Ny Tids konstkritiker Pontus Kyander tar tempen på konsten i Nordens huvudstäder. först ut i serien är Köpenhamn.
Köpenhamn är ett kors. Inte ett huskors, inte något religiöst, men möjligen en vägkorsning om du tänker dig denna i vidsträckt mening, sedd från ett fågelperspektiv och med blicken stint riktad mot dess konstinstitutioner och gallerier.
I Köpenhamn går en nord-sydlig axel från Den Frie Kunstbygning i norr till ett knippe verksamheter strax söder om centrum. En öst-västlig axel leder från konsthallen Charlottenborg vid Kongens Nytorv till det tidigare slakthusområdet Kødbyen och bortom den det underjordiska utställningsrummet Cisternerne i väster. Millimetergeografen kommer att se att linjerna inte helt troget följer de verkliga väderstrecken, men i praktiken är denna geografi lika användbar som de australiska aboriginernas sånglinjer. Vår första sång börjar i söder.
Brett och högt och mycket
Om du som jag är otålig att kartlägga Köpenhamns konstliv kan du redan från flygplatsen Kastrup ta metron till Christianshavn. Därifrån tar du bussen ut mot det nedlagda industriområdet Refshaleøen (utan att stiga av i fristaden Christiania!). Copenhagen Contemporary (CC) är inhyst i gamla industrilador långt ut på det gamla varvsområdet (fordom ett av världens största skeppsvarv). Detta är Köpenhamns till ytan största och nyaste konsthall, med hög konstnärlig svansföring och, som det förefaller, goda finanser.
Vid mitt besök brusar och blinkar stora ljud- och videoinstallationer i den egenproducerade Yes, it moves i flera stora hallar. Tio konstnärer från hela världen (med Jenna Sutela från Finland) har i fyra år arbetat tillsammans med olika forskarlag för att undersöka begreppet ‘rörelse’. Resultatet – stort, ”ambient” och ganska ensartat med en mångfald datorgenererade och jättelika video- och ljudinstallationer. Men detta är inte en recension av enskilda utställningar, utan helheten, och den övertygar. I en stor sal på övervåningen visas Reset Materials, om arkitekters arbete med miljömässigt sunda och innovativa material. Det är djupt fascinerande; hit borde Finlands halvsovande arkitektkår skickas mangrant.
En egen sal ägnas en otroligt vacker installation med repliker i halm och lera av Palmyras antika kolonner av Abbas Akhavan (ett samarbete med Glyptoteket, som har enastående samlingar härifrån och från hela den antika Mellanöstern). Lägger man till detta ett rumsligt ljusverk av amerikanen James Turrell producerat för CC, och ”Beautiful Repair”, om återvinning i nytt mode, så återstår bara att konstatera att detta är en konsthall som levererar brett och högt och mycket. Till och med kaffet i kafeterian var perfekt. Detta är inte ett rum för det lokala och oetablerade, tvärtom är det tyngden som är central, och att leverera både ”kalla” och ”varma” utställningar enligt Louisianagrundaren Knud W Jensens legendariska recept, som vi ska återkomma till.
Plats för den smala konsten
Om man har tur med vädret kan man promenera tillbaka mot Christianshavn. Då passerar man Dansk Arkitektur Center (DAC), ett stort och spektakulärt upplevelsecenter inriktat på arkitektur. Arkitektur är erkänt svår att gestalta i utställningar för en större publik, och det är i olika interaktiva tillämpningar som centret har sin styrka snarare än i genomlysningar av enskilda arkitekter eller frågeställningar.
Istället för att gå till DAC denna gång dyker jag in på Nordatlantens Brygge, ett kulturcentrum för Island, Färöarna och Grönland som jag aldrig besökt. Utanför badar ännu spänstiga typer vid den gamla handelsbryggan som är offentlig badplats (det är osedvanligt varmt i slutet av september), men istället för att kasta av mig linnekostymen går jag in i skuggan i det höga gamla handelsmagasinet. Jag ångrar mig nästan genast. Här visas trivial fotokonst utan kontakt med vare sig Islands eller Grönlands verkligt spännande konstnärer, och på alla etager pågår något slags kaotisk mässa för garn och andra ylleprodukter. Ett bottennapp.
I stadsdelen Christianshavn finns även alternativgalleriet Overgaden på den vackert klingande adressen Overgaden Neden Vandet 17, sedan trettio år inrymt i två stora våningsplan i en historisk byggnad alldeles vid en kanal (gatan mitt emot heter för övrigt Ovargaden Oven Vandet). Här är kännemärket ung dansk och internationell konst, en bra spegel av saker som är på gång i konsten. Skulptur, ljudinstallation och video befolkar rummen. Jag är enda besökare denna vackra eftermiddag, vilket inte är så anmärkningsvärt – för är det inte en poäng att en del konst får vara lite smalare, och att man ibland får möta den ensam? Overgaden är annars mycket aktiva med artists talks och publikationer, på senare år med viss tonvikt på genderfrågor. Generellt är detta en vass verksamhet som sätter en ära i att vara i framkant både lokalt och internationellt.
Jag är enda besökare denna vackra eftermiddag, vilket inte är så anmärkningsvärt – för är det inte en poäng att en del konst får vara lite smalare, och att man ibland får möta den ensam?
Konstverksamhet i världsklass
Nästa hållplats på samma metrolinje är Kongens Nytorv. Vid detta monumentala runda torg som den annars betydelselöse kungen Christian V lät anlägga till vår eviga tacksamhet ligger inte bara den Kongelige Teater, utan även den danska konstakademin och bakom konstakademin ligger Kunsthal Charlottenborg. Här har sedan 1883 visats motsvarigheterna till Parissalongerna, det vill säga årliga stora jurybedömda utställningar (idag forårssudstillingen, dvs vårutställningen) och ett med tiden allt mer avancerat program med samtida dansk och internationell konst.
Rummen är monumentala, inte minst i höjd men också till golvytan, och med stora kyrklikt vackra fönsteröppningar. Med återkommande avgångsutställningar från den intilliggande akademin är det en förhållandevis ung profil på utställningarna, som annars innefattar även helt globala perspektiv.
Så här långt kommen har förmodligen större delen av dagen gått. Men du är ambitiös och tar metron till Østerport station. Rakt över gatan ligger Den Frie Udstilling, en sedan 1891 konstnärsdriven verksamhet. Den nuvarande byggnaden restes 1898 efter ritningar av konstnären Jens Ferdinand Willumsen (för övrigt en av världskonstens stora). Denna eklektiska hybrid av grekiskt, romerskt, egyptiskt och jugendstil är byggd i trä, i sig ovanligt i sten- och tegelstaden Köpenhamn. Den alternativa karaktären har man i behåll, åldern till trots är det en vital konsthall som vid mitt besök visade en klurig betraktelse ur feministiskt perspektiv av utställningarna genom föreningens historia.
Den Frie ligger intill den norra änden av Østre Anlæg, en av Köpenhamns största parker. I den andra änden ligger den lilla pärlan Den Hirschsprungske Samling, som huvudsakligen innehåller dansk konst från 1800- och tidigt 1900-tal – det som lite slarvigt kan kallas dansk guldålder. Helt baserad på en privatsamling i ägarnas forna hem har museets utställningsrum en angenämt intim karaktär, samtidigt som de visar centralt och perifert av konstnärer som Eckersberg, Købke, Lundbye, makarna Ancher, Krøyer och Hammershøi. Allt som oftast arbetar man med samtida perspektiv och konstnärer. Det är ett allt annat än stillastående museum, i sin art i absolut världsklass. Med ett blygsammare format och perspektiv – Danmark – kan man ändå jämföra samlingen med The Wallace Collection i London och The Frick Collection i New York, i så måtto att de speglar avancerade privatsamlares perspektiv i deras egna forna hem.
Det koloniala arvet
Strax intill ligger en monumental utmaning för dig som åkt uteslutande för att se alla konstinstitutioner i Köpenhamn: det jättelika Statens Museum for Kunst. Det här är Danmarks nationella konstmuseum, och dess samlingar speglar en lilleputtnation med kolonial historia och monumental självbild.
Samlingarna är överlägsna övriga nordiska konstmuseers, och till skillnad från nationalmuseerna i Finland (Ateneum) och Stockholm har det även en stark betoning på modern och samtida konst. Den äldre konsten (från medeltid till 1900-tal) finns i den gamla klosslika byggnaden i nybarock, medan nyare konst huvudsakligen finns i en på pelare svävande tillbyggnad i glas och betong med en fantastisk utblick mot parken. Satsningarna på tillfälliga utställningar har fokus på konst från äldre tid, med någon avstickare in på 1900-talet, men här finns alltid även ett program med samtidskonst – vid mitt besök visades utöver en genomarbetad utställning om barocken även en fyllig överblick över den grönländska performancekonstnären Jessie Kleemanns arbeten. Som många andra länder med koloniala arv bearbetar Danmark sitt förhållande till ursprungsfolken. Som bekant är Grönland än i dag en del av Danmark, men med eget självstyre.
Få museer i världen gör mig lika lycklig vid varje besök, flera av dem finns i Köpenhamn och SMK är ett av dem. Det är det enda nationalmuseet i Norden som kan göra anspråk på en samling och ett program i världsklass. Även arkitekturen i tillbyggnaden från 1998 (A M Indrio/C F Møllers Tegnestue) är intressant, av somliga kritiserad för att den så uppenbart slösar med den tillgängliga rumskuben, men samtidigt ger den också en rumslig öppenhet och bevarar hela den gamla fasaden som en inre vägg i flera etager. Byggnadsdelarna är sammankopplade med gångbroar över en invändig skulpturgård.
Sist hinner du springa till Davids Samling bredvid Kongens Have. Privatsamlaren C.L. David hade en hygglig samling av antikviteter och konst, men framför allt lämnade han efter sig en respektingivande förmögenhet. Långt efter hans död bestämde sig ledningen för detta museum att inrikta sig på att köpa in konst, framför allt illuminerade bokmanuskript, från den muslimska världen. Eftersom få andra museer ägnade detta något större intresse blev det en otrolig och idag världsunik samling. På grund av manuskriptens känslighet rör du dig ofta i halvdunkel. Framför allt har man verk från den shiamuslimska världen, där bildförbud inte gäller.
Spektakulär och oväntad inramning
Det är ungefär vad en mycket ambitiös dag kan rymma. När du något mör stiger upp nästa morgon kan du börja dagen vid Kongens Nytorv. Eftersom du redan sett Kunsthal Charlottenborg tar du dig i rak västlig riktning till Nikolaj Kunsthal, inrymt i den gotiska Nikolaj Kirke, sedan länge tagen ur religiöst bruk för att istället vara den ganska spektakulära inramningen kring utställningar med ny konst.
I två eller tre våningsplan – beroende på hur du räknar och hur rummen utnyttjas – pågår vanligtvis tre-fyra utställningar samtidigt. Orienteringen är helt samtida (historisk och därmed känsligare konst torde vara svår att visa i lokalerna) och internationell, vilket inbegriper Danmark. Det är en krävande lokal att visa konst i, men huvudutställningen vid mitt besök – en reflektion kring staden själv kuraterad av konstnären Kaspar Bonnén gör jobbet väl, medan man i ett sidoutrymme visar ett videoverk av Samara- Sallam & Kate Sterchi. Den stora sal som är inrymd ovanför själva kyrkorummet visar en skulptur- och ljudinstallation av Shane Brox.
Om man tycker att en konsthall i en kyrka är ett oväntat grepp bryter Kunstforeningen Gammel Strand förväntningarna på ett annat sätt. I fyra våningsplan i ett gammalt smalt privatpalats vid Köpenhamns soligaste torg. Och här ljuger inte statistiken, söderläget är påfallande vid en kanal; här var förr stånd med färsk fisk, men uteserveringarna har helt tagit över det långsmala torget Gammel Strand. Konstforeningen Gammel Strand har genom sin långa historia (bildad 1825, på nuvarande adress sedan 1952) visat såväl historisk som samtida konst, även om tyngdpunkten numera är ganska odelat samtida. Det är en skäligen internationellt orienterad verksamhet, vid mitt besök amerikanska Rachel Rose och tyske Tobias Rehberger, som visas i rum med ofta bevarad äldre takstuckatur och kakelugnar.
Njut i sakta mak
Från Gammel Strand kan du se rakt över kanalen till Thorvaldsens Museum. Det är för mig en helig och högtidlig akt att kravlöst återvända till Bertel Thorvaldsens (1770-1844) kännspaka museum. Thorvaldsen var en av Europas tongivande skulptörer under 1800-talets första hälft – den främste om du frågar mig. När Thorvaldsen efter att det mesta av sitt liv ha arbetat i Rom med uppdrag från kontinentens ledande furstehus skulle återvända till Danmark 1838 såg man till att bygga ett museum för landets store son, vilket byggdes i en egyptiskt präglad klassicism. Hans skulpturer inrymdes i rum som inretts efter tidens mode med golvmosaiker, väggar och tak inspirerade av de arkitektoniska fynden i det återupptäckta Pompeji. Konstnären själv ligger begravd under en häll mitt på den öppna innergården.
Dessa rum är gjorda för att njutas i sakta mak. Thorvaldsens känsla för form och ytor är omisskännlig. Eftersom Thorvaldsen är i världsklass är även museet det, och därtill arkitektoniskt unikt. När du är färdig hinner du kasta dig iväg till Den Sorte Diamant, som är Det Kongelige Biblioteks djärva tillbyggnad, där du även hittar det nationella fotomuseet som av och till visar välgjorda utställningar.
Om Statens Museum for Kunst var en klimax dagen före, så övertar Ny Carlsberg Glyptotek den rollen idag. Namnet Glyptoteket antyder att det handlar om en skulptursamling, och det måste erkännas att här finns mycket konst och arkeologi i solida material. Museet är en illustration av nyttan i att dricka öl. Den enorma förmögenhet som bryggare Carl Jacobsen kunde lägga på hög vid 1800-talets slut användes för att ibland skeppslastvis införskaffa antikviteter och samtidens konst – av och till med tvivelaktiga metoder och mellanhänder. Av detta blev en av världens största och bästa samlingar med artefakter från de äldre kulturerna vid Medelhavet och i Mellanöstern, för vilken staden Köpenhamn byggde ett museum efter att ha fått hela rasket i gåva. Inte minst är den etruskiska samlingen högtstående. I tillägg gillade Carl Jacobsen impressionist- och postimpressionistkonst samt fransk och dansk skulptur, så det blev även en hel del av den sleven – exempelvis fina verk av van Gogh, Degas och Gauguin, samt en enastående samling skulpturer av Auguste Rodin.
Även samtidskonsten har en plats här, i en känsligt infogad tillbyggnad av stjärnarkitekten Henning Larsen. Fokus är här på namnkunnig internationell konst. En konstupplevelse i sig är vinterträdgården i museets atriumgård. Kaféet och den utmärkta bokhandeln har en fantastisk utsikt över vinterträdgården som förmedlar det bästa i det sena 1800-talets arkitekturideal.
1990-tal för evigt
Om du ids gå en knapp kilometer förbi stationsområdet – fortfarande i västlig riktning – kommer du till det gamla slakteriområdet Kødbyen. Du hinner slinka in på ett par utmärkta privatgallerier, av vilka Bo Bjerggaard torde vara det viktigaste.
Bortom Kødbyen ligger Frederiksberg, som inte är en stadsdel i Köpenhamn, utan en egen stad omringad av Köpenhamn. Detta har ingen praktisk betydelse, och här hittar du dagens sista destination, Cisternerne. Det rör sig om en tidigare vattenreservoar som numera visar samtida konst – i huvudsak video, ljud och annan konst som tål hög fukt och mycket vattendropp. Verksamheten lever mycket på de spektakulära utrymmena, själva utställningsprogrammet präglas av ett evigt 1990-tal – vilket i sig kanske inte är så galet, det kom fram viktiga konstnärer just inom videokonsten då.
Ta en paus för kvällen. I Vinstue 90 i Fredriksberg kan du antingen mycket långsamt supa skallen av dig eller stillsamt njuta av en välbevarad jugendkrog från 1912. Specialiteten är ”slow beer” som pressas fram utan kolsyretillsats. Ölen väller fram som skum och det tar upp till en halvtimme att få sig ett krus. Inte helt iskallt, något kolsyrefattigt men också himmelskt lent – precis som när farfarsfar och mormorsmor var unga.
Varmt och kallt
Din tredje dag kan du ägna åt att plikttroget plöja dig igenom Köpenhamns kommersiella gallerier, av vilka ett knappt dussin kan beskrivas som internationellt orienterade. De viktigaste är Nicolai Wallner Gallery, Nils Stærk, Bo Bjerggaard, Galleri Susanne Ottesen, Galerie Mikael Andersen, Marie Kirkegaard, Galleri Kant, Martin Asbæk Gallery och Bianca d’Alessandro.
Som du säkert vet ligger inte konstmuseerna Louisiana och Ordrupgaard i Köpenhamn utan i mer avlägsna grannkommuner. Louisiana behöver knappt nämnas här, då det är Nordens internationellt mest berömda konstmuseum och ett draglok för konstlivet i Danmark. Louisiana är ett av de konstmuseer som är med om att definiera de större linjerna i samtidskonsten och som har resurser att producera utställningar i jämnhöjd med Tate i London och MoMa i New York. Nivån lades redan av grundaren Knud W Jensen som byggde upp museet kring sin privatvilla vid Öresunds strand. Betoningen ligger på stora utställningar för en motsvarande stor publik varvat med mer krävande utställningar, enligt filosofin att tre varma ”duschar” föregår en kalldusch, av somliga beskrivet som en ”bastuprincip”. Museet har byggts ut i omgångar och bjuder på en omfattande rundvandring både ovan och under jord kring sin skulpturpark. Vid mitt besök visas ett projekt kring Pussy Riots historia av politisk aktivism samt en bred presentation av islänningen Ragnar Kjartansson.
Ordrupgaard är ännu ett av dessa museer format kring en passionerad privatsamlares donation, numera med en postmodern tillbyggnad av arkitekturstjärnan Zaha Hadid. Jag avstod denna gång en utställning med Skagenmålarna Anna och Michael Ancher – som säkert var fin och välproducerad. Man hinner inte med allt, och turen till Ordrupgaard kräver sin egen logistik.
Nordens konststad
Det gäller även konstmuseet Arken, som ligger som ett ilandflutet postmodernt skepp på stranden vid förorten Ishøj. Placeringen var politiskt motiverad då man på 1990-talet ville få ut kulturen till de mer utsatta förorterna. Interaktionen med omgivningen är dock minimal, programmet håller fokus på dansk och internationell modern och samtida konst. Profilen har genom åren varit mer populistisk än exempelvis Louisianas, delvis motiverat av att läget är lite avsides för innerstadens och den tillresta konstpubliken.
Ett av de främsta skälen att besöka Arken är, bortsett från en ganska lång och bra promenad från stationen till havet, arkitekturen. Museet är en sällsynt renodlad och kompromisslös manifestation av postmodernism och ”dekonstruktivism” (ritat 1996 av arkitektstudenten (sic!) Søren Robert Lund), som emellertid i någon mån neutraliserats genom en nyare tillbyggnad. Är du ute efter fler utflykter från Köpenhamn rekommenderas J F Willumsens Museum i Frederikssund, ägnat ytterligare en av Danmarks giganter i världskonsten, och det originella Rudolph Tegners museum och skulpturpark i Dronningmølle, som påpassligt byggdes av konstnären själv till eftervärldens häpnad.
Köpenhamn är utan tävlan Nordens tyngsta stad när det kommer till konstlivet, det närmaste vi kommer konststäder som Berlin och London. Här finns både de bästa historiska samlingarna och de viktigaste kanalerna för samtidskonst, även om det måste medges att någon nytändning egentligen inte skett sedan alternativscenen blommade på 1990-talet. Lägger man till museerna runt om på Själland samt museerna och konsthallarna i Malmö och Lund bekräftas Köpenhamnsregionen utan vidare som en konstdestination i världsklass.
Köpenhamns konstscen
Konsthallar
Kunsthal Charlottenborg ****
Copenhagen Contemporary *****
Den Frie Udstillingsbygning ****
Kunstforeningen Gammel Strand ****
Nikolaj Kunsthal ****
Overgaden****
Cisternerne ***
Dansk Design Center ***
Konstmuseer och designmuseer i Köpenhamn
Dansk Arkitektur Center (DAC) ****
Davids Samling *****
Designmuseum Danmark ****
Glyptoteket *****
Den Hirschsprungske Samling *****
Statens Museum for Kunst *****
Thorvaldsens Museum *****
Kommersiella gallerier i urval
Nicolai Wallner Gallery, Nils Stærk, Bo Bjerggaard, Galleri Susanne Ottesen, Galerie Mikael Andersen, Marie Kirkegaard, Galleri Kant, Martin Asbæk Gallery, Bianca d’Alessandro.
Konstmuseer och konsthallar utanför Köpenhamn (ett urval)
Arken Museum for moderne kunst, Louisiana, Gammel Holtegaard, Ordrupgaard, J F Willumsens museum, Rudolph Tegners museum och skulpturpark, KØS — Museum for kunst i det offentlige rum, Museet for samtidskunst (Roskilde), Malmö konsthall, Malmö konstmuseum, Moderna museet Malmö, Lunds konsthall, Skissernas museum (Lund).
Betygsgrader
* Dåligt
** Alltid något…
*** De gör sitt jobb
**** Relevant och självständigt
***** Världsklass
Foto: News Øresund / Johan Wessman
