Scenografin är sparsam i Cowboy försvunnen, men Emilia Janssons, Ole Øwres, och Tom Rejströms cowboy-utstyrslar lyckas i kombination med ljudlandskapet och texten skapa en förväntansfull och drömlik atmosfär i en föreställning placerad i ett amerikanskt prärielandskap med cowboy-romantik.
“Hello there lonely rider”. Öppningsrepliken levereras av trion på scen iklädda vita linnen och kalsonger, avslöjande chaps och bälten. De rör sig rytmiskt och imiterar linedansens rörelser. Stämningen sätts då trion förföriskt med putande rumpor och suktande blickar imiterar cowboys på hästar.
Framförallt ljuddesignen (Tom Lönnqvist), kostymdesignen (Hanne Jurmu har förnyat Tom of Finland-estetiken genom ett slags mjuk sexighet) och koreografin är skickligt gjorda. De är helt avgörande för den speciella stämningen som ramar in texten. Man känner solen gassa, och hägringen stiga.
Den drömlika stämningen förvandlas dock snart till lättsam komik då Ole Øwre iscensätter en berättelse om en trafikpolis och ett volleybollslag som möts i lagets buss, där sadomasokistiska maktdynamiker utforskas.
Emilia Jansson förkroppsligar en frustrerad kontorsarbetare som slickar schampoflaskor, kysser pepparkorn och i smyg sätter arbetskollegans mjukisdjur i trosorna. Tom Rejström i sin tur spelar en underdånig maskotvovve och lagledare för ett handbollslag – som suktar efter att bli sedd, förstådd och älskad – och som därför gör ’allt’ för sitt lag.
Dessa korta berättelser för associationerna till den feministiska sketchkomediserien Smack the Pony från början av 2000-talet. Absurda detaljer varvas i Otto Sandqvist text. Poeiskt, associativt, lekfullt och med skarp blick fångas normalitetens schimär och ger existentiella nyanser i våra liv en ny färg.
Texten saknar en tydlig struktur eller intrig, den formas snarare av detaljer och associationer men är skickligt skriven vilket innebär att publiken (åtminstone undertecknad) skärper uppmärksamheten och sinnena till fullo. Inget i föreställningen känns på förhand givet, till skillnad från många andra föreställningar med liknande tematik. Associationerna går osökt även till Brokeback Mountain, även om effekten av att ha sett Cowboy försvunnen är en glädje och lätthet i kroppen snarare än en allvarsam sorgsenhet.
Inslagen är flera i texten och föreställningen inger även en känsla av mysteriespel då två skådisar, ett slags antihjältar under en filminspelning, ger sig ut i öknen för att leta efter den stora filmstärnan, Damon Doppler som mystiskt försvunnit. Ryktet går att han gett upp allt för att leva som en prärievarg. En skämtsam blinkning till idealiseringen av det ensliga manliga geniet och drömmar om att livets mening går att hitta i en isolerad tillvaro bortom civilizationen.
Cowboy försvunnen kombinerar text, kropp och känsla fantasifullt, sinnligt och lekfullt. Föreställningen lyckas tematisera människans undertryckta begär och visa på det absurda i det vi föreställer oss som normalt, men utan att fördöma eller lägga fram ett visst budskap.
Cowboy försvunnen lockar fram glädje i sin tematisering av hur undermedvetna begär kopplas ihop med verkliga begär – drömmar om frihet, kärlek och social bekräftelse. De vilsna och komiska karaktärerna väcker glädje och omsorg snarare än uppgivenhet och mörker. Det är ett fräscht, originellt grepp i en tid då scenkonsten liksom kulturen överlag tenderar att signalera politisk och etisk ’medvetenhet’. Därmed har föreställningen även en kulturkritisk udd.
Teater Viirus: Cowboy försvunnen.
Text & dramaturgi Otto Sandqvist.
Skådespelare Emilia Jansson, Ole Øwre, Tom Rejström.
Kostymdesign Hanne Jurmu.
Ljusdesign Luca Sirviö.
Ljuddesign Tom Lönnqvist.
Producent Tom Rejström.
Spelar fram till 18.4 2024.
Foto: Ilkka Saastamoinen
