1990-talet blir mer än en fadd nostalgitripp i Uuteen nousuun på Q-teatteri.
Enligt Susan Sontag är fotografering en elegisk konst. Bilden är i sig själv nostalgisk, tagen för att kunna återvända till, redan ett minne. Att Q-teatteris pjäs Uuteen nousuun till stora delar utgörs av liveinspelad film uppslagen på scenväggen, att vi får följa skådespelarna filma sig själva eller se samma scen utspela sig både i kött och blod och på ett flertal skärmar, är därav stilenligt. Tillvaron dubbelexponeras; du får händelsen, men du får också det stelnade, medialiserade minnet av händelsen. Man kunde också säga det så här: människan kan inte återvända, ändå gör hon sitt allt för att göra det.
Exempelvis till 1990-talet. Så börjar också det hela. Fyra vänner bryter sig in på sin gamla skola för att nostalgitrippa sig igenom nittiotalets vuxenblivande. Någon hittar strömbrytaren och ficklampan ersätts av sjukligt lysrörsljus. Initiativtagaren bär Kurt Cobain-skjorta natten till ära. Men så bryts den småsentimentala erinringen av ett piano som visar sig tillhöra den avlidne kantorn Korhonen – är det ett spöke eller är det på riktigt? En efter en klättrar de vuxna in i denna oklara verklighet. Och uppfuckat, snabbspolat och färglagt genomlevs allt från den första skoldagen till 18-årsfesten ånyo.
Nostalgi kan förstås som modernitetens åksjuka. Med en värld stadd i ständig omvälvning famlar vi efter tillbakablickar, numera i allt hastigare cykler. Förutom att utgöra brännmedel för konsumtionssamhället och allehanda reaktionära ideologier, kan nostalgi i mycket sägas ha ersatt traditionens plats i det allmänna medvetandet. Färdigt illamående tampas jag med vissa farhågor då jag kliver in i teaterrummet. Både Juho Mantere (regi och manus) och Anna Brotkin (manus) är födda 1987 och uppvuxna i Hyvinge, ett öde även karaktärerna i pjäsen delar. Kommer det att kännas som deras scenversion av en Buzzfeed-artikel med rubriken ”Things all millennials will remember”? Bygger det hela på banal igenkänning, och kommer jag, som sackar en generation efter, att bry mig om det?
Genomförandet drivs av en sådan lekfullhet, kvickhet, ömhet och komiskt gehör att jag undan för undan kläs av min misstänksamhet.
Fungerande versaler
Tji får jag. Visst löper ett Buzzfeedstråk igenom pjäsen (Ostoskanava och så vidare), men genomförandet drivs av en sådan lekfullhet, kvickhet, ömhet och komiskt gehör att jag undan för undan kläs av min misstänksamhet. Vissa av scenerna är så lysande att jag bara förmår rabbla superlativ. Exempelvis är det svårt att värja sig när mor (Anna-Sofia Tuominen) och dotter (Satu Tuuli Karhu) tillsammans stämmer upp i ett musikalnummer om sina ”päronkroppar” (det är roligare än det låter), eller när Olli Riipinen levandegör den mästerliga, totalt vrickade blicken hos depressionstidens alkoholiserade bankirfar (”Kan inte du gå till tamburen och dricka istället för att stå här i mitt rum?”, menar sonen). Miro Lopperis utvecklingskurva från tekno-utopistiskt småglin till obrydd odåga är oklanderlig.
Dramaturgin bygger till stor del på en väv av det man kunde kalla för höjdupplevelser. Stundvis hopfogas individuella sådana med kollektivets, som när det första ligget tilldrar sig framför tv-sändningen av kollapsande WTC-torn. Snarare än ytlig psykologi skönjer jag ändå en munter kommentar i detta. Mycket beror på sättet det är skrivet i versaler – för det mesta underfundigt, stundvis platt sketchartat. Händelsen ersätts av dess grova ramar. Den medialiserade kavalkaden av populärkulturella snuttar, intervjuer, reklam och hemmafilmer som spelas upp tycks ständigt kämpa om platsen för individens egna minnesbilder. Scenerna både upplöser och fördjupar varandra genom att ständigt växla stämning. Musiken är perfekt.
De konstnärliga medlen förvaltas
Det skickligaste är ändå gestaltningen av barnets upptäckarlust och nyfunna sinnlighet som utspelar sig mot fonden av vuxenvärldens kluvenhet. Hur man hittar fram till bildvärlden och dess narkotiska och förföriska ensamhet. Pirret när den första tryckaren dansas, mitt i en värld som främst tycks vara upptagen av arbetslöshetsstatistik. Sättet kompisgruppen är rummet där hela livet händer. De mer tragiska elementen får mig att tänka på John Brosios målning Fatigue, ur barnets synvinkel ter sig den kyliga nedskärningspolitiken och vuxna smärtan lika surrealistisk och grotesk som en jättebläckfisk vilande över ditt hem.
Det som kommer sedan säger alltid något nytt om det som var, och därför är återvändandet också en potentiellt stimulerande gest. Nostalgi kan fungera som både lugnande dödvatten och fördjupande anmärkning. Även om båda två förekommer här, vilar Uuteen nousuun som tur inte på någondera.. Istället handlar det om något så ovanligt som en föreställning som värnar om de konstnärliga medlen – allt ifrån scenografins mättade färger till replikernas idiom – samtidigt som den inte räds en vilja att vara rolig. Efter närmare tre timmar kvarstår oförutsägbarheten.
Teater måste också få vara intelligent underhållning. Och det här är varken snuttefilt eller elegi – det är pur livsglädje.
Q-teatteri: Uuteen nousuun
Manus: Anna Brotkin ja Juho Mantere
Regi: Juho Mantere
På scen: Satu Tuuli Karhu, Miro Lopperi, Olli Riipinen och Anna-Sofia Tuominen
Scenografi och video: Ville Seppänen
Scenografi och filmplanering: Ville Seppänen och Jonatan Sundström
Kostym: Riina Leea Nieminen
Ljus: William Iles
Ljud: Pekka Kiiliäinen
Musik: Henri Lyysaari
Mask: Riikka Virtanen
Spelar fram till 17.5 2024
Foto: Pate Pesonius
