Otto Ekman tar avstamp i en minnesvärd upplevelse på Sivuaskel-festivalen och undersöker vurmen för svart magi och häxkonster som dominerar den samtida scenkonsten.
I sin recension av norska Witch Club Satans föreställning Bloodmother som även gästspelade i Helsingfors denna höst som en del av Baltic Circle-festivalens program, konstaterade Aftonbladets teaterredaktör Cecilia Djurberg att 2023 varit ett ”häxår” på svenska scener. Svart magi och det ockulta fascinerar, inte bara i Sverige. Jag tänker på inhemska exempel från det gångna året som Noidankehä på Tehdas Teatteri i Åbo eller gruppen 4 Floors of Whores- och deras följetong The Church vars tredje del, som spelades på Baltic Circle, också inkorporerade element av övernaturlighet, ritual och magi.
Djurberg spekulerar i sin text att det var österrikiska Florentina Holzinger och hennes hyllade föreställning Tanz som ”sparkade upp helvetets portar” för det svenska teaterlivet då den gästspelade på Dansens hus i Stockholm 2022. Som någon som själv länge lagt märke till och fascinerats av samma trend som Djurberg sätter fingret på var det alltså ett enkelt val att spika in föreställningen i mitt program då jag läste att också Sivuaskel-festivalen här i Helsingfors bokat in Holzinger och hennes Dario Argento-inspirerade vansinnesbalett som ett slags headliner.
Ryktet föregår Holzinger
Holzinger är en väletablerad konstnär vars rykte föregår henne, och under de föregående veckorna har den finska kvällspressen också fått nys om de mer kontroversiella elementen i hennes konst. ”Föreställning som fått publiken att svimma gästar Helsingfors” lyder de braskande rubrikerna, illustrerade av pressbilder som visar en naken ensemble omgiven av mystiska föremål på en scen som ramas in av sinnrikt gillrade vajrar, block, taljor och rep. Vi får veta att det här är en föreställning som fått åskådare att marschera ut, och publiciteten har sin väntade effekt: redan några dagar innan föreställningen är Dansens hus stora Erkko-sal utsåld. Uppfriskande att se samtida danskonst väcka så bred medial uppmärksamhet och vitt intresse, även om det krävs lite tabloid–chockvärde.
Det här med chockvärde och ett kreativt intresse för människokroppens diverse öppningar och funktioner är ju något av en österrikisk nationalbegåvning. Det har jag hunnit lägga märke till i exempelvis Carl Knif Companys uppsättning av Werner Schwabs Presidenterna från 2022, som också dök djupt ned i avloppsröret. Som jag konstaterade i min recension av denna är det som om det skulle gå en mustig, mörk linje genom den österrikiska kulturen från Wolfgang Amadeus Mozarts sexstämmiga rumpslickarkanon och Baron Von Sacher-Masochs utsvävningar till 1960-talets Wienaktionism. Men det som personligen provocerar mig mest i Tanz är ingen kroppslig utsöndring utan en utpräglat psykologisk process som publiken med eller mot sin vilja involveras i. Mer om det senare.
Det här med chockvärde och ett kreativt intresse för människokroppens diverse öppningar och funktioner är ju något av en österrikisk nationalbegåvning.
Inspiration ur kultskräckfilm
Som nämnt hämtar Holzinger och hennes ensemble inspiration från den italienske filmregissören Dario Argento och hans kultverk, skräckfilmen Suspiria som utspelar sig på en balettskola som infiltrerats av mörkrets krafter. Öppningsscenen i Tanz, och egentligen hela första akten, utspelar sig under en balettlektion. Som lärare fungerar den legendariska tyska ballerinan Beatrice ”Trixie” Cordua, spritt naken och hopkurad i en rullstol. Hon frammanar drag av Argentos skurkkvinnor: den sadistiska Miss Tanner och den inställsamma Madame Blanc, men binder ihop dem med sin egen magnetiska personlighet. Hennes elever, Holzinger och dansensemblen, är i början påklädda. Men under sin lärares allt sliskigare uppmuntran befriar de sig från plagg efter plagg.
Cordua fullkomligt äger första akten: hon manipulerar sina skyddslingar med smickrande uppmuntran och storvulna slogans om systerskap bara för att i nästa sekund glida över i sexualiserad mobbning och rovdjursaktig åtrå. I takt med att hennes beteende blir allt obehagligare blir de fysiska övningarna som dansarna tvingas utföra allt mer fysiskt krävande, svetten börjar pärla på deras pannor medan en video-kamera sveper över deras darrande lemmar och outgrundliga miner. Illustrationen av baletten som fysisk och psykisk tortyrritual blir plågsam, nästan övertydlig. Jag tänker inte bara på filmer som nämnda Suspiria eller Darren Aronofskys Black Swan utan också på en HBO-dokumentär jag såg för några år sedan, Bolshoi- Babylon-, som handlar om umbärandena på den världsberömda Bolshoi-baletten i Moskva.
Fittinspektion
Det hela kulminerar i en ”fittinspektion” som är precis vad namnet innebär: eleverna skrevar på rad medan deras lärare rullar fram som en sergeant och kommenterar deras reproduktionsorgan. Utlåtandena varierar från översvallande new age-feministisk gudinnehyllning till plump sexism (”Wow, här har det varit många på besök, din slampa!”) men få av dem känns direkt upplyftande att lyssna på.
I andra akten får tjejerna tillfälle att agera självständiga subjekt. De får sin revansch genom att själva involvera sin lärare i några vågade och slafsiga experiment innan hon parkeras med ryggen mot scenen och sin allt dåsigare blick riktad ut över publiken. Men innan dess är det dags för mellanakt.
Här tar Florentina Holzinger själv kommandot, hon har under danslektionen befriat sig från sin tältliknande Los Angeles Lakers-spelskjorta och är likt de andra naken förutom mikrofonbältet som låter henne rikta sig mot den stora salen. Hon presenterar sig frimodigt, och lovar publiken att ikväll, innan showen fortsätter, ska vi få tillfälle att observera genuin svart magi. Men för det behöver vi föremål som är laddade med magisk energi.
Cashen är kung
Närmare bestämt behöver vi sedlar; inga mynt utan sedlar, ju fler och högre valörer desto bättre. Den som är villig att låna ut dem kommer nog att få dem tillbaka, eller…?
Holzinger är karismatiskt skamlös då hon bommar fyrk och får snart en stackare ur publiken att avyttra en ansenlig summa. Sedan följer ett nummer av karneval-illusionism där sedlarna göms och återfinns, men innan dess hinner Holzinger av en händelse nämna ett litet projekt hon har. Hon vill nämligen plantera en äppellund i sin österrikiska hemprovins Styrien. Planteringen har redan kommit igång: på en projektor visar hon en kompis i gyttjestänkta vandringskläder som håller upp en liten äppelplanta och vips växlar stämningen från sinister ritual till hippiedoftande välgörenhetsgala. Projektet behöver nämligen donationer för att fortsätta.
Det stackars offret är tveksamt, men Holzinger pressar på. Vi lyckligt lottade som äntrat salongen med tommare fickor börjar nästan skruva på oss i sätena då vi ser hur hon, flankerad av sin hånflinande häxcirkel, kör med sin stackars tilltänkta mecenat. När hela pengen inte lossnar börjar hon pruta: när hon äntligen släpper sitt skakade byte ur klorna har hon hårdhänt förhandlat till sig halva originalsumman, fortfarande en saftig donation.
Sadistiskt kittlande
Jag ska inte ljuga: det är kittlande att se en så pass skoningslös publikkontakt appliceras på en publik som är så stereotypt icke-mottaglig för sånt som den finländska. Den sociala pinsamheten används briljant för att skapa en effekt, det blir ett slags svart cringekomedi i live-format. Samtidigt är det lite moraliskt motbjudande, man äcklas över sig själv och känner medlidande med offret.
I artikeln ”Gaslighting i konst-rummet” publicerad på rikssvenska Konstnärernas Riksorganisations webbsida tar författaren och kritikern Ida Therén avstamp i en obehaglig upplevelse under ett verk hon bevittnat på Anti-festivalen i Kuopio och reflekterar utgående från den över gaslighting och mobbning som ett mer eller mindre medvetet konstnärligt grepp, och det tvivelaktigt etiska i denna metod. Precis som jag funderar Therén bland annat på kulturkrocken då ”artiga nordbor” utsätts för performancekonst från mer vågade konstnärliga kulturer. Hennes kritiska sågning av brasklappen ”du kan gå när du vill” som ingen ändå nästan nånsin tar på allvar känns relevant också för hur Holzinger regelbundet avbryter sin insamlingspitch för ett pliktskyldigt schysst ”Kom ihåg att du inte måste…”
Gaslighting, magi, eller båda?
Precis som Therén och resten av publiken blir lite lättade eller tröstade av att inse att vad de precis bevittnat var en medveten illustration av ett fenomen, i deras fall gaslighting, tröstas jag delvis då jag jag kommer att tänka på Holzingers inledande löfte: ”Ikväll ska ni få se alldeles verklig svart magi!”
Ett sätt att definiera ”magi” är att den manipulerar verkligheten, eller verklighetsuppfattningen. Aleister Crowley formulerade det som ”the Science and Art of causing of causing change to occur in conformity- with Will”. Att orsaka förändring med viljans kraft. Och mycket riktigt är det ju vad Holzinger och hennes cirkel gjort. Med ren och skär viljestyrka och skräck har hon terroriserat oss i publiken att ge henne vad hon vill ha. För verklighetens häxor, de spågummor och ”visa kvinnor” som hittade en plats och ett sätt att utöva makt i förmoderna samhällen genom att använda sin kunskap om kroppen och sinnet och om tabubelagda ämnen som fortplantning och sexualitet (och som ibland brändes på bål för detta) var magin ingen hobby utan ett konkret levebröd. De försörjde sig på människorna de hjälpte, på deras tacksamhet och respekt men också på deras rädsla. Då andra krafter i samhället ville ta ifrån dem deras makt straffades de brutalt.
Mina tankar går också till Michail Bulgakovs mästerverk Mästaren och Margarita. I en av bokens minnesvärda scener ställer djävulen, professor Woland, till med en svart magi-show för den kommunistiska eliten i Stalins Moskva. Också här spelar såväl pengar som nakenhet en roll, men i Bulgakovs Sovjet-satir är djävulen inte ute efter publikens pengar. Tvärtom är han till synes generös, han delar frikostigt ut sedlar som senare visar sig vara värdelöst skräp, och får dem på så sätt att avslöja oanade, förträngda sidor i sig själva. Jag får lust att fråga Holzinger vad hon tycker att hon under kvällen avslöjat om oss. Hur har den finska publiken agerat på hennes trick jämfört med andra länders? Tanz har vid det här laget spelats i flera år, genom pandemi och ekonomisk kris. Har den skiftande tidsandan märkts av?
Jackass som performancekonst
Andra akten inleds med ett crescendo av vild energi. Huvudnumret är suspensionsartisten Lucifire, som fäster ett par stora glänsande köttkrokar av metall rakt i ryggmusklerna. Ivrigt påhejad av sina medsystrar hissas hon upp i taket, endast några droppar blod tränger fram ur valkarna med ärrvävnad som tenderar att växa fram hos härdade veteraner inom denna extrema piercing-hobby. På slutet får vi en uppvisning av en annan av Holzingers intresseområden: kampsports- och actionfilmskoreografi, då häxorna beväpnar sig med vattenpistoler laddade med ännu mer teaterblod och pepprar varandra som i Hong Kong-gangsterfilmernas glansdagar tills de alla kollapsar i en rödglänsande hög.
Då den senaste Jackass-filmen, Jackass Forever, hade biopremiär för ett par år sedan slogs jag av tanken att självplågeriet som Johnny Knoxville, Steve-O och gänget under flera decennier renodlat till en unik konstform egentligen har ganska mycket gemensamt med performancekonst. Åtminstone kan jag konstatera att reaktionerna, de förtjust panikslagna ljuden som går genom publiken, händerna som teatraliskt åker upp framför ansiktet medan strategiska glipor mellan fingrarna fortfarande tillåter nyfiken insyn i vad som försiggår, är snarlika i publiken i Erkko-salen som de jag observerade i biosalongen då Chris Pontius presenterade sitt grönmålade könsorgan för en irriterad huggsköldpadda.
Historien lever
Det slår mig att precis som magin är också den fysiska smärtan som publikunderhållning ett fenomen som hade en självklar plats i det förmoderna samhället. Tänk gladiatorspel, flagellanter, gruvliga martyrlegender, offentliga avrättningar och häxprocesser. I det moderna, till synes rationella vetenskapssamhället har detta hamnat i skymundan och blivit mer tabu.
Men båda två upplever ändå en renässans, inte bara på teaterns scener. Det magiska tänkandet frodas i dag online, stjärntecknen i dejtingapparnas profiltexter och de helande kristallerna i de kinesiska näthandelswebbsidornas utbud visar att det magiska tänkandet smidigt inkorporerats i det uppkopplade globaliserade marknadssamhället.
Kampsporten MMA, Mixed Martial Arts, där slagskämparna fritt kombinerar olika kampsportsstilar för att effektivt kunna slå ut varandras tandgarnityr drar miljonpublik via betalkanaler och fullsatta arenor. Kampsportsindustrin utnyttjas också som PR-metod av brutala enväldiga diktatorer som Tjetjeniens karnevalistiskt brutale Ramzan Kadyrov eller Saudiarabiens Muhammed Bin Salman. Som de romerska gladiatorspelen som befäste kejsarens auktoritet och makt, fast du kan ladda ner dem i din telefon. Medeltidsmänniskans mentala universum må kännas fjärran från vår teknologistyrda, hyperrationaliserade värld men samma dunkla drifter och eskapism som styrde henne söker fortfarande sina nygamla utlopp, vare sig det sker genom smärta eller trolleri.
Blod, balett och naket
Blodet, baletten och det ockulta figurerar frikostigt också i det andra verket jag ser under Sivuaskel-festivalen. Sylph är ett samarbete mellan den isländska koreografen Halla Ólafsdottir och den legendariska svenska Cullbergbaletten, tar sitt namn från sylferna, mytologiska varelser uppdiktade (eller, om du är lagd åt det hållet, identifierade) av den tyske renässans-alkemisten Paracelsus, en annan historisk magi-entusiast. Sylferna är vindens andar, vackra men samtidigt hotfulla gestalter som förknippas med skönhet och frihet men också med mörker och fara. Hanna Kischs kostymdesign, med fluffiga fuskpälsjackor och grönskimrande sidenglans, frammanar effektivt eterisk skönhet, men då sylferna öppnar sina munnar i spöklika leenden droppar blodet från deras huggtänder i bjärt kontrast till deras bleka makeup.
Här är estetiken ändå överlag mer lättmottagligt vacker. En trång mörk scen kan inte binda luftens andar, de rymmer och flödar upp och in över den branta trånga läktaren. Uppenbarelserna som smidigt glider över och mellan oss viskar mjuka ord i våra öron utan krav på verbala eller monetära motprestationer: hen som sveper förbi mig passar på att ödmjukt tacka mig och de andra i publiken för att vi låter dem slinka förbi, trängseln till trots, innan hen försvinner i mörkret med ett sista rödfläckigt flin. Effekten är motsägelsefull, men trollbindande.
Vissa åskådare som likt mig har gårdagens kalabalik från Tanz i färskt minne kan kanske tycka att Sylph, sina styrkor till trots, med sin mjukhet hamnar lite i skuggan av Holzinger- & co:s fräcka, extremistiska spektakel. Men för mig fungerar verket snarare som en matchande, lättare smält efterrätt. Visst framträder de tematiska och estetiska likheterna, blodet, de avklädda kropparna, de ockulta inslagen, pliérörelserna, med en tydlighet som kan uppfattas som störande. Kanske jag är partisk på grund av min personliga fascination för tematiken, som också varit bärande i denna essä, men för mig känns det ändå som en fungerande samklang snarare än tårta på tårta.
Foto: Nada Žgank
