Blaue Frau är kommunister!

1,K

Blaue Fraus föreställning på Svenska Teatern är samhällskritisk och smart, men det kritiska greppet riskerar i andra akten att gå förlorat.

Det är ett ironiskt sammanträffande att jag under premiären av Blaue Fraus föreställning Blaue Frau C/O Svenska Teatern fått ett mail av en forskningsledare för ett planerat projekt som meddelar oss andra om några praktiska saker. I slutet av mejlet står det: ”juridiskt har jag all makt”. Poängen är att göra det klart att ”OM vi mot allt förnuft” skulle få finansiering, och om det i projektet skulle uppstå några kvistiga frågor så är det hen som har makten, hen avgör.

Det är första gången jag fått ett dylikt mail, vilket uppskattas – raka rör! Genom det här får frågorna om konstprekariat och maktrelationer som behandlas i Blaue Frau C/O Svenska Teatern extra tyngd.

Föreställningen iscensätter den fria konstnärsgruppen Blaue Fraus historia och relation till teatern – mer specifikt till den finlandssvenska teaterns etablerade institutioner. Dessa representeras i föreställningen av Joachim Thibblin, som i sin roll som chef för Åbo Svenska Teater och Svenska Teatern företräder systemet: makt och privilegier, kanske även manligt chefskap.

Publiken får följa med hur Blaue Fraus försök att få till stånd ett samarbete med ÅST under Thibblins tid där gång på gång rinner ut i sanden. Det tar ofta veckor eller månader innan gruppen överhuvudtaget får något svar på sina förfrågningar om eventuella samarbeten. Då svaren kommer är de svävande utläggningar om de många pusselbitar som bör falla på plats.

Blaue Fraus frustration och ilska växer och publiken får i det deltagarbaserade verket ta ställning till olika påståenden om rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Kritiken mot samhälleliga orättvisor och individens roll i ett senkapitalistiskt samhälle varvas med lite självhjälpslingo:  Saknar du sammanhang? Har du för lite tid för familj och barn? Upplever du dig någon gång ensam? Påståendet om att vi lever i ett solidariskt samhälle håller ingen med om.

Blaue Fraus Sonja Ahlfors och Joanna Wingren delar scen med Vega Adsten, Shaya Khalil och Per Ehrström som spelar samarbetspartners med Blaue Frau eller snarare konstvärldens underdogs.

I sedvanlig feministisk anda innehåller föreställningen element av självreflexivitet och de förtrycktas pedagogik (Paolo Freire). På scen skildras med en glimt i ögat vad det betyder att genom processarbete kollektivt problematisera och medvetandegöra i stället för att som enskilda individer lära ut, dominera och avhumanisera.

Här riktar Blaue Frau även en kritisk blick mot sig själva. De är trots allt en av de grupper som ”får flest stipendier”.  En duo som från att ha börjat som en radikal och kritisk feministisk teatergrupp blivit en beständig del av teateretablissemanget, trots att snacket (heter det i föreställningen) går om att de är jobbiga att samarbeta med och dessutom är kommunister!

Vi får höra Shaya, Vega och Per skildra samarbetet med Blaue Frau vilket även riktar en kritisk udd mot hur representationspolitiken präglar dagens konstfält (de representerar både trans, diversitet och rasifiering, medan BF får stå för den vita feminismen med goda avsikter).

Jag blir påmind om min mors återkommande fras: ”makten korrumperar, även de som inte har den, som Claes Anderson brukade säga”.

Den första akten är ett exempel på Blaue Frau då de är som bäst; skarp, smart, underhållande och tydligt riktad maktkritik i en humoristisk och dekonstruktiv framställning.

Sonja Ahlfors insats som agitator utgör ett slags klimax: hon rasar över det ologiska i det destruktiva system som fastställer villkoren för vår tillvaro: att vi accepterar att se det som en framgång att ta sig upp ur fattigdomen, medan andras liv är en ständig strävan att inte falla ner i den – att misslyckas.

Här måste publiken själv ta ställning till och fundera över till exempel vilket samhälle vi egentligen lever i och vad som är meningsfullt i våra liv.

Tyvärr förlorar verket något av sitt kritiska grepp i den andra akten där ett försök att ställa saker på sin spets och därmed engagera publiken riskerar att övergå i moralism och polariserande tendenser. Detta kan givetvis även tolkas som en kritik av både svart-vitt tänkande och fingerpekande, men om det är syftet förblir väldigt oklart.

Under detta interaktiva moment hör jag en deltagare i publiken tacka Joanna Wingren för att hen slipper ”er påtvingade ideologi” – vilket kan tolkas både som att Blaue Frau och co har lyckats, men även att de inte gjort det. För egen del går tankarna här snarare till rollspel på ett Prometheus- eller konfirmationsläger.

Också när jag går hem har jag fått ett mail: en disclaimer av Svenska Teaterns kommunikationschef som inte bara ger svaret på några av de frågor som väckts under kvällens föreställning, utan även begränsar vad recensenterna kan ta upp i sina recensioner. Jag känner hur luften går ur mig en smula.

Jag tänker att konstfältet riskerar att kramas ihjäl av trygghetsideologin och bränding-kulturen. Jag hade gärna  suttit kvar lite längre med den ovisshet som gett mig huvudbry. Nu urvattnas det eventuellt verkligen maktkritiska i föreställningen – nämligen frågan om maktrelationer i det finlandssvenska konst och kulturfältet.

Foto: Liina Aalto-Setälä

Svenska Teatern: Blaue Frau ℅ Svenska Teatern. 
På scenen: Sonja Ahlfors, Shaya Khalil, Vega Adsten, Per Ehrström
Dramaturg: Per Ehrström
Ljusdesigner: Alina Pajula
Ljuddesign: Linnéa Samia Khalil
Makeup-artist: Nina Vuori
Koreograf: Ella Effendy, Linnéa Samia och Shaya Khalil,
Visualist: Josefin Hinders
Illustratör: Johan Isaksson
Spelar fram till 29.9 2023