Clara E. Mattei beskriver åtstramningspolitikens utveckling i boken Kapitalets ordning, som nyligen kom ut i svensk översättning.
En lidelse driver Orpos och Purras regering: att skära ner i de sociala utgifterna och samtidigt tygla fackets kampanda. Det vill säga: typisk åtstramningspolitik. Därför är det en lyckträff att Clara E. Matteis bok Kapitalets ordning nyligen utkommit på svenska. Bokens undertitel lyder ”Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen”.
Kväsa arbetarklassen
Berättelsen tar fart i första världskrigets Italien och Storbritannien. Den övergår till att skildra de ”röda” efterkrigsåren och kampen för ekonomisk demokrati, för att sedan redogöra för hur åtstramningsidéerna formulerades av internationellt samverkande ekonomer. Berättelsens kulmen beskriver hur såväl Storbritanniens liberala finansetablissemang som Mussolinis fascister använde åtstramningspolitik för att kväsa arbetarklassen och rädda den kapitalistiska ordningen.
Den här berättelsen, som Mattei i detalj återger, har inte framställts tidigare. I efterkrigstidens Italien befann sig kapitalismen i en djup kris. Arbetarna strejkade, grundade fabrikskommittéer och kämpade för ett alternativt ekonomiskt system, L’Ordine Nuovo. Den nya ordningen skulle ersätta ”kapitalets ordning” baserad på privat ägda produktionsmedel och lönearbete. Det är till sin farfars bror Gianfranco – en revolutionär som, utan att förråda sina kamrater, torterades ihjäl av den fascistiska milisen – som Clara Mattei tillägnar berättelsen.
Kapitalets ordning bygger sist och slutligen på att åtstramningspolitik tillgrips för att återställa kapitalets makt i förhållande till arbetarna.
De röda åren
Mattei bygger en lång tankekedja som appliceras på både Italien och Storbritannien. Den syftar till att visa att åtstramningspolitikens huvudroll har varit att rädda kapitalismen mot radikala demokratiska rörelser. Såväl i liberala demokratier som i fascistiska samhällen. Hon drar slutsatsen att kapitalets ordning sist och slutligen bygger på att åtstramningspolitik tillgrips för att återställa kapitalets makt i förhållande till arbetarna.
Tankekedjan börjar med hur världskriget tvingade fram ekonomiska lösningar som gick stick i stäv med kapitalets logik. Marknaderna reglerades, egendomsrätten försvagades, centraliserad planering infördes, guldmyntfoten avskaffades och den statliga upplåningen sköt i höjden. Samtidigt ledde arbetskraftbristen till att arbetarna kunde förbättra sina villkor. Mattei menar att krigsekonomin visade att det fanns alternativ till kapitalism, vilket inspirerade till nya idéer för hur samhället skulle organiseras.
Det följande steget är radikaliseringen av arbetarklassen, men också av de intellektuella. Inspirerade av erfarenheterna från krigstiden och av den ryska Oktoberrevolutionen ställdes reformistiska och allt oftare revolutionära krav, som hotade den gamla maktordningen. Matteis detaljrika beskrivning av de ”röda årens” händelser och idéer hör till bokens bästa bidrag. Hur radikalt man tänkte och handlade i Italien och Storbritannien visar att de här åren verkligen pyrde av progressiv politisk aktivitet i land som land.
Åstramningsdoktrinen formuleras
Det är i det här skedet som ledande ekonomer möts för att ge de teoretiska argumenten för den stundande åtstramningen. Nationernas förbund sammankallade ”världens första internationella finanskonferens”, som hölls i Bryssel hösten 1920. På våren 1922 möttes man på nytt i Genua.
Mattei tillskriver de här mötena en vikt som man inte gjort tidigare. De har i allmänhet beskrivits som ett fiasko, men det var här som åtstramningsdoktrinen formulerades.
Nationalekonomerna drog upp riktlinjerna för att avskilja de ekonomiska besluten från de demokratiska institutionerna. Teknokrater inom finansministerierna och centralbankerna skulle ges makt att hantera finans- och penningpolitiken. Privatiseringar skulle genomföras, guldmyntfoten återupprättas, lönerna sänkas och statsutgifterna minimeras. Så skulle konsumtionen skäras ner och vinsterna öka så att kapitalisterna skulle sporras att investera. ”Arbeta mera – konsumera mindre” var huvudmotivet i de deklarationer som antogs vid konferenserna.
Frågor uppstår
Mattei riktar en frenetisk kritik mot de ekonomer som påstod sig syssla med opolitisk ”ren vetenskap”, men som i själva verket ställde sig på kapitalets sida mot arbetarna och majoriteten av befolkningen. I ett kapitel redogör hon för åtstramningspolitikens ”framgångar” med hjälp av grafer som visar hur löneandelen, exploateringsgraden och andra variabler utvecklades från 1913 till 1930. Graferna är intressanta, men bekräftar bara delvis Matteis argumentation. Tydligast är kurvorna för vinstkvoten som stiger efter 1921, medan reallönerna, strejkintensiteten och antalet medlemmar i facket sjunker som en följd av åtstramningen.
Mattei understryker den likartade utvecklingen i Italien och Storbritannien, i synnerhet hur de brittiska liberala ekonomerna och politikerna uppskattade Mussolinis åtstramningspolitik. Visst utmärktes Italien av politiskt förtryck, men det var begripligt, italienarna var ju knappast mogna för en stabil demokrati! Hon jämför britternas stöd till Mussolini med amerikanernas uppbackning av Pinochet och andra auktoritära regimer, som med åtstramande ingrepp försvagat arbetsklassens villkor. Ett avslutande kapitel heter helt enkelt ”Åtstramning för alltid”.
De utförliga händelsebeskrivningarna är i sig fascinerande, även om de kan kännas väl utdragna. Den stora berättelsen och generaliseringarna är emellertid det centrala, som ska få trovärdighet genom detaljerna. Mattei håller till den grad fast vid sin stora berättelse och ger åtstramning en så vid tolkning att läsaren kan ställa frågor som hon inte behandlar grundligt.
Är detta berättelsen om ”kapitalets ordning”? Kan inte det av Marx beskrivna ”stumma tvånget” räcka för att reproducera en etablerad kapitalism? Var det åtstramningen som banade väg för fascismen? Hur mycket demokrati tål kapitalismen? Om vi ersätter lönearbetet med något annat, kan vi lita på arbetarnas iver att verka för det allmänna bästa, eller måste olika former av tvång tillgripas? Kan ett demokratiskt samhälle klara sig utan teknokratisk makroekonomisk styrning? Är en nationalekonomi som ägnar sig åt att analysera och diagnostisera kapitalistiska ekonomier ”opolitisk ren vetenskap”, även om den inte tar sig an möjligheten av icke-kapitalistiska ekonomiska system? N
Clara E. Mattei: Kapitalets ordning. Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen.
Förord av Daniel Suhonen. Översättning: Charlotte Sjögren.
Verbal, 2023.
