“Copypasta”, från den digitala textbehandlingens copy/paste-funktion och det kolhydratrika durumbaserade födoämnet, är online-slang för en textsnutt som blivit en del av internets folklore då olika användare kopierat och klistrat in den i chattar, bloggar och forumdiskussioner för att dela den med andra. Själva texten kan vara vad som helst, från övernaturliga skräckhistorier i miniatyr till vardagliga men inte desto mindre skrämmande mardrömslika berättelser om sociala pinsamheter, olycklig kärlek, bisarrt komiska eller absurda händelser som berättaren varit med om etc.
Ofta framställs “pastan” som användarens egen, autentiska självupplevda berättelse trots att den är någon annans påhittade och sedan stulna fantasi, i vissa fall till och med en med tidsenlig jargong moderniserad version av en gammal vandringssägen eller urban legend som predatoraktigt använder sig av själva Internet. Ibland är berättelsens ursprungliga upphov bekant och också i sig en del av Internets folklore och av dess mytologi, i andra (och kanske dom flesta) fall har den redan stulits, kopierats och delats så många gånger av olika människor att dess ursprung är höljt i dunkel.
Föreställningen Copy Pasta Cut, som lånar sitt namn från fenomenet, inleds med en fascinerande fysisk övning som också för tankarna till pasta fast från en helt annan vinkel. Den som fortfarande minns sin egen barndom, eller vars egna barn hunnit uppnå en viss ålder av mental (o)mognad och komedisk kreativitet, är kanske bekant med tricket där ett kokt spaghettistrån inhaleras eller snortas upp genom näsborren för att sedan harklas upp genom svalget. Miika Suonperä och Corinne Mustonen har redan innan föreställningen (den spelades på Vapaan taiteeen tila i Helsingfors) börjar utfört detta trick med varsin ände av något som ser ut som en fiskelina: under inledningen sitter de mitt emot varandra och den glittrande tråden som binder dem samman förnims först gradvis då belysningen långsamt ökar.
Jag har vid det här laget sett en hel del föreställningar som kreativt utnyttjar kroppsöppningar och tänjer på gränser på lite mer provokativa sätt än genom konster som jag själv lärde mig på dagis. Ändå, eller kanske just därför, måste jag erkänna att jag imponeras av hur effektivt Suonperä och Mustonen lyckas frammana en nästan cronenbergiansk blandning av andaktsfull skönhet och kropsäckelbaserad skräck. Koreografin som bokstavligen går från lemmarna ända in i bihålorna får det att knyta sig i magen av en sällsam, motsägelsefullt vacker och motbjudande känsla.
Ändå tappar verket delvis bort sig i sin egen abstraktion, jag får svårt att se någon tydlig koppling mellan namn/tematik och vad som utspelar sig på scenen. Särskilt fina, roliga eller berörande moment som inledningen eller en provocerande men samtidigt rörande prepubertal moppepojke-monolog får skina ensamma snarare än att vävas samman i en större helhet. I min personliga favoritscen blandas Mustonens ältande av hjärtesorger med utdraget plågsam konsumtion av en halv rå lök.
Föreställningen är från början ett konstnärligt lärdomsprov (av Suonperä) för Tammerfors universitet och har i slutändan lite svårt att helt skaka av sig känslan av kursarbete och ta steget ända fram till ett fullständigt självständigt verk. Men som arbetsprov är det inget fel på det: dess positiva och intressanta sidor är mer än nog för väcka fortsatt intresse för båda de medverkandes framtida konstnärliga utveckling.
Corinne Mustonen & Miika Suonperä: Copy pasta cut
På Scen: Corinne Mustonen, Miika Suonperä
Scenografi och dräkt: Raisa Raudas
Ljud: Vili Pääkkö
Ljus: Elli Kujansuu
Spelades fram til 30.10.
