Hur översätter man en nästan 500 sidor lång roman till en två och en halv timmes opera? Att skala ner ett omfattande verk som Hannele Mikaela Taivassalos roman In Transit (2016) är ingen lätt uppgift. Operaadaptionen av In Transit på Helsingfors operasommar väckte många frågor om vad som går förlorat och vad som tillförs i de olika konstformerna.
In Transit följer Galadriel, Sem och Vera, tre personer som alla har rest bort från sin hemby och som av olika orsaker har återvänt och bosatt sig på sin släktgård. Nu har romanen alltså gjorts om till opera, med libretto av Christin Högnabba och tonsatt av Stefan Lindgren. Operan hade sitt uruppförande och spelade tre föreställningar som en del av festivalen Helsingfors operasommar, som i år ordnades för tredje gången i samband med Helsingfors festspel.
Tillfälle att experimentera
Helsingfors operasommar är en plattform för operaensembler från det fria fältet och erbjuder med sin betoning på samtida och nyproducerade verk en möjlighet för ensembler att experimentera med olika former och hitta nya källor till inspiration.
I årets program finns flera verk med en litterär prägel och därtill av finlandssvenska skapare. Ett av dessa är Det här är ögonblicket, en nyskriven opera med libretto av poeten Heidi von Wright. En annan opera som i likhet med In Transit baserar sig på en bok är Orlando. Med utgångspunkt i Virginia Woolfs klassiker har Johanna Almark komponerat en kammaropera som hon framförde som solist i rollen som Orlando tillsammans med kammarmusikensemblen Hearts of Oak.
I den en timme långa monologoperan har man valt att inte fokusera på Orlandos resa genom tidsepoker, även om det kan skönjas i kompositionen, som rör sig mellan olika musikaliska perioder. Orlando, som i boken är poet, har i operan omvandlats till kompositör, vilket är en fin översättning mellan medieformaten som bibehåller metanivån.
I Orlando har skaparna valt att skala bort vissa i boken väsentliga beståndsdelar, och i stället fokusera på huvudkaraktären som det centrala i berättelsen. När jag med Orlando i färskt minne går och ser In Transit, reflekterar jag över de val som måste göras i en adaption, och vad som upplevs som ett verks kärna.
Lust och olust
På många sätt är Hannele Mikaela Taivassalos verk utmärkta för operan. Hennes texter fylls av stora känslor, patos, lust och begär. En utmaning är dock att översätta det lyriska språket och det subtila i hennes stil till librettots form. Ibland blir det något tillplattat då så mycket skalas bort, librettot till In Transit har en tendens att bli övertydligt.
I det stora hela är In Transit ändå en starkt positiv upplevelse, inte minst tack vare Lindgrens komposition som framförs av kammarorkestern för nutidsmusik Avanti! under ledning av Jonas Rannila. Nutidskompositionen speglar mästerligt den rastlösa stämning som präglar texten. Om något är det närmast för mycket spänning i musiken – den konstanta känslan av olust och oro blir aningen jämntjock, med mer harmoni hade kunnat göra känslan ännu mer effektfull.
Mindre rörelse, mer otrohet
Det jag saknar i operaadaptionen är framför allt rörelse. Rörelse och förflyttning hör till romanens huvudsakliga teman; att röra sig mellan platser, att inte höra hemma, hur man kan resa till olika länder men aldrig resa från sig själv. I operan har mycket av det fysiska förflyttandet mellan platser valts bort. Det som blir kvar är återvändandet, och att stanna kvar. Det stillastående speglas även i scenografin, som består av stora plexiglasskivor och fondväggar som byts ut för att visa miljöbyte. I några av föreställningens starkaste scener, till exempel Sems sista scen, är ljussättningen mer dynamisk vilket tillför mycket till stämningen.
Den tematik som framhävs starkast i operan är otrohet och att vara den andra kvinnan. Parallellerna mellan Galadriel och Vera, som båda har förhållanden med gifta män, betonas och får mycket tyngd. I översättningen från bok till opera är det huvudsakligen tre karaktärer som inte fått följa med, nämligen Galadriels två långvariga förhållanden samt hennes bror – kort sagt hennes stabila förhållanden till män.
Det som blir kvar när de relativt fasta punkterna i hennes liv tas bort är en ännu mer impulsiv och kaotisk Galadriel, en gestaltning av operatropen förförisk kvinna som inte låter sig bindas. Rolltolkningen av Alexandra Büchel understryker detta; hennes Galadriel känns mycket yngre än bokens, och den höga sopranstämman – bland de mer imponerande i ensemblen – skapar effekten av en stundvis hysterisk karaktär.
I stället för Galadriels manliga relationer får den bedragna hustrun större utrymme. Frun, som i romanen endast nämns i förbifarten, konfronterar Galadriel och hennes älskare George Gordon Junior, och de tre möts i en scen som är både dramatisk och närmast humoristisk opera buffa. Scenen sticker ut aningen i förhållande till resten av verket, samtidigt som den också betonar otrohetstematiken.
Att sakna det som aldrig fanns
Genom att skifta fokus bort från resandet och rörelsen, handlar föreställningen huvudsakligen om hur våra val påverkar oss, om ånger och längtan efter det liv som kunde ha varit. Detta understryks genom att man lyfter upp och inleder föreställningen med en i romanen visserligen viktig men inte avgörande scen, nämligen Galadriels missfall som sker innan hon över huvud taget visste om att hon var gravid. Scenen fungerar både konkret som katalysator för Galadriels återkomst till byn och som metafor för att sakna något som aldrig ens fanns, en känsla som präglar alla tre karaktärers liv. Frågan om val och ånger är i sig ett intressant tema, som kunde utforskas från många andra håll än bara gällande romantiska förhållanden, vilket blir fokus här.
Taivassalos ursprungliga verk utforskar identitet och längtan efter att höra hemma – element som i operan delvis får ge vika för kärleksrelationerna. Medan operaversionen lyckas fånga förhållandena och flera av romanens mer intensiva ögonblick, uppfattar jag att nyansen i dess psykologiska trådar gått förlorad.
En opera är inte en roman, och det ska den inte heller vara. Men frågan är om ett verk som heter In Transit ändå borde innehålla lite mer av den tematik som gett romanen dess namn.
Opera BOX: In Transit
Libretto: Christin Högnabba
Dramaturg: Gunilla Hemming
Tonsättare: Stefan Lindgren
Regissör: Märit Bergvall
Dirigent: Jonas Rannila
Scenograf/kostymdesign: Maria Antman
Producenter: Ville Salonen, Opera BOX
Christin Högnabba, KammarOperaKompaniet
Solister: Johan Wållberg, baryton (Sem), Monica Groop, alt (Vera), Alexandra Büchel, sopran (Galadriel), Niklas Spångberg, bas (Herr A. Bergman) Teppo Lampela, counter tenor (Den Blonde)
Ville Salonen, tenor (George Gordon Junior), Christin Högnabba, sopran (Hustrun/Sinikka/Väninnan).
In Transit visades på Alexandersteatern 31.8-3.9 2023.
Foto: Markku Pihlaja
