Svar till Walther: Jo, det lönar sig också att granska fascister

av Janne Wass

Herbert Walther kommenterar så intressant på artikeln om huruvida man kan kalla Halla-aho för fascist att vi ger svaret en helt egen artikel, skriver Janne Wass.

Att inleda en analys med det trötta argumentet att ”det var minsann inte rasistiskt att säga ’neger’ då jag fick i folkskolan” är visserligen ett bra sätt att rasera all trovärdighet för det man skriver efter det. Jag tänker ändå ge Herbert Walther frikort för det här denna gång, eftersom han i Ny Tids kommentarsfält under min artikel om huruvida Jussi Halla-aho kan kallas för fascist skriver ett så intressant och tänkvärt inlägg att det är värt ett separat genmäle. 

Walther skriver dels att det inte är det man tycker, tänker och skriver som gör en till fascist, utan den politiska handlingen. Vidare påminner han om att fascismen historiskt sett har uppkommit ur ett samhälleligt missnöje, ekonomisk misär, samt bredare världspolitiska skeenden. Han avslutar med att skriva att han misstänker att det ”inte alls är Halla-ahos väg till makten som vi ska granska. Istället för politiskt navelskåderi, borde vi fråga oss vad det är som får finländska väljarna att betvivla EU:s grundläggande värderingar närmare 30 år efter det Finland anslutit sig till EU.”

Argumentet att det är den politiska handlingen och inte det man tycker, säger, tänker och skriver som gör att man kan tillskrivas en politisk-ideologisk hemvist anser jag haltar betänkligt. Ens politiska agerande utgår ju från en ideologi – en ideologi som måste formuleras innan den omsätts i praktik. Walther skriver att mitt försök att analysera Halla-ahos ideologiska hemvist utgående från vad han skriver och säger är ”svartmålning av dem som muntligt och skriftligt vill ge uttryck för sitt tyckande och tänkande”. 

Svartmålning betyder att man går ut med falsk information om någon i syfte att måla en negativ bild av personen. I detta fall har det i offentligheten ställts en fråga om huruvida man kan kalla Halla-aho för fascist, och som journalist är det mitt uppdrag att enligt bästa förmåga försöka svara på relevanta frågor som ställs i offentligheten. Kvaliteten och stringensen i min slutledning kan man visserligen alltid ifrågasätta, men knappast går det att kalla det för svartmålning. 

Det är problematiskt, att som Walther gör, dra tydliga skiljelinjer mellan handlingar och ord, som om ord inte skulle ha verkliga konsekvenser för dem som läser dem och för dem som omnämns. Kommunikation är det som lägger grunden för alla samhälleliga skeenden, för hur vi skapar vår världsbild och för hur vi agerar utgående från den. Personer ”som muntligt och skriftligt vill ge uttryck för sitt tyckande och tänkande” är de som avgör till exempel hur vi ger utlopp för vår frustration över känslor av utanförskap och maktlöshet, över ett samhälle som vi tycker att har övergivit oss och bidragit till exempel till fattigdom och utanförskap. Ord och bilder, uttryck för ideologi och världssyn, är det som är avgörande för om vi till exempel kanaliserar vår frustration i arbete för att på demokratisk väg förändra de kapitalistiska strukturerna eller skuldbelägger hela folkgrupper, som till exempel invandrare, muslimer eller judar, för det vi ser som missförhållanden i samhället. Det är ord som påverkar om vi ser en utvidgad demokrati och en starkare välfärdsstat som lösningen på våra problem, eller om vi anser att lösningen är en etniskt och kulturellt enhetlig polisstat med en diktatorisk ledare som landsfader. Mellan tanken och handlingen kommer alltid ordet. Om vi väntar med att peka ut fascismen där vi ser den i ord och tanke tills den omsätts i handling, är det redan för sent. 

Walther skriver: ”Jag för min del har aldrig läst bloggen i fråga. Jag har nämligen aldrig haft något med vare sig Sannfinländarna, Halla-aho eller Scripta att göra. Halla-aho igen torde knappast känna till att jag existerar. Han skriver helt enkelt inte för mig. Han skriver för sina s.k. egna.” 

Det kan hända att jag misstolkar Walther nu, men jag uppfattar att han här menar att det inte är någon vits att granska Halla-aho, då målgruppen för granskningen inte är Halla-ahos anhängare, ”hans egna”. Men här tycker jag att det är viktigt att minnas att alla politiska ledare alltid har börjat utan några ”egna” anhängare alls. Deras popularitet har gradvis vuxit, på samma sätt som till exempel fascistiska rörelser gradvis har vuxit, tack vare deras löften om en bättre framtid genom deras metoder. ”Deras egna” har inte alltid varit ”deras egna”, utan de har övertygats av de politiska rörelsernas och deras ledares retorik, handlingar och löften. 

Ingen är predeterminerad att bli högerextremist. Analyser och motargument kan få personer som känner en lockelse till högerpopulismens löften att tänka om. Knappast omvänder min analys Halla-ahos nuvarande fans, men att till exempel utreda om man kan omtala Halla-aho som fascist eller inte kan ha en avgörande betydelse för hur den offentliga diskussionen om Halla-aho, och om Sannfinländarna, ser ut. Det är antagligen relativt få finländare som kan tänka sig rösta på ett öppet fascistiskt parti. Men om vi ska kunna avgöra om ett parti (eller en politiker) är fascistiskt utan att det öppet marknadsför sig som sådant, måste vi, såväl forskare som journalister, analysera det. 

Sedan håller jag helt och hållet med Walther då han skriver att fascismen inte uppstår i ett tomrum. Alla extremrörelser är svar på samhälleliga fenomen och skeenden. Hela bibliotek har skrivits om till exempel nazismens uppkomst under mellankrigstiden, om de internationella omständigheter som gav upphov till den radikala islamistiska terrorismen, och nu på senare tid om högerextremismens återkomst på ett globalt plan. Vi har bland annat i Ny Tid publicerat nästan ett helt eget litet bibliotek om detta under de senaste 25 åren, alltsedan Jörg Haiders valframgång i Österrike år 2000. Denna analys är ur ett bredare samhälleligt perspektiv, precis som Walther skriver, ännu viktigare än analysen av de högerextrema krafterna. 

Men det ena utesluter inte det andra, tvärtom är det ena nödvändigt för det andra. Om vi inte förstår högerextremismen, kan vi inte heller begripa orsakerna till den. Att analysera Jussi Halla-ahos väg till makten ger oss en viktig inblick i hur den finländska högerextremismen fungerar och vilka särdrag den har. 

Om vi effektivt vill motarbeta fascismen är det viktigaste – och i slutändan det enda fungerande – att råda bot på de omständigheter som driver folk till extremrörelser. Enligt många på vänsterkanten är det marknadskapitalismens misslyckande, om man vill kalla det för ett misslyckande, som fått många att tappa tron på demokratin och det liberala samhället. Det må man ha olika åsikter om, men vi kan antagligen alla enas om att de behövs en grundläggande omställning av de samhälleliga strukturerna för att bygga upp ett förnyat förtroende för en gemensam, solidarisk värld. 

Tyvärr känns det som om det är relativt få av oss som ropar i skogen för en grundläggande omställning av det globala ekonomiska systemet. Det vi ändå kan göra är att försöka kanalisera missnöjet i en konstruktiv, snarare än en destruktiv, riktning. Fascism, får vi väl ändå enas om, är inte särdeles konstruktivt. För att motverka fascismen krävs ändå att vi får kalla en spade för en spade. När det gäller Halla-aho, får man väl konstatera ”if it looks like a duck…”. 

1 kommentar

Rabbe Sandelin 19 januari, 2024 - 14:10

Saken är egentligen mycket enkel. Vilken medborgare som helst kan väcka åtal för ärekränkning, om man tycker det är påkallat. Några polisutredningar behövs inte alls, sådana kan bara komma ifråga gällande ärenden som gäller allmänt åtal, som t.ex hets mot folkgrupp.

Diskussionen i NyTid som nu börjat handla om ifall Halla-Aho ”på riktigt” är fascist eller inte kan därför endast leda till ett semantiskt hårklyveri om vad ordet ”fascist” kan innebära eller betyda. Det är också tydligt att redaktionen försökt slå fast att det egentligen är alldeles okontroversiellt och i själva verket oprovocerande att sätta den stämpeln i pannan på honom. Men gällande själva ordet rör vi oss alltså på en skala där man berättigat kan hävda att endast italienare som var politiskt aktiva på 1920- eller 1930-talen kan vara fascister, till den sortens utökade tolkning som t.ex. Vladimir Putin använder sig av för att beskriva misshagliga element i Ukraina.

Semantiskt hårklyveri och liknande akademiska övningar leder mycket sällan till något fruktbart i politiken. Till den delen lutar jag åt Walthers ståndpunkt: actions speak louder than words. Så även om det på senare tid blivit populärt med ”tankeläsning” (”vi vet nog vad hen på riktigt tänker, vad de riktiga avsikterna är…”) är det kanske ändå fruktbarare att ta ställning till riktig politisk verksamhet, och konkretare politiska åtgärder och strävanden. Så vitt jag kunnat utröna har ingen synlig finsk politiker i riksdagen förespråkat enpartistyre eller diktatur – eller ens den sortens centraliserade korporatism som utmärkte det fascistiska Italien och andra diktaturer. Sådant ska vi förstås se upp för, men jag är rädd för att vi lätt missar sådana tendenser ifall vi enbart kastar omkring oss behändiga stämplar och etiketter (som vi dessutom sen får sitta och hårklyva om).

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.