Kjell och Mårten Westö går i dialog med varandra i ny brevväxlingsbok.
Det är nånting speciellt med syskonrelationer. Somliga varma och kärleksfulla, andra kyliga, rentav fientliga. Men sällan okomplicerade. Och då man senare träffas och ser i backspegeln ter sig den gemensamma barndomen ofta helt olika.
Och vad sker då syskonen dessutom konkurrerar inom samma kreativa bransch? Så är ju fallet med bröderna Kjell och Mårten Westö, som nu tagit sig an uppdraget att tillsammans minnas sin barndom och uppväxt. Nu utgivet i form av dialogen Åren. Två bröder berättar. En på det hela taget givande och läsvärd bok.
Generationsbundna erfarenheter
Det framgår att initiativet kom från lillebror Mårten. Och att den nu aktuella epostdialogen inte är nånting nytt i brödernas umgänge, tvärtom. De har periodvis brevväxlat flitigt, framför allt åren 1988–2010. Till en början i gammaldags brev, sedan epost. Men det har också funnits långa luckor i kontakten, då bröderna drivit ifrån varandra. Till det har självfallet åldersskillnaden bidragit, för sex år är mycket under barn- och ungdomen. Men också mammans sjukdom och föräldrarnas skilsmässa, som delvis på grund av åldersskillnaden drabbar bröderna olika. För att inte tala om att de gick i olika skolor, vilket gav olika umgängeskretsar och referensramar.
Men man har också mycket gemensamt. Dit hör förutom skrivandet framför allt musiken och fotbollen, som för bägge bröderna varit omistliga delar av livet, och fortfarande är det. Det blir alltså en hel del musikrelaterat snack med minnen från ungdomens 70- och 80-tal; konserter, plattor, låttexter.
En annan typ av generationsbundna erfarenheter är de som berör vuxenblivandet och de lika korta som intensiva ungdomsförälskelserna, ofta förknippade med tågresor utrikes. Här gör Kjell en av sina viktiga erinringar, den om ”Trickstern Gianni”, där han beskriver hur han 1981 på sin första ensamresa utanför Norden anländer till Rhodos för att ”supa, dansa och knulla”, och för att göra sig intressantare presenterar sig som Gianni från Rom. Nå, det blir ju pannkaka av det hela, men sensmoralen och det för Kjell centrala är den ”svajighet” han säger sig ofta ha känt i sin identitet. Att han är både Många och Ingen, och ”bara genom att ösa in mina skärvor i olika gestalter kan förstå mig själv och världen”.
Den kluvenheten är något han utvecklar också i andra av breven, och som han åtminstone till en del förklarar med att föräldrarna var så olika, både till sin karaktär och sin sociala bakgrund; pappan från enkla förhållanden, och alltid framtidsinriktad, mamman från mer välsituerade kretsar, och mestadels bakåtblickande. Olikheter som förutom slitningar inom äktenskapet och slutligen skilsmässa gav upphov också till en stor sensibilitet hos båda sönerna och ett livslångt intresse för de sociala sprickorna i vårt samhälle. Ett intresse som får storebror Kjell att ibland bli smått docerande i sina bidrag, påläst som han är när det gäller socialhistoria.
Men det finns också mer hudlösa avsnitt, som då bröderna minns sin mammas sjukdom och död. Hon var uppenbart känslig och begåvad, men mådde inte bra, framför allt psykiskt, och båda beskriver öppet hur svårt det slutliga avskedet blev. Kjell skriver också om hur han blivit rädd då äldre personer ofta sagt att han liknar sin mamma så mycket, vilket fått honom att reflektera över ”det kreativas närhet till det galna”, med hänvisning till J. J. Wecksells sorgliga öde. Och därav ”rädslan att gå sönder på ett slutgiltigt sätt just när det kokar i hjärnan som allra bäst”.
Det lömska minnet
Brevväxlingen är som helhet rapsodisk, med korta minnesbilder kring olika händelser och perioder i brödernas liv. Det fungerar överlag bra, även om det ibland känns påklistrat med inbördes hänvisningar av typen ”som du Kjell skriver på annan plats i boken”. Det rör ju sig inte om en regelrätt brevväxling, och man inser ändå att texterna är redigerade i efterhand.
Det bokstavligen äldsta minne Kjell kan tidsbestämma är från 1967, då han sex år gammal sitter i sin pappas nya, och röda, Taunus. Att han inte har tydliga minnen äldre än så känns kanske överraskande, då han som författare ägnat så stort intresse åt minnets mekanismer, och ofta beskrivit hur lömskt minnet är – men det är å andra sidan kanske just därför han ägnat det så stort intresse, för att han själv har så stora luckor. Eller som han formulerar det, apropos sitt äldsta minnesspår: ”Det här minns jag, och förstår samtidigt hur mycket jag inte minns.” Han konstaterar själv att det faktum att hans ”tidiga barndom är utplånad” säkert har att göra med mammans bräcklighet. Och så är det ju, att starka och ångestladdade upplevelser och känslor under barndomen lägger sig som ett lock över våra minnen. Och inte utan svårighet, och smärta, låter sig återkallas.
Det är väl som en kompensation för detta Kjell har utvecklat återgivandet av enskilda ögonblick till en konst. Han återkommer i flera av texterna till hur det är ögonblicken som gör livet värt att leva. Eller som han formulerar i något jag upplever som en nyckel till hela hans författarskap: ”De förtätade ögonblicken då tidens linearitet löses upp, då det liksom blixtrar till och stunder och syner som skiljs åt av år och årtionden plötsligt blir samtidiga inuti mig.”
Rivalitet?
Rivaliteten mellan bröderna då? Att båda gav sig in på författarbanan måste ju ha väckt starka känslor. För den äldre att acceptera och förhålla sig till den yngres intrång på det egna yrkesområdet. Och för den yngre att slå sig fram, och ut ur den äldres strålkastarljus, speciellt då den senare redan nått avsevärda framgångar.
Både Kjell och Mårten berör tematiken (främst kanske den senare), och de känslor konkurrensen väckt, men gör det ändå med påfallande försiktighet, som om man fortfarande skulle tassa lite på tå inför varandra. Uppenbart är däremot att bröderna delvis undvikit problemen genom att välja olika inriktning i sin ordkonst: Mårten kortprosan, poesin och översättandet, Kjell romaner i det längre formatet.
Till det som också berör i den Westöska brevväxlingen, men ändå känns lite omotiverat, hör Kjells beskrivning av den hemlöshet han alltid känt i den litterära världen. Han konstaterar att det hör till hans djupare sår, och att han därför ännu i slutet av brevväxlingen måste skriva om det – vilket sker med konkre
ta exempel på hur han känt sig förbigången och felbehandlad i möten med författarkollegor. Något han berörde också i sin dialogbok med Juha Itkonen. Att Kjell har behov av att blotta sina sår är värt all respekt. Men det sker ibland snubblande nära koketteriet. Och det är fullständigt onödigt.
Kjell & Mårten Westö:
Åren. Två bröder berättar.
Schildts & Söderströms, 2022.
1 kommentar
Tomas skriver en djuplodande analys av författarbrödernas bok som jag nog ska läsa.