En beskrivning av ett foto av farmor, en scen från sandlådan där Ingström umgås med sitt lilla bonusbarnbarn, och så en dykning in i författarens fascination för Sylvia Plath. (Obs! Hennes liv, inte hennes död.) Så inleds Pia Ingströms essäsamling Min farmors nerver. Det bärande temat genom de första essäerna kunde sägas vara moderskap – att leva med det komplexa ansvaret för nya mänskor och hantera sina begränsningar på meningsfulla sätt.
Farmodern, som Ingström själv minns som bulladoftande och närvarande, hade ett psykiskt sammanbrott efter kriget, med en dålig relation till sin yngsta son som bestående resultat. I ett av Ingströms tidiga minnen var hennes egen mamma (omskriven i en tidigare bok) eventuellt i beråd att ta livet av både sig själv och sin dotter med hushållsgas, men ångrade sig. Systern har länge kämpat med drogberoende. Ingström själv funderar över sina ärvda ”nerver” när hon går i terapi, bland annat för sina svårigheter att släppa taget om de egna vuxna sönerna.
Inga garantier
Det övergripande intrycket är dock inte att författaren skulle uppehålla sig vid psykisk misär: tvärtom. Skörheter är en del av livet, av alla liv. Den moderna psykoanalytiska tradition Ingström hämtar ur, ser hon som en resurs för att uppnå självkännedom och bättre knyta an till sina upplevelser. Detta, jämte FPA-subventionerad psykoterapi, har hon tillgång till: för hennes farmor blev det enligt den tidens praxis anstaltsvistelse och elchocker.
Tanken om de ”Ingströmska nerverna”, som hon först prövar ut, modereras genom bokens gång till nyanserad uppmärksamhet på olika livsomständigheter. Farmor bryter samman efter den yngste sonens födelse. En förlossningsdepression? Bakom sig har hon år av krig, oro för barnen som periodvis skickas som krigsbarn till ett barnlöst par i Sverige. Ingströms farbror noterar långt senare att det säkert var svårt för henne med efterkrigstidens brist: hon var ju en sådan matmamma.
Men, som Ingström noterar, är trygga och lugna förhållanden ingen garanti för ett föräldraskap som man själv kan var nöjd med. Barn föds och lever sin barndom i en eller annan fas av föräldrarnas liv: de rörliga delarna i ett levt liv är för många för att man ska kunna kontrollera och optimera dem. Vad ska man då göra? Ingström försöker inte ge råd, men essäerna har en atmosfär av försonlighet. Vi kan försöka förstå dem som tagit hand om oss, liksom oss själva som föräldrar och vårdare.
Skriva och bära omsorg
Den femte essän riktar blicken mot en annan dimension av omsorg: det medelålders barnets motvilliga och konfliktfyllda axlande av en vårdarroll gentemot en älskad men inte okomplicerad pappa.
I den avslutande texten diskuterar hon, med nedslag i finlandssvensk litteratur, problematiken kring att skriva biografiskt och framför allt skriva om sina närmaste. Hon citerar åter sin farbror (död sedan några år) som sagt ”Skriver du ett enda ord om min mamma så dödar jag dig”. ”Jag förstår honom men kan inte respektera hans önskan”, noterar hon och antyder i de avslutande orden att berättandet kan vara ett nödvändigt självförståelsearbete. Mer generöst skulle jag som läsare vilja tillfoga att skrivandet också kan vara ett sätt att bära omsorg: den väl avvägda texten om en annans liv måste brännas fri från all den snikenhet, de låga impulser och den orättvisa som ofta missfärgar våra osorterade privata tankar om närstående.
Flerfrontsförsvar för förorten
Bokens viktigaste text för mig själv är ändå den nästsista, långa essän om Helsingforsförorten Gårdsbacka, dit Ingström flyttade på 1964 med sina föräldrar och sin syster. Som ett bostadsområde med arbetarklassig prägel har området lidit av olika imageproblem under hela sin 60-åriga historia, men är samtidigt en spegel för den vidare samhällsutvecklingen. Här tar Ingström den erfarna journalistens och essäistens hela verktygslåda i bruk för att belysa olika sidor av barndomens plats, den förmodade ”problemförorten”. Här finns egna minnen: en lördagspromenad med bästisen, med var sin ”björneborgare” från grillkiosken och var sin harlekinroman inhandlad i köpcentret. Systerns minnen kompletterar: att i smyg med kompisarna rida barbacka på universitetets hästar som hade sitt sommarbete utkanten av bostadsområdet. Känslan av ljus och rymd i det nybyggda området.
I textens nu blir hon hembjuden till äldre finlandssvenska tanter som sett sina barn växa upp i området. Hon pratar med invandrare som förestår de många mataffärerna och restaurangerna i köpcentret, med stamkunder på ölbarerna, med lokalföreningsaktiva, och med sin syster, bland annat.
Utan att någonsin framstå som defensiv är texten ett flerfrontsförsvar för värden som förorten representerar. Det första är arkitekturen. Gårdsbacka, liksom andra relativt glesbebyggda förortsområden med goda kollektivtrafikförbindelser, är i dagens växande Helsingfors ett aktuellt objekt för tilläggsbyggande. 1960- och 70-talsarkitekturen hör också till den för närvarande minst uppskattade: lätta objekt att riva för att uppnå nya nivåer av invånartäthet:
Med ögon som i decennier vilat på annan arkitektur ser jag nu hur stiligt Gårdsbacka är, och vad som står på spel när där byggs nytt. Den glesa barrskogsfunktionalismen är inte betongbrutal, den är elegant.
Kan vi lösa det i Östra Helsingfors kan vi lösa det överallt
Ett annat värde är den kulturella och språkliga mångfalden. Med relativt låga hyror och bostadspriser hör Gårdsbacka till de områden där invandrare, med i snitt lägre inkomster än majoritetsbefolkningen, har kunnat etablera sig. Områdets skolor hör till stadens mest mångkulturella och mångspråkiga: något som i finska medier envist brukar presenterats som ett problem.
Läraren Linda Okoro – uppväxt i Norra Finland med finsk mamma och pappa från Iran, gift med en nigeriansk man – har valt att både bo och arbeta i Gårdsbacka, och har ett annat perspektiv. Hon ser uttryckligen den kulturella mångfalden som en styrka, men betonar att en del invandrarfamiljer lever med komplicerade omständigheter som de kan behöva stöd för: byråkratiska problem, svårigheter att få arbete eller uppehållstillstånd, flyktingtrauman och oro för familjemedlemmar utomlands. En skola som kan möta invandrarfamiljers utmaningar kan även möta problem som förekommer i familjer där föräldrarna är infödda finländare. ”Kan vi lösa det i Östra Helsingfors kan vi lösa det överallt”, säger hon.
Oaserna likriktas bort
En annan aspekt av mångfalden är det serviceutbud som utvecklats av invandrare för invandrare, men är till glädje för många andra. Men den typen av småföretagsamhet förutsätter förmånliga affärslokaler, som nu hotas av stadens planer att bygga om köpcentret och kringliggande områden. Stadens avsikt är att höja områdets status, men risken är att företagarna flyttar bort och lämnar efter sig ett stereotypt utbud av de gängse mataffärerna och kedjebutikerna: en förlust för området och i förlängningen för hela staden, som har relativt få oaser av brokig, småskalig urban kultur.
Här pekar Ingström på ett envist problem i Helsingfors relativt välfungerande stadsplanering: tendensen att gång på gång vilja köra över spontant uppkomna oaser av gräsrotsaktivitet och småskaliga initiativ. VR:s magasin på 90-talet (rivna), Lappvikens sjukhusområde (hotas av utvecklingsplaner), och skejtparken Suvilahti DIY (ska rivas när området ”utvecklas”) är några exempel på stadens oförmåga att känna igen dynamisk stadskultur. Resultatet är en likriktad, hygienisk och onödigt tråkig stad.
Gårdsbacka är alltså inte ett problem som behöver lösas, utan en stadsdel som på många sätt fungerar bra för dem som bor där. Utmaningen är att med planeringsåtgärder stöda stadsdelens utveckling så att man löser de problem som invånarna möter utan att ta bort det som redan är bra och viktigt för olika invånargrupper.
Ingström förvånas av vissa reaktioner hon fått då hon berättat att hon tar promenader i sin barndoms förort, framför allt tanken att hon gör det som någon form av slumturist:
Tanken på att den socioekonomiska skillnaden mellan den här trakten och mitt nuvarande hem – bland borgare, bilister och elscooterförare – skulle göra det farligt eller löjligt för mig att röra mig där känns hemsk. Dels som ett bevis på ett slutgiltigt politiskt misslyckande, ett budskap om ohjälpligt växande ojämlikhet, en sjuklig segregation. Dels som en personlig domänförlust.
Pia Ingström:
Min farmors nerver.
Schildts & Söderströms, 2023.
