Förhållandet mellan individ och kollektiv har befunnit sig i hjärtat av den politiska diskussionen, så länge en sådan har existerat. Individens frihet har ställts emot hennes isolering, kollektivets potens gentemot dess blindhet.
Att det är just denna relation som präglar den flamländska koreografen Jan Martens dansstycke any attempt will end in crushed bodies and shattered bones är därför ingen större överraskning. Föreställningen öser i stor omfattning ur politisk estetik, med allt från protestsånger till truppförflyttningar. Själv kallar Martens verket ett “ode till civil olydnad”.
Det börjar med en enda dansare. När denna efter en rad kampsportsorienterade rörelser springer ut, träder två andra in på scen. De rör sig i olika takt. Den ena kantigt, i räta linjer, den andra faller i virvlar mot marken. Cembalon och stråkarna ljuder jäktat, offensivt. Efter dem fylls golvet av ytterligare fem dansare. Här börjar rörelserna knappt märkbart synkroniseras.
Allt som allt ser vi sjutton dansare som är mellan 17 och 70 år. Även då de träder in i en enhetlig koreografi ligger tonvikten vid ett inlyssnande av den egna frekvensen. Då de marscherar väjer en bort från massan. Vid ett tillfälle tycks någon forma en klocka, medan en annan jämrar sig. En tredje blickar illmarigt upp mot publiken.
Stundvis projiceras text på en skärm ovanför scenen eller så tar man fram mikrofonen för att mässa fragmenterat. Under föreställningens lopp rör dansarna varandra enbart enstaka gånger. Ett huvud lägger sig på en mage, en hand viras om en rygg. En hastig ömhet; som andetagets värme under en viskning.
Detta är en föreställning som får mig att tänka snarare än känna. I sig är detta inget tillkortakommande. Brechts kritik mot den borgerliga teatern handlar precis om detta: att ett fokus på immersion och fantasi inte får åskådaren att ifrågasätta sitt livs villkor. Att kulturindustrin manipulerar fram kraftiga känslor i syfte att föda docila medborgare är en välbeprövad tes.
Att jag tänker snarare än hänförs är alltså inget problem. Men att tankarna lite väl ofta rör sig i banor såsom “Är detta medvetet?” eller “Undrar om det övertydliga är avsiktligt?” tror jag knappast är ändamålsenligt.
Jag kan inte låta bli att känna mig förvirrad inför helhetsintrycket, då detta potpurri av samtidens politiska uttryck radas upp framför mig. Alltifrån näthat till identitetspolitik klumpas samman utan någon skönjbar struktur.
Titeln är tagen ur president Xi Jinpings tal under Hongkongs protester, musiken växlar mellan sånger ur den svarta medborgarrättsrörelsen och Kae Tempest. ”We want people left behind…panic…gunships to stop migrants…and all that patriotic stuff” menar speakerrösten för att senare be dansarna vända sig mot publiken ifall påståendet “I am sexually attracted to men” stämmer in på dem.
Lite väl mycket på en gång, alltså. Jag tycker ändå mycket om hur dansarna är i sina kroppar. I de gemensamma sekvenserna önskar jag att det gick att dela upp blicken i sjutton riktningar, så att jag kunde iaktta var och en.
Det finns en ro i hur de övergår från ensamhet till gemenskap, utan att förlora det egna. Flera sekvenser är också visuellt njutbara, såsom det oplacerbara men imponerande klädbytet mot slutet. Ända tills dess har dansarna gått klädda i sjutton olika gråvioletta dräkter, samma ton som det omgivande halvdaskiga scenrummet. Medan en av dem rullar in en klädställning fylls salen av ett kraftigt purpurfärgat ljus som neutraliserar alla färger. Klädbytet från grått går därmed obemärkt förbi, ända tills ljuset återigen slår om och scenen fylls av diverse knallröda utstyrslar, av volanger, elastan, spets, en tutu.
Även om any attempt… inte direkt är förutsägbar, är det nog inte heller konst som hotar oss på läktaren. Protestuttrycken är tämjda, ryckta från sina sammanhang.
I jämförelse med exempelvis Samuli Emerys och Jessica Piaseckis to be brutally honest, som spelades på Zodiak förra året, är föreställningen märkligt fyrkantig. I Emerys och Piaseckis fall rådde en laglöshet som hade formen av liv, medan rättesnöret här tycks vara att härma en revoltör snarare än att verkligen bli en.
Kanske hade stycket vunnit på att bli hyperboliskt, gå på högvarv. Då hade kanske även en kavalkad av glåpord (à la nätforum) kunnat bli estetiskt intressant. Som när 4 FLOORS OF WHORES under vårens Viirus-föreställning inleder med att sitta nakna och plocka ut en papperslapp ur sina genitalier för att sedan från den läsa principerna för ett tryggt rum högt för publiken, givetvis med tandläkarutrustning i munnen. Denna dubbelhet, där allting är på allvar och allting är ett skämt, för in en instabilitet i rummet.
Och nog bär any attempt… på genuin kraft, mitt i det mellanmjölkiga. På något vis hänger denna samman med dels relationen kollektivet och individen emellan, dels ordet “ungefär”. För snarare än fysisk virtuositet och renlärighet anammas här det bristfälliga. Dansarna har olika grad av tidigare erfarenhet och teknisk skicklighet, vilket syns utan att bli ett misslyckande. Samklangen skär sig men fortsätter likväl. Ja, ungefär så här kan vi röra oss, menar den grupp som rör sig lite i otakt. Ungefär så här kan en kropp se ut, tycks blandningen av olikartade gestalter säga. Det går att vika ut och återvända. Det går att tala själv. Bara vi rör oss ungefär så här, åt detta håll, åt samma riktning.
Jan Martens: Any Attempt Will End in Crushed Bodies and Shattered Bones. Koreografi: Jan Martens. Konstnärlig assistent: Anne-Lise Brevers. Ljus, assistenter :Jan Fedinger, Vito Walter. Dräkter: Cédric Charlier, Alexandra Sebbag, Thibault Kuhn. På scen: Ty Boomershine, Truus Bronkhorst, Jim Buskens, Zoë Chungong, Piet Defrancq, Naomi Gibson, Kimmy Ligtvoet, Cherish Menzo, Steven Michel, Gesine Moog, Dan Mussett, Wolf Overmeire, Tim Persent, Courtney May Robertson, Laura Vanborm, Loeka Willems, ja – vaihtelevasti – Pierre Bastin, Georgia Boddez, Zora Westbroek, Lia Witjes-Poole, Camilla Bundel, Paolo Yao [med på turné], Abigail Aleksander, Maisie Woodford, Simon Lelievre, Solal Mariotte [vikarierande medlem], Baptiste Cazaux [ursprunglig medlem]. Föreställningen spelade på Dansens hus 14-15.9 2023.
Foto: Phile Deprez
