I sin bok Skrivet på revbenen uttrycker Sofia Parland sin sorg och sin längtan efter ett liv i Ryssland hon kunde ha haft. Boken är ojämn men slående, skriver Adele Westerlund.
Sofia Parlands debut Skrivet på revbenen är en berättelse om Ryssland och samtidigt om Parland själv. Med ett hisnande skarpt språk skildrar Parland det Ryssland hon känner, upplevelsen av att vara mellan två kulturer, och den sorg och smärta som kommit med Rysslands krig i Ukraina.
Då kriget bröt ut började Parland skriva krönikor för HBL, där hon behandlade sorgen och ilskan över det som skedde. Versioner av några krönikor finns också med i boken, tillsammans med dikter och andra texter som kanske främst liknar noveller eller dagboksanteckningar. Parland glider fritt mellan former och teman. Ibland blir det spretigt, men just då jag tror att jag ska tappa bort mig tar hon ändå stadigt tag i mig och det blir igen klart vart vi är på väg. Boken fångar läsaren direkt med en rasande frenesi, men också med en torr, sarkastisk humor.
Ensam med skuldkänslor
Relationen till Ryssland utmärks av både kärlek och nostalgi, samt en stor sorg. Parland skildrar sin uppväxt i St. Petersburg, där hon gick i skola nummer 86 med en lärare som gormade och lärde barnen att älska fosterlandet och Putin. Hon beskriver rädslan för myndigheter och atmosfären av både hopp och hopplöshet. Som 12-åring lämnar Parland Petersburg och familjen bosätter sig i Finland. Bokens beskrivningar av slitningen mellan de två länderna är skarpa. I Ryssland är hon finne, och i Finland ryss. Medan Parlands ryska vänner flyr, demonstrerar och försvinner sitter hon i det trygga Helsingfors, ensam med sina skuldkänslor:
Hur skulle jag någonsin kunna komma tillbaka? Hur kunde jag se min stad i ögonen, och erkänna, att jag flytt? Jämvikt är att ge och ta. Jag tog, tog, tog och sedan flydde jag.
Jaget i texten längtar tillbaka till St. Petersburg. Helsingfors blir för henne för rent, intetsägande och helt enkelt tråkigt. Det är bortskämda barn och präktiga finlandssvenskar som går på kräftskiva. Hon talar svenska och lär sig ”Höstvisan” utantill, men lyckas på något sätt aldrig helt passa in. Här finns inget av den charm hon ser i det mera slitna, råa, avskalade men äkta i Ryssland. Samtidigt blir frågan om det Ryssland som textens jag längtar efter ens verkligen existerar. Alla hennes vänner i landet vill bort till Europa, eller sväljs av Putins propaganda.
Längtan efter omöjligt liv
Då jaget berättar för ryska flyktingar och bekanta hon träffar att hon längtar till Petersburg ser de på henne som på en galning. Skildringarna av ryska och östeuropeiska vänner och flyktingar hör också till det mest slående i boken. Vi möter ukrainaren som vägrar tala ryska, som hellre kämpar med att uttrycka sig på en bruten engelska. Unga som säger att hoppet är ute, att Ryssland är ett förstört land. Den professionella pianisten som får sätta sig vid ett piano för första gången sedan kriget började och spelar Tjajkovskijs ”Svansjön”. Män som skäms över att ha flytt i stället för att gå ut i krig.
Viktig är också relationen till vännen Sofia Kamill, som gick bort endast 18 år gammal. Jaget ser upp till Kamill något enormt, och sorgen efter hennes död är överväldigande stor. Skildringarna av Sofia Kamill är vackra, men gränsar också till det klichéartade. Kamill rör sig som en fisk i vattnet i St. Petersburg, röker i sin stulna klänning, skriver dikter på skrivmaskin och sjunger jazz ”i trånga barer med sin djupa rökarröst”. Men på något sätt kanske Kamill också får representera något av det fina i Ryssland och sorgen efter det. Kamill levde det liv som Parland själv hade kunnat ha i St. Petersburg, men som numera verkar omöjligt. Och kanske det därför är lite talande att beskrivningarna av vännen blir till en sådan glansbild.
Raseriet strömmar
Parland skildrar jagets psykiska illamående med en hänsynslös träffsäkerhet, smärtan flödar ut och tar kroppslig form som spruckna läppar, ärr, lysande blå vener mot blek hud. Boken innehåller också en del beskrivningar av sexuellt våld och våldsamma män. Jaget dras till det här, kanske av en vilja att skada sig själv eller en tanke om att hon inte förtjänar bättre. Ibland känns ändå de här skildringarna lite malplacerade, som om de inte helt hör hemma i den här boken. Samtidigt kunde de kanske också tolkas som en del av den genomgående frågan om hur sådant här är möjligt, hur folk kan göra andra illa på det här viset. Kanske är det en aspekt av samma våldsamma maskulinitet, samma blindhet för andras lidande, som möjliggör kriget?
Parlands språk är alltid skarpt, och i vissa stunder helt briljant. Det går inte att missta sig på vem det är som skriver. Det är ett sorts raseri som strömmar upp från sidorna och slår läsaren i ansiktet. Redan i språket finns en protest, ett uppror:
Älskling – vet du vad jag är? Jag växer inte, jag muterar. Min dekadens vet inga gränser. Jag är ett otämjt vuxenbarn – jag vill vara STRÄV, BRUTAL och GROTESK också. Jag vill ha allt det vackra. Vad har du gjort åt mig?
Får jag vara här?
Ibland kan jag också ana något kallt, hänsynslöst och hårt i den här taggiga ilskan. Sofia Parland är fruktansvärt cool, tuff, briljant – nästan så att det stör. Även textens jag verkar ibland gömma sig bakom den här coolheten, till priset av en mera äkta eller ärlig sårbarhet. Ibland smakar sidorna till och med av ett hat mot de andra, sorgen och ilskan tar form av en sorts kylig överlägsenhet. Jag kommer på mig själv med att undra om jag får vara här, som läsare. Kvar blir en känsla av att det kunde finnas ett lager till – vad skulle Parland skriva om man rev bort allt det där för en stund?
Samtidigt visar den här ilskan också något om hur det är att vara ung, försöka orientera sig i livet och se en framtid i en värld som känns så brutal och hopplös. Ska man bara leva normalt som alla de andra då det känns som om världen rasar samman runtomkring en? Hur kan alla de här människorna vara så glada, bara fortsätta som om ingenting, märker de inte att marken spricker under fötterna och himlen ramlar ner?
Sofia Parland:
Skrivet på revbenen.
Förlaget, 2023.
