Årets upplaga av Liikkeellä marrakuussa bjöd på både lekfullhet och mörker, erotik och monstrositet
Att se Liikkeellä marraskuussa-festivalens blålila spirallogo börja dyka upp på reklamskyltar i stadsbilden har ofelbart en uppiggande effekt på mig i höstmörkret. Också i år bjöd programmet på ett mångsidigt utbud av inhemskt och internationellt med nya och bekanta ansikten. Soppan och scenkonsten skapade värme i novemberfinlands regn och rusk.
Själv inledde jag min festival fredagen den 10 november med Chicago-bördiga Bryana Fritz verk Submission Submission, som beskrivs som en “amatörhagiografi” över medeltida helgon. Som Fritz är noga med att påpeka i introduktionen syftar “amatör” här inte bara på icke-professionalitet, utan också på det latinska ordet amatore som också betyder älskare.
Fritz inleder avspänt och informellt charmigt. Som vi också blir underrättade om i förväg har hon förberett hagiografier över en hel rad kvinnliga (eller i Jeanne d’Arcs fall, beroende på historietolkning, kanske lite mer ambivalent genderqueera) helgon. Varje föreställning är unik och består av ett eget urval.
Under kvällens sextio minuter presenteras vi för den redan nämnda Jeanne d’Arc, men också för Hildegard av Bingen, Katarina av Siena och Christina av Bolsena. Till hjälp har Fritz en laptop med ett Mac OS X-operativsystem som hon använder för att skapa fragmentarisk textkonst på ett anteckningsprogram. Bakom henne blandas den projicerade texten från datorn med pulserande, epileptiska ljuseffekter på en videoskärm när hon stämmer upp i sin hänförda hyllningssång.
Hyllas på olika sätt
De fyra helgonen behandlas alla olika, beroende på hur Fritz inspirerats av deras livsberättelser: medan Hildegard hedras med en dansimprovisation inramad av pulserande ljuseffekter som inte skulle kännas främmande på ett rejv serenaderas Christina av Bolsena med en punkkonsert som på ett passligt skränigt sätt skildrar hennes blodiga martyrskap och fadersrevolt. I ett samtal med en av festivalens ledare Kerstin Schroth som finns att läsa på festivalens hemsida uttrycker Fritz en önskan att (citatet fritt översatt från engelskan) “smuggla ut dessa helgon ur den kanoniserande kyrkan och ge dem tilbaka till allmänheten”.
Den här ambitionen dras kanske till sin spets i verkets sista akt, som blandar det sakrala med det profana på kvällens kanske mest konkreta sätt. Medan Fritz läser upp en allt innerligare monolog om Jeanne d’Arc projiceras på videoskärmen bakom henne något som strax visar sig vara en scen ur en lesbisk vintage-porrfilm med medeltidstema, komplett med tidsenligt gyllenmurrig belysning och krullig kroppsbehåring. Stämningen som infinner sig är stimulerande udda: samtidigt andaktsfullt vacker och lite komiskt buskis.
Inte första gången för Cherish Menzo
Cherish Menzo. Foto: Otto Ekman.
Följande dag får jag chansen att slå mig ner med den i Amsterdam och Bryssel baserade performanceartisten och koreografen Cherish Menzo. Det är inte Menzos första gång på Liikkeellä marraskuussa: redan ifjol imponerade hon på mig och mången annan med sin kyligt audiovisuellt slående hiphop-dekonstruktion Jezebel. I år uppträder hon på festivalen med det uppföljande verket, DARKMATTER, som jag också ska se samma kväll.
Menzo är upprymd över det fruktbara samarbetet med Liikkeellä Marraskussa, och också över att årets upplaga gett henne chansen att delta som åskådare och inte bara på scen:
– Förra året gick all min tid åt till att repa, jag tillbringade nästan all tid i black boxens bubbla! småskrattar hon.
– I år är jag väldigt tacksam över att jag hunnit se två underbara föreställningar också: Lucy Wilke & Paweł Dudus SCORES THAT SHAPED OUR FRIENDSHIP och Bryana Fritz Submission Submission!
Via Fritz verk som också undersökte samma tematik rör sig vår diskussion in på temat “hög” kontra “låg”, “klassisk” kontra “populär” kultur och hur performancekonsten kan låta dem föras samman på nya sätt. I Submission Submission blandas som nämnt de olika influenserna medvetet och lekfullt provokativt, också Menzos föreställning Jezebel plockade både in bibliska referenser och 90-talets hiphopmusikvideokultur.
– Jag har kanske inte funderat så mycket på just den specifika motsättningen, men överlag är jag fascinerad av att kombinera olika intryck ur mitt eget liv och min egen uppväxt i det unika utrymme som black box-scenen utgör. Den är ett intressant laboratorium för att kombinera vitt åtskilda element, se om de skär sig med varandra eller harmoniserar.
Bibelns Jisebel, den falska profeten och symbolen för den fallna kvinnan har historiskt använts som en rasistisk symbol för att illustrera svarta kvinnors förment vilda och hotfullt otämjda sexualitet, en kontrast till den dygdiga och kontrollerade vita “civilisationen”.
Menzo säger att hon ville undersöka det här i sitt verk, men att hon samtidigt ville gå ett steg längre. I stället för att stampa på stället kring tematiken ville hon hitta en metod att bryta sig ut. Svaret blev remixtekniken “chopped and screwed” som kommer från den amerikanska hiphop-musiken, med pionjärer som Houston-legenden DJ Screw. Metoden innebär i ett nötskal att sakta ned tempot i en ljudupptagning, klippa ut och mixa om, förvrida eller repetera delar för att skapa en ny helhet och en ny rytm. Menzo beskriver Jezebel som ett försök att överföra denna teknik från musikproduktionens värld till scenkonsten.
Icke-kronologisk uppföljare
Menzos bidrag till festivalprogrammet, DARKMATTER, är ett slags “uppföljare” till Jezebel men ändå inte: hon beskriver de två föreställningarna som två icke-kronologiska delar i en planerad trilogi. DARKMATTER beskriver hon skämtsamt som ett sätt att försöka “dyka in” i antimaterien som ger föreställningen dess namn.
– Den röda tråden är fortfarande remix och distortion, men där Jezebel tog avstamp i hiphop-kulturen och dess definition så är DARKMATTER inspirerad av afrofuturism och posthumanism.
– Jezebel handlade om synlighet och representationen av den svarta kvinnokroppen, men här var jag mer intresserad av att hitta sätt att släppa taget och spekulera, att förlora mig själv. Jag drogs till afrofuturismen och posthumanismen för att de också ger utrymme för just spekulation.
Jezebel var Menzos första större soloprojekt, i DARKMATTER har hon samarbetat kring utförandet med dansaren Camilo Mejía Cortés som också står på scenen. Menzo säger att samarbetet varit en fascinerande inlärningsprocess som också förberett henne för det nästa steget i hennes konstnärliga utveckling:
– I nästa del i trilogin har jag för avsikt att helt lämna scenen och sätta mig ner i regissörsstolen, avslöjar hon.
– Jag hoppas verkligen jag får chansen att visa den här i Finland också!
Avslutning insvept i mörker
Novembermörkret har svept in Östra Centrum i ett tjockt, immigt täcke då jag återvänder till kulturcentret Stoa på kvällen, men inne i aulan är det gemytligt och stimmigt av en mångtalig och förväntansfull festivalpublik.
Då vi äntrar salongen är scenen inramad av en imposant, svartvit kuliss som jag tidigare under intervjun fått se en skymt av i ett halvfärdigt skede. I förgrunden sitter Menzo och Cortés iförda bylsiga svarta huvtröjor och skinande silverreflekterande masker.
Vad som följer är en tung, mörk, skälvande dryga en och en halv timmes helhet som fungerar perfekt för årstidens dominerande sinnesstämning. Menzo och Cortés kemi och samspel är både lekfullt och allvarligt, båda två får också chans att bära verket ensamma då den andra smälter in och försvinner i de tunga sjoken av ogenomträngligt mörker som sveper över scenen och draperar sig över dess skuggor.
Ett favoritögonblick är då detta mörker lägger sig fullständigt över hela salen, då det nattsvarta intet sväljer mig infinner sig verkligen känslan av att jag också förlorar kontakten med min egen kropp.
Det fysiska, erotiska och monstruösa som jag minns från Jezebel förekommer också här. Mörkret kommer inte bara utifrån utan inifrån, illustrerat av den oljiga svarta färg som de båda dansarna stöter ut ur sina munnar i glittrande bågar över scengolvet. I ett parti är de båda iförda glittrande knästövlar med stilettklack, i ett annat ögonblick plötsligt spritt språngande nakna så när som på tunna fläckar av svart latexfärg. Ett element som kommer att förbli i mitt minne är blicken i Menzos av kontaktlinser olikfärgade ögon, den stålgråa pupillen som skjuter ut ur mörkret som en sylvass isstråle. I bakgrunden mässar en förvriden och remixad “rap-kör” bestående av lokala förmågor som Menzo rekryterat och inkorporerat i verket.
När spektaklet är över och strålkastarna tränger undan det kompakta dunklet reser sig publiken i en stående ovation. Jag reser mig med dem med gott samvete, och riktar min applåd inte bara till Cherish Menzo och Camilo Mejía Cortés utan också till Liikkeellä marraskuussa-festivalen för lyckade upplevelser under ännu ett år.
Foto: Michiel Devijver, Otto Ekman
