sekelskiftet som någon form av jämlikhet kunde anas, exempelvis fick gifta kvinnor äganderätt först 1874 i Sverige och i Finland var det först år 1878 som lika arvsrätt för män och kvinnor lagstiftades.
Kvinnofrågan var således på tapeten i samhället, vilket även synliggjordes i litteraturen, exempelvis gav den norske dramatikern Henrik Ibsens pjäs Et dukkehjem (1879) upphov till debatter om äktenskap och jämställdhet. Det var mot denna bakgrund som Strindberg författade novellsamlingen Giftas (1884), men även i Fröken Julie kan Strindbergs resistens gentemot Ibsens progressiva kvinnosyn anas.
I naturalistisk anda skriver Strindberg med en deterministisk människosyn om ärftlighetens vikt. Det är samma människosyn som fördömer Julie som en halvkvinna, ett offer för sin uppväxt och sin nedärvda fallenhet. Hennes jämlika barndomshem där kvinnan var lika god som mannen har, enligt Strindberg, vanärat henne till den grad att den enda rimliga utvägen är döden.
Emellertid understryker Bäcks uppsättning att det snarare handlar om en frihetskamp. Julie kämpar för frihet, för att ha något eget. Julie själv poängterar att hon inte har något eget, inte ens en tanke eller passion. Det är kampen för frihet som gör att Julie, Benedictsson och andra kvinnor går under. Därtill lyfter uppsättningen fram att det inte enbart är Julie och Kristin som är inskränkta, utan också Jean. Trots att midsommarnattens löfte om magi och profetia går i uppfyllelse medför den ett förödande slut. Samhällets ramverk blir så snäva att de alla kvävs.
”Attention! Je ne suis qu’un homme”
Bäcks uppsättning driver könsrollerna till sin spets där de tre skådespelarna (Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Ingemar Raukola) byter roller under pjäsens gång. På Studioscenen raserar de normativa föreställningarna om manligt och kvinnligt könsuttryck. Midsommarnatten i köket är en oas där Julie, Kristin och Jean tillåts existera utanför ramverket. Natten tillåter dem att träda över gränserna, att tänja på dem tills var och en är mättad av frihetskänslan. De kastar sig in i en form av dans där den som leder skiftar, makten flyttas från Julie till Jean.
Speciellt påtaglig är förändringen i dynamiken mellan dem efter att de legat med varandra. Jean har tillfälligt klättrat uppåt och går från att lyda Julies befallningar som en hund till att missakta henne. Han tar mer plats och är mer våghalsig, anser att Julies beteende kan liknas vid djurs och fallna kvinnors. I och med Jeans dröm om att klättra uppåt i samhället anser han att Julie, grevinnans dotter, står för höga ideal: ifall Julie inte är bättre än dem som befinner sig lägre än hon, finns det inget att sträva till. Illusionen om guldägget uppe i trädkronan rasar samman i takt med Julies beteende. Julie vägrar emellertid kuvas av Jeans ideal och inser så småningom att Jean utnyttjat henne. Trots klassperspektivet är det i slutändan mannen som har övertaget. Paradisets lustgård har mörknat, nedstigningen för bägge har börjat och i motsats till originalmanuset där Jean befaller Julie att gå, tillåts Julie ta makten i Bäcks uppsättning. Hon klamrar sig fast vid sitt jag, friheten ligger bakom hörnet.
Den 90 minuter långa föreställningen erbjuder en oförglömlig midsommarnatt där fest varvas med allvar. Bäcks uppsättning av Fröken Julie går i dialog med vår samtid och ber åskådarna reflektera över maktstrukturer och könsuttryck. Genom att reducera karaktärerna till sina namn, snarare än sina kön, framhävs rådande ojämlikheter och maktstrukturer. Uppsättningen tydliggör de strukturella problem som än i dag existerar. Trots de framsteg vi gjort i jämställdhetsfrågan vore det naivt att inte uppmärksamma hur klass och kön fortfarande är katalysatorer för maktkamper och ojämlikhet i dagens finländska samhälle.
Åbo Svenska Teater: Fröken Julie av August Strindberg
Regi: Lidia Bäck
Scenografi och kostymdesign: Heidi Wikar
Maskdesign: Sabina Segerström
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Ljuddesign: Hanna Mikander
På scenen: Daniela Franzell, Samuel Karlsson, Ingemar Raukola
Spelar fram till 10.10 2024.
Foto: Pette Rissanen
