Saara Ekströms konstverk på Konsthallen får recensenten att reflektera kring tid, tillblivelse och livets under.
Den kommer emot i Helsingfors Konsthall. Den ingår i namnet på Saara Ekströms aktuella utställning: Genom tidstormens stilla öga. Tidstorm. Hittar ingenting som vare sig bekräftar eller häver den bild som skapas i mitt huvud. Det känns helt som det skall vara – den här stormen blåser nog någonstans bortom vårt vetande. Den tar sig osökt djupt in i mitt medvetande. Mig tar den långt från livet utanför och samtidigt rakt in i det.
Det är omkring fyrtio år sedan jag stiftade bekantskap med Saara Ekströms konst. Det jag då såg var Ritskolan och åttiotal – spretiga, färggranna målningar, inte helt främmande i sin samtid men tillräckligt starka för att sticka ut. Efter skolan gick hon genast över till andra medier såsom fotografi, film, skulptur, och har utvecklat ett bildspråk som blivit allt vackrare, djupare, mer hemlighetsfullt och symbolladdat. Hon har någon gång sagt att själva bilden, det vi med ögonen ser, bara är nycklar till konstverket – i sig en bild att smaka på och begrunda, och då det gäller hennes konst är detta begrundande sällsynt belönande.
I Saara Ekströms konst samlas en hel bukett av kvaliteter, sammanhållen av en finstämd ödmjukhet inför livets under, inte minst så som de manifesterar sig i de kretslopp som upprätthåller allt liv på jorden. Förutom en aldrig svikande känsla för det estetiska, för komposition och kvalitet, för skönheten i både det vackra och det fula och för det sensuella i allt levande, besitter hon en nyfikenhet som fört henne till såväl Jordens olika hörn som till de inre världarnas skrymslen, till det vi saknar ord att förklara; mellanzonerna, myterna, mystiken. Det är denna mångfald av perspektiv som för mig gör hennes konst så fängslande, fascinerande, ja lite hypnotisk. Med tidstormen rör hon sig också i tiden, den långsamma. Spänningen mellan motsatser kan vara både uttalad och underförstådd.
Helsingfors Konsthall är storslagen i sig, och sålunda en värdig plats för en utställning vars väsen är – inget mindre än storslaget: i längsta förlängningen omfattar den, samtidigt närsynt och med väldiga tids- och geografiska perspektiv, själva Jorden med dess långsamma processer som över eoner av tid lett till att vi går omkring här och begrundar. Begrundar tolkningar och dokumentationer av skeenden, stora och små – ’skrivna’ i sten, berättande om det organiska livets bana från födelse till död, förruttnelse och pånyttfödelse.
Högst upp i trappan som leder in i den sekulära helgedomen (atmosfären här har onekligen något sakralt över sig) står ett stort kärl fyllt med stenar, stora nog att fylla handen som sluter sig om dem. På väggen en uppmaning att plocka och hålla en i handen under utställningsbesöket, notera hur värmen i din hand blir också stenens värme. Jag låter handen välja en, den känns flat, skrovlig på mitten. Jag lyder uppmaningen och låter stenen leda mig genom tidstormens stilla öga.
I den första salen är taket högt; fönster längs väggen högst upp låter ljus strömma in och skapa en sällsam atmosfär av tidlöshet. Här möts väggmålning (Medusas hår) och projicering (Seismiska kroppar); en luftig skog av pyttesmå skulpturer hänger i osynliga trådar från taket (En sömn som färdas i tidens tidvatten) mitt emot en rad fotografier av skulpturer som vi möter ’live’ längre fram. Rutorna i ett högsmalt fönster fylls av florstunna kallor vilkas inre metabolism har en del gemensamt med vår (Grotesque & Arabesque). Varje verk har en berättelse, bär på hemligheter som öppnar sig för var och en som vill dyka in i dem. Vägledning erbjuds i ett litet häfte som, jämte stenen, med fördel får bäras med genom utställningen.
Djupdykningen accelererar i nischen intill den första salen. Här ser vi ett (vulkan)berg växa fram: magma strömmar rödglödande i det grådimmiga landskapet ut över de tidigare, redan stelnade strömmarna ”som en profetia inifrån Jordens bullrande hjärta” där eldens gud har sin verkstad (Mythopoesis). Vulkaner har setts som gudomliga, besittande de motsatta förmågorna förstöra och skapa: vid utbrott skakar de om jorden och begraver omgivningarna i flytande sten och aska, men den vulkaniska jorden har gett föda åt många.
Under vandringen genom salarna börjar jag känna mig tidlös, samtidigt i och utanför tiden, delaktig i de lågmälda underverk som konstnären förevigat med sina olika kameror, delaktig i mystiken kring de eviga kretsloppen.
Något av en kulmen upplever jag i trekanalsfilmen Geopsyche, ett verk som fördjupar sig i ett landskap som enligt häftet som finns att tillgå i utställningen är ”mättat med starka symboliska värden och en djup närvaro”. Så ”närmar sig verket det komplexa systemet för vår planets ämnesomsättning och utforskar det medvetande som samlats i dess sediment.”
Här, om inte förr, inställer sig en djup förundran – inför konstnärens förmåga att söka sig djupare, att se och få oss att skärpa våra sinnen inför allt som döljer sig i bergen och dimmorna. Inför hur hon utan patos eller mystifiering visar oss hur vårt gåtfulla förflutna värnar om vår uråldriga tillblivelse.
För att förverkliga filmen gav sig konstnären av till den finska skärgården, formad under den senaste istiden för 18000 år sedan; till olika naturhistoriska museer och arkiv, till mystiska grottor i Nerja, Spanien, där arkeologisk, biologisk och geologisk forskning bedrivs – obs – sida vid sida, och vidare till Island där de geotermiska krafterna fortfarande möblerar om i terrängen. Filmens meditativa, nästan hypnotiska framskridande ackompanjeras av den polska musikern Aleksandra Aleksandra Słyż till lika delar meditativa och hypnotiska musik, dov men inte hotande; musik som inte verkar vara på väg någonstans men ger en känsla av mycket långsam förändring.
Allt detta och mycket mer. Människan lyser i Saara Ekströms konst med sin frånvaro; ändå är hen starkt närvarande. Inte i den konventionella bemärkelsen subjekt, objekt eller egendom, men som en del av evolutionens långsamma arbete. Kanske det är därför utställningen känns så rogivande, vederkvickande och inspirerande. Samtidigt.
Lägger stenen tillbaka i det stora och undrar när och med vem den får vandra genom utställningen igen. Nästan så jag vill tacka den.
Genom tidstormens stilla öga
Konsthallen, Nervandersgatan 3, Helsingfors.
Visas fram till 27.8.
