Ode till ett hotat hav

av Bianca Gräsbeck

Bianca Gräsbeck har sett utställningen Osäker horisont, med krismedvetna verk som berör och upprör, men som genom konstnärernas engagemang också inger hopp om förändring.

Utställningen Osäker horisont handlar om havet. Den samlar ett tjugotal konstnärer i Wäinö Aaltonen-museets stora luftiga salar som fortfarande, dryga halvseklet efter tillkomsten, känns som gjorda för att hysa de mest varierande konstverk, allt från smycken till kolossala installationer, och som möjliggör ambitiösa satsningar. Den aktuella utställningen är en sådan: inte bara behandlas dess brännande aktuella tema ur överraskande vinklar och i överväldigande dimensioner – den är vacker, inte bara för ögonen. Det vackra finns lika mycket i konstnärernas seriösa engagemang i den problematik havet har kommit att utgöra.

Hur blir vetandet verkligt?

Havet ja, urkällan till allt liv. Det har väl inte undgått någon att havet är i kris. Vi är mitt uppe i en epok som föreslagits benämningen antropocen, en geologisk epok då människans verksamhet påverkar jordens klimat och ekosystem.  Som vi alla vet handlar det om en klimatförändring som vi människor har satt gång, men vad denna klimatförändring med sina skrämmande långtgående konsekvenser riktigt innebär är det inte så många som vet.

Och att veta är inte allt. Det räcker ju inte att veta att om vi inte ändrar våra vanor så går det illa. På något sätt måste verkligheten, vetskapen, bli verklig för oss för att vi skall reagera, ändra, handla. Konsten har en märklig förmåga att smyga in verkligheter i oss utan att vi riktigt vet vad som händer. Därför kan den vara vacker också om den inte skulle råka vara det för blotta ögat.

Konstnärerna förenas i det poetiska greppet som ger utställningen dess speciella stämning, men i övrigt är ingen av dem den andra lik, vare sig i uttryck eller perspektiv: några betraktar, andra resonerar kring havet, för några står havet som symbol för ond, utdragen eller bråd död, andra målar upp rena skräckscenarierna. En del av verken kunde ensamma utgöra hela utställningar, en del har en styrka som får andra verk att blekna men också att, kanske orättvist, fungera som vilsamma pauser.

Stega över jordklotet

Utställningen börjar redan utanför museet: ovanom entrédörren hänger en stor blå banderoll på vilken Camille Auer lånar sin röst åt det vedervärdiga monstret skräpvirveln i Stilla havet. Betydligt mer diskret är den strandlinje som Timo Aho och Pekka Niittyvirta i sitt worst case scenario dragit upp: görs ingenting nu kommer vattnet i Aura å att skvalpa in i museet om ett par hundra år.

Ord och inga visor. Väl inne i museet tvekar jag att stiga på en matta jag inte kan undvika på väg in i  salen till höger. Vet inte om… hör den till utställningen? Jodå, det är Nestori Syrjäläs ”Blue Marble” (se bilden), som genom att få oss att stega över mattans jordklot signalerar vår likgiltighet inför vår egen destruktiva framfart över klotet.

Den stora salen till höger är mörklagd. Här  loopar belgaren Marjolijn Dijkmans och norska Toril Johannessens 26 minuter långa ”Reclaiming Vision”, en förföriskt vacker film om mikroorganismer i norskt fjordvatten vars salthalt sjunker aneftersom inlandsisarna smälter sötvatten ut i världshaven. En sann historia, som inledartexten med glimten i ögonvrån konstaterar, och en riktig ögonöppnare.

Detta med saltet och annat som styr och ställer i havet har länge intresserat – frustrerat –  också Tuula Närhinen, som i salen intill ställer ut samlat strandskräp och bortkokat strandvatten som hon ordnat om på så sätt – vackert –  att det känns helt absurt att det handlar om material vilkas förekomst är ödesdiger för hela det globala kretsloppet.

Hopp om förändring

Längre än så här skall jag inte leda dig genom utställningen; att jag gjorde det så här långt beror på att jag tror du får mest ut av det hela om du börjar i salen till höger. Själv gick jag vänsterut och inledde med ett verk som jag senare upplevde att med sitt mytiska perspektiv liksom sammanfattar utställningens olika röster: Kati Roovers ”Salt of My Eyes”, ett mer än vackert poem till valen, med vilken vi delar vårt ursprung men som en gång i tiden valde vattnet som sitt element. Filmen andas en samhörighet som blir smärtsam då vi hjälplösa bevittnar hur denna vår avlägsna släktings livsrum hotas av plastanhopningarna och de stigande temperaturerna i haven.

Men helt hjälplösa är vi ju inte, något vi påminns om  i Radical Ocean Futures (Andrew Merrie) audiokonstverk ”Oceans Back from the Brink”, där en röst ur en liten högtalare berättar en historia – texten projiceras på golvet framför – om hur gräsrotsnätverk världen över räddat oceanerna med små, men avgörande åtgärder. Lite 1984-stämning över det hela, men vid närmare eftertanke: det är ju faktiskt möjligt, med fördomsfrihet och kreativitet.

Havet har också betytt färdleder, och som vi vet har sjöfarten lett till också mycket ont i världen. I sin videotriptyk ”Passage” processar den sydafrikanske konstnären Mohau Modisakeng den transatlantiska slavhandeln. Varje detalj i verket symboliserar något; de agerande i var sin sjunkande båt utför en säregen dödskamp som i hans händer ändå blir något fascinerande vackert, det fruktansvärda till trots. Passage tangerar också den aktuella Medelhavskatastrofen, liksom Sasha Hubers gastkramande kommentar ”Sea of the Lost”, där varje nit står för en som drunknat under sin flykt undan katastrofen till ett bättre liv.

Detta och mycket mer. Utställningen är djupt berörande, och trots upprörande upplevelser är efterkänslan glädje – över en helgjuten och engagerande utställning som på något konstigt sätt inger hopp om förändring.

 

Foto: Nestori Syrjälä, Blue Marble, 2018. Matta.

 

Osäker horisont, Wäinö Aaltonen – Åbo stads konstmuseum, Östra strandgatan 38, Åbo

Medverkande: Timo Aho & Pekka Niittyvirta, Lauri Astala, Camille Auer, Marjolijn Dijkman & Toril Johannessen, Hreinn Fridfinnsson, Lilli Haapala, Corinna Helenelund, Sasha Huber, David Kasprzak, Ange Leccia, Renja Leino, Mohau Modisakeng, Anna Niskanen, Tuula Närhinen, Radical Ocean Futures, Kati Roover, Nestori Syrjälä, Janna Syvänoja och Julia Weckman. 

Kurator Terhi Tuomi 

Utställningen visas till 16.5.2021

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.