Etikettarkiv: Videokonst

Intelligent om artificiellt

På Åbo konstmuseum visas just nu Tuomas A Laitinens video Dossier of a Tentacular, det nyaste verket i en rad (video)installationer där han funderat över förhållandet mellan människan och naturen, människan och materien, människan och det artificiella. Mer konkret: en undersökning av kapitalismens rörelser och verkningar utgående från kopparns kretslopp, som han reagerade på under en resa i Ostasien, samt en betraktelse av företaget Monsantos uttalande från 1969 ställt mot det företaget gör idag, alls icke ensamt, som dikterare av den ekologiska och ekonomiska diskussionen i världen.

I Dossier handlar det om artificiell emotionalitet. Artificiella känslor – finns sådana? För att komma vidare i frågan ville Laitinen studera icke-mänsklig, dock ”naturlig” intelligens. Som studieobjekt valde han bläckfisken, vars tänkande sker runtom i dess kropp. Tentakulären kontrasterade han med ett såkallat neuronnät som han matade med Samuel Becketts texter, vilket han gjort också tidigare, men den här gången har han använt hela Becketts produktion. Ut kommer – naturligtvis absurd – poesi som i Dossier läses upp av en röst som saknar … ja det mänskliga.

Avsaknaden av det mänskliga är (inte så) lite skrämmande. Det jobbas förtvivlat mycket på att ”avlasta” människan från allt hen tidigare använt sin tid och sin tankekapacitet till och småningom måste det ju leda till att vi blir någonting annat än vad vi är nu. Fast är det egentligen skrämmande, i sig? Visst ligger det en triumf i att än en gång erfara belägg för att det innerst mänskliga, liksom det innerst bläckfiskliga eller maskinliga, aldrig kan ersättas. Men ändras kan det ju. En vacker dag upplever vi kanske inte större skillnad mellan artificiell och autentisk inlevelse än mellan inlevelsen hos olika individer.

Det ”wannabepoetiska” avlöses av en föreläsningsaktig sekvens som i motsats till det poetiskt flummiga ger en känsla av nyttighet. Men den röst jag hör är nervös, vågar liksom inte tro på vad den säger. Stöder sig på diagram, tecken, franska streck som dyker upp och försvinner. Vem kastar tärningarna? Vem suddar ut? Allt är ju nonsens? Det blir en parodi på intresset för den artificiella intelligensen och slutligen reflekterar rösten över detta och varför känslorna ligger så efter inom det artificiella. ”Skulle det vara för att du är rädd för att någon skall se hur du känner. Det är du väl inte. Eller är du?”     

Laitinen väcker alltså med sina skapelser en hel del tankar. De teman han griper sig an är viktiga. Han resonerar kring konstens roll och uppgift i samhället och ifrågasätter det dualistiska tänkandet som tenderar att ge allt bestämda gränser. I stället, säger han, kan vi behandla saker så, att de fritt flyter ihop och bildar nya. Hans konst är förbryllande, meditativ, poetisk, ofta lite mäktigt kuslig. I Dossier visar han också en humoristisk ådra. Svårigheten ligger i att den knappast når ända fram utan förklaringar, men egentligen – är det ett problem?

Bianca Gräsbeck

Tuomas Aleksanteri Laitinen:
Dossier of a Tentacular.
Åbo konstmuseum. Till 18.3.2018.

Jerusalems många ansikten

Berlins judiska museums karaktär förändras av en stor och mångfacetterad temautställning som ersätter gammal tragedi med ny. ”Welcome to Jerusalem” är precis som staden den skildrar en explosiv blandning av olika element. Suggestiv religiös symbolik från de tre religioner för vilka staden är helig, invävd i hisnande djupa och intrikata lager av historia som sakta, nästan omärkligt övergår i mytologi.

Utställningen blandar autentiska historiska föremål, från intrikata gamla kyrkoreliefer till den israeliska arméns propagandavykort från 1967 för att fira att den tagit full kontroll över staden, med modernare foto- och videokonst. Historien, konsten och konflikten ramas, precis som i verkligheten, in av ett myller av olika slags människor som bara försöker leva sina liv. På skärmar runt om i museet spelar hela tiden avsnitt ur Wolker Heises och Thomas Kufus dokumentär 24h Jerusalem, som skildrar 90 olika invånare i staden under en vanlig dag. Själv fastnar jag för skildringarna av det myllrande gatulivet i de östra delarna: bland annat en judisk Rabbi Nachman-följare som badar i en helig källa och beskriver ”ett annat Jerusalem än i nyheterna, ett där olika slags folk kommer överens”, och en ung arabisk man från östra Jerusalem som varje dag tvingas bära sin lillasyster till handikapptaxistationen förbi ett hus ockuperat av aggressiva bosättare, ibland uppbackade av militärpolis.

Även om utställningen gör ett finstämt och effektivt jobb för att förmedla att staden Jerusalem är mer än bara konflikten, så försöker den inte ens med det hopplösa uppdraget att ignorera eller pudra över ockupationens konstanta, malande och assymetriska brutalitet. Det länder den till heder: allt annat skulle vara hopplöst och kännas förolämpande för en kritisk åskådare.

Det verk som bränner sig fast i mitt minne särskilt djupt är fotokonstnären Fazal Sheikhs Memory Trace. Hans bilder, eller ”visuella poem” av ruinerna av palestinska byar vars invånare fördrevs under den första våldsvågen, Nakban 1948, är spöklikt vackra och hjärtskärande, ett emotionellt slag i magen.

Otto Ekman

Welcome to Jerusalem. Jüdischen Museum Berlin, 11.12.2017– 30.4.2019.

Diktaturen lever vidare i redskapsgymnastiken

I Salla Tykkäs kortfilm Giant har tiden stått stilla.

Det dånar i salen när den unga gymnasten pricksäkert träffar bommen med foten. Ett ljud som ekat mellan samma väggar i tiotals år. Bildkonstnären Salla Tykkä, som arbetar med video och film, har följt rumänska redskapsgymnasters rörelser och prisats för videoverket Giant.

Fortsätt läsa Diktaturen lever vidare i redskapsgymnastiken

Novembermörka visioner

De visuella verktyg Tuomas A. Laitinen använder sig av är inte nya, det känns nästan som en genre i sig att måla upp lätt dystopiska, urbana tomheter, men Laitinen vet vad han gör. Utställningen ”Fundamental Matter” är en tät helhet av stort projicerade, vackra, mörka och långsamma berättelser, skriver Emma Rönnholm.

Förra året delades Finska konstakademins pris ut för första gången. Priset, som tillägnas en internationellt intressant finländsk konstnär i sin bästa skaparförmåga, innefattar också en utställning på Esbos moderna konstmuseum. Det är så Tuomas A. Laitinen (f. 1976) kom att landa på EMMA.

Fortsätt läsa Novembermörka visioner

Sagan om de bortglömda minnena

Finns det någon lämpligare plats än Finlands fotografiska museum att sätta sig ner och fundera över mängden foton och videofilmer vi producerar? När det blivit så lätt att knäppa foton att hårddisken svämmar över infinner sig nya frågor. Vad göra med allt detta minnesstoff? Vad är det vi försöker fånga och finns det faktiskt kvar där när vi kommer och letar?

Fortsätt läsa Sagan om de bortglömda minnena