Kategoriarkiv: Utrikes

Jair Bolsonaro – de konservativas hopp i ett djupt kluvet Brasilien

Vita rasister, storgodsägare och religiöst konservativa utgör Jair Bolsonaros, Brasiliens nye presidents, kärntrupp. Men hans framgång bygger också på ett djupt missnöje bland en befolkning som inte känner sig delaktig i demokratin.

Mina brasilianska vänner förberedde sig för det värsta. De förberedde sig på att ytterhögerkandidaten Jair Bolsonaro skulle vinna valets andra omgång mot Arbetarpartiet PT:s Fernando Haddad. Att det skulle bli en överraskning i klass med Donald Trumps valseger i USA. Och det var så det blev.

Den före detta yrkesmilitären Bolsonaro har länge varit en outsider i den brasilianska politiken, i tjugo år aktiv inom kristna partier, innan han överraskande hoppade över till det socialliberala partiet PSL i januari 2018. PSL svarade med att genast överge sin socialliberala agenda och forma sig efter Bolsonaros nationalkonservativa ytterhögeråsikter.

Bolsonaros uttalanden om den brasilianska statskuppen 1964 har fått till och med högerpolitiker att ta avstånd från honom. Han hävdar att diktaturen inte gick tillräckligt hårt åt vänsteranhängarna – de ”bara” torterades. Enligt Bolsonaro borde den brasilianska diktaturen ha avrättat dem, i likhet med vad Augusto Pinochet gjorde i Chile eller juntan i Argentina.

Skövling, militarisering, avrättning

Bolsonaro har också upprört med uttalanden om att svarta inte borde få föröka sig och att Brasiliens ursprungsfolk ska vräkas från sin mark för att ge rum för mer jordbruk. Det är också landets storbönder som utgör ryggraden i Bolsonaros stödgrupp. I ett Brasilien som fortfarande klyvs mellan stora markägare som driver sina gårdar i snarast feodala förhållanden och det moderna, industriella Brasilien centrerat i Saõ Paulo lovar Bolsonaro att all lagstiftning som garanterar lantbrukens arbetstagare och ursprungsbefolkningen rätt till statligt stöd och skydd ska slopas.

Han gör ingen hemlighet om var hans lojalitet ligger: Amazonas ska skövlas ännu mer för att ge plats åt sojaodlingar, skolan ska militariseras och en hårdför disciplin ska garantera trygghet och ordning. Favelorna, slumområdena, ska ”saneras” och polis och militär ska få fria händer att summariskt avrätta brottslingar. Homosexuella och kvinnor befarar att deras rättigheter – som uppnåtts efter en lång kamp – nu kommer att inskränkas igen. Många av Bolsonaros väljare tillhör den evangeliska kyrkan. Brasilien är ett av världens mest katolska länder, men evangeliska sekter har vunnit terräng under de senaste trettio åren, och präster och kyrkoledare har mobiliserat miljontals människor. De motsätter sig abort och samkönade äktenskap, samt försvarar kärnfamiljen och konservativa värderingar.

Tio dagar innan valets första omgång demonstrerade tiotals miljoner kvinnor och andra Bolsonaromotståndare i en av de största demonstrationerna i Brasiliens närhistoria. Många trodde att det var vändpunkten och att Bolsonaros höga stödsiffror skulle gå ner. Men det gick precis tvärtom. Prästerskapet framställde Fernando Haddad som djävulens kandidat, som ville ha sexual-undervisning i skolorna och som skulle se till att kvinnorna fick ännu mer frihet. Evangeliska präster tutade ut i radio och tv att Bolsonaro är den enda kandidaten som kan arbeta för kristendomen och familjen, och budskapet gick hem.

Protestkandidat

Men finns det verkligen 70 miljoner brasilianer som tror på Bolsonaro? Analytikerna på en av Brasiliens och Latinamerikas mest högklassiga dagstidningar, Folha de Saõ Paulo-, tror inte på det. Tidningen uppger att den hårda kärnan av Bolsanaro–anhängarna egentligen inte består av fler än 20 miljoner människor. Resten av Bolsanaro-väljarna, 50 miljoner, är enligt Folha de Saõ Paulo proteströstare som valde att straffa Arbetarpartiet, de tidigare presidenterna Luiz Inácio Lula da Silva- och Dilma Rouseffs parti. Trötta på korruption och skeptiska mot alla etablerade politiker, valde de att rösta för en outsider.

Många ser i detta en parallell med hur USA:s väljare röstade fram Donald Trump, också en outsider som inte kom från ett traditionellt parti. Men likheterna är inte många. Brasiliens demokrati är ung och på trettio år har inga politiker lyckats få medborgarna att känna sig delaktiga och engagerade i kampen för demokrati. Det beror delvis på den stora analfabetism som präglar landet. Motsättningarna mellan å ena sidan det unga, urbana Brasilien med sin musik, konst och sexuella frihet och å andra sidan det konservativa, i huvudsak rurala, Brasilien som sympatiserar med militären och kyrkorna, är stora.

Det förekommer mycket rasism i Brasilien och den vita överklassen har med oro följt med hur de svarta och ursprungsinvånarna har fått allt fler politiska och juridiska rättigheter. Bolsonaro lovar de vita trygghet och styrka: liksom Trump motsätter han sig strikta vapenlagar och förespråkar en ekonomisk och militär isolationism. Kampen mellan den nationalistiske Bolsonaro och det industriella Brasilien, helt beroende av internationellt samarbete, kommer att prägla Bolsonaros år vid makten.

Ana Valdes

Den bortglömda flyktingrutten över Röda havet

Mellan 5 000 och 7 000 migranter tar sig varje månad från Östafrika till Jemen över Röda havet. Många känner inte ens till att det pågår krig i landet, och i avsaknad av hjälporganisationer faller de offer för kriminella ligor, kidnappning och misshandel.

Jag beger mig till Obock, människosmugglarnas hamn i Djibouti, med FN:s flyktingorgan UNHCR för att träffa migranter. Vägen från Djiboutis huvudstad slingrar sig över berg och kullar med en svindlande vacker utsikt över havet, som i dag glittrar glatt i morgonsolen men som har blivit så många migranters våta grav. Efter en tre timmars bilresa når vi Obock. Strax utanför den lilla staden har UNHCR inrättat ett läger för cirka 5 000 flyktingar från Jemen. Det är djupt ironiskt att många jemeniter flyr undan det hemska kriget i sitt land, medan migranter samtidigt försöker ta sig dit i stora skaror.

Varje månad tar sig tusentals människor från Östafrika över Röda havet till Jemen. För att nå Röda havet har de färdats igenom en av världens hetaste och mest ogästvänliga ödemarker, stenöknen i Djibouti. De flesta korsar öknen med bil, men de mindre lyckligt lottade går till fots. Vissa dukar under för strapatserna och blir liggande vid vägkanten. De som lyckas ta sig fram till Obock, mänskosmugglarnas hamn i Djibouti, får vänta där på en båt till Jemen.

Överfarten till Jemen kan vara en ännu värre mardröm än resan genom öknen. Berättelserna om överfulla, ranka båtar, misshandel och drunkningar är bekanta från de historier om båtflyktingarna på Medelhavet som vi kunnat läsa i medierna i flera års tid. Jämfört med migrantrutten genom Sahara till Medelhavets kust har rutten via Jemen uppmärksammats väldigt lite i media. Ändå är det 5 000–7 000 migranter som korsar Röda havet (från Djibouti) och Arabiska viken (från Somalia) varje månad. Denna trafik har inte minskat trots kriget i Jemen.

För de flesta av migranterna är Jemen ett genomgångsland på vägen till ett bättre liv i Europa eller arbete i Saudiarabien och Gulfstaterna. Andra har planerat att söka jobb i Jemen, till synes omedvetna eller dåligt underrättade om det blodiga kriget och den katastrofala humanitära situationen där.

Migranter kidnappas

Från Jemens kust måste migranterna ta sig vidare till fots. Tidigare fanns det på vissa ställen vid kustremsan mottagningsläger där nyanlända kunde få hjälp. Nu har de flesta av dem stängts på grund av kriget. Det finns inga hjälporganisationer eller myndigheter kvar, varken statliga eller lokala. Det är i stället kriminella gäng som har tagit över. Faran är stor att de som stiger i land i Jemen tas emot av beväpnade män som sätter dem på lastbilar och kör dem till någon enslig ort där de hålls som gisslan tills deras familjer i Etiopien eller Somalia skickar en lösensumma. Ofta blir de utsatta för brutal misshandel.

Vad är det som får så många människor att bryta upp från sina hem och riskera livet på detta sätt? En del av jemenfararna är flyktingar, ofta från Eritrea, som hoppas få asyl i Europa. Men den stora majoriteten är ekonomiska migranter, utfattiga unga människor som inte ser någon framtid i sina byar ute på den etiopiska och somaliska landsbygden.

FN:s flyktingorgan UNHCR har inlett en omfattande informationskampanj som riktar sig till befolkningen i Etiopien, Somalia och Djibouti och som varnar för de faror som hotar på vägen till Jemen. Kampanjen förs i sociala medier, TV och framför allt i radio, eftersom lokalradion är den vikigaste informationskällan i dessa länder. Affischer har också satts upp på de orter som migranterna kommer från och längs rutten till Röda havet.

”Inget krig i Jemen”

Det tar inte mer än fem minuter att köra igenom staden Obock, som inte är mer än en förvuxen fiskeby. Snart öppnar sig en bred slätt som vid kusten bildar en vacker sandstrand. Det här är ändstationen på den långa besvärliga vägen från de etiopiska bergen. Det karga landskapet präglas av enstaka paraplyliknande träd. När vi kommer närmare ser vi att det sitter eller ligger mänskor under varje träd. Det är migranter som söker skydd undan den intensiva middagshettan. Vi går fram till en grupp unga män – det finns nästan bara unga män här på stranden. De är mycket ovilliga att tala med oss men jag lyckas ändå få dem att berätta att de kommit fram samma morgon efter en lång resa från Etiopien och att de väntar på smugglarbåten som ska plocka upp dem redan samma natt.

Jag frågar dem vart de är på väg och varför och de svarar som om det vore en stor självklarhet att de ska till Jemen för att söka jobb.

– Till Jemen? frågar jag.

Vet de inte att det pågår ett stort krig och att man säkert inte kan hitta något arbete där? Det är farligt att fara dit!

De tittar klentroget på mig och en av dem säger att ingen har sagt något till dem om ett krig i Jemen.

– Vi ska börja jobba där, säger han.

Pojkarna vänder sig bort från mig, ingen vill tala med mig längre. Det är tydligt att de ser mig som en person som av någon orsak vill hindra dem från att resa till Jemen, kanske kommer jag från en regering eller organisation som vill stoppa invandrare att ta sig dit. De tror hellre på smugglarnas historier om hur bra det är i Jemen och hur lätt det är att tjäna pengar där. Och har de redan kommit så här långt på sin resa tänker de inte låta sig stoppas av löst prat.

Fattigdom grundproblemet

Människosmugglingen är en mångmiljonindustri. Den ger utkomst åt den fattiga fiskarbefolkning som hyr ut sina båtar till smugglarna eller själva fraktar migranter över havet. Den ger välkomna extrainkomster åt lokala tjänstemän, poliser och kustbevakning som mot betalning blundar för denna verksamhet. Smugglingen har blivit en grundpelare i den lokala ekonomin i Djibouti.

Med dessa ekonomiska intressen som motståndare är det svårt att kämpa för att rädda migranters liv, men det är just det som UNHCR försöker göra genom informationskampanjen som varnar för människosmugglingens faror. Den riktar sig till gräsrötterna, de utsatta fattiga och desperata ungdomar i Etiopien och Somalia som ser migration via Jemen som den enda vägen till ett bättre liv. Sådana kampanjer påverkar inte grundorsakerna till att fattiga människor ser sig tvungna att emigrera och förlita sig på kriminella nätverk för att nå Europa. Men till dess att EU och resten av den rika världen har hittat en hållbar lösning på migrationsproblematiken är det en moralisk plikt att åtminstone försöka rädda så många liv som möjligt genom att varna för den farliga vägen till och genom Jemen. N

Text & foto: Måns Nyberg

Skribenten arbetade tidigare inom UNHCR med informationskampanjen som nämns i texten.

Även trams kan vara politik

Tjeckiska universalgeniet Jára Cimrmans liv och leverne beskrevs ingående i en relativt tunn faktabok som kom ut i början av 1970-talet – bara några år efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. De ivrigaste kulturkonsumenterna hade redan koll på Cimrman och hans minst sagt händelserika liv, eftersom teater var en mycket populär konstform och flera av hans delvis självbiografiska pjäser hade varit stora succéer.

Då Jára Cimrman föddes var hans blivande hemland fortfarande en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Cimrman – son till en tysktalande kvinna med tjeckiskt efternamn och en tjeckisk man som hette Zimmerman – genomled en fattig barndom. Efter att ha hittat den tjeckiska nationalismen blev han Cimrman i stället för Zimmerman och började samtidigt skörda framgångar på bred front. Cimrman tog initiativet till Panamakanalen, agerade konsult för Gustave Eiffels tornprojekt i Paris och övertygade Anton Tjechov om att det krävs tre systrar – inte bara två – för att skapa en trovärdig pjäs. Han ledde också en expedition till Nordpolen, men polarfararna gav upp sju meter före målet.

Boken som kom ut 1970 existerar på riktigt och finns även i nyare utgåvor, men alla beskrivningar av Cimrman är naturligtvis rent trams. Han skapades av Ladislav Smoljak, Jiří Šebánek och Zdeněk Svěrák då de behövde en karaktär till ett humorprogram i tjeckoslovakisk radio 1966. De tre var också centrala skådespelare då amatörer började sätta upp teaterpjäser ”skrivna” av den mytiska figuren.

Pjäserna – oftast bestående av ett pseudo-seminarium som inledning och en pjäs med samma tema kort därpå – blev stora succéer. Att Cimrmans skapare hade placerat sin hjälte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern visade sig vara ett genidrag – deras tidvis skarpt regeringskritiska pjäser fastnade bara ibland i kommunisternas censur.

”Vi kritiserade Österrike-Ungern och förtrycket som vi led av under hapsburgarna, men alla i publiken visste vad vi egentligen brydde oss om”, sade Zdeněk Svěrák till New York Times 2007. Han framför fortfarande Cimrmans verk som amatörskådespelare i originalensemblen trots en parallell karriär i filmvärlden – bland annat som manusförfattare till Oscarvinnande filmen Kolja, som kom 1996.

Portförbud

Svěrák har också skrivit en officiell historik över sin teatergrupp och den har översatts till engelska av politikprofessorn Andrew Roberts vid Northwestern University. Kommunistiska tjänstemän som motarbetade teatergruppen – bland annat med ett kort portförbud till alla teatrar i Prag på 1970-talet – hängs ut med namn.

Svěráks historik är på det hela stora taget en seriös text och Roberts är en existerande akademiker, men inte heller historiken är helt fri från humor med rötterna i gränslandet mellan fakta och fiktion. Jaroslav Vozábs debut som sjungande skådespelare beskrivs som en framgång med tillägget att han ”dagtid jobbade som översättare av alla språk till resten av världens språk”.

Den samhällskritiska, men samtidigt ytterst humoristiska approachen gav cimrmanologerna – de kallar sig så – stora framgångar långt in på 1980-talet. Gliringarna mot kommunismen var en central del av konceptet, men långt ifrån den enda orsaken till succéerna, visade det sig efter sammetsrevolutionen 1989. Framgångarna fortsatte och fulla hus är fortfarande snarare regel än undantag. Dessutom händer det med jämna mellanrum att Cimrman-teamet ”hittar tidigare okända manuskript” för nya pjäser. Någon av det dryga dussinet pjäser de skrivit står nästan alltid på programmet vid Jára Cimrman-teatern i Prag-stadsdelen Žižkov.

Den norska journalisten Terje B. Englund tar upp Cimrman i sin humoristiska guidebok The Czechs in a Nutshell – A User’s Guide to Foreigners, som kom ut 2004. Englund ser Cimrmans popularitet som ett tecken på att tjeckerna inte tar sig själva på för stort allvar, men ser också ett större sammanhang. ”Han reflekterar också den utbredda tendensen att se landets många historiska misslyckanden som något som skapats av utomstående”, skriver Englund, som studerat i Prag.

Cimrmans popularitet bland de breda massorna har lett till att hans åldrande skapare inte längre är ensamma om att driva legenden vidare. På alla håll i Tjeckien har det börjat dyka upp mer eller mindre välgjorda minnesplaketter i stilen ”tjeckiska universalgeniet Jára Cimrman åt frukost i detta hus”. Senast 2005 blev Cimrman definitivt en del av mainstreamkulturen, då public service-bolaget Česká televize köpte in ett brittiskt format för att kora den största tjecken genom tiderna.

Reglerna för tävlingen gjordes om efter första omgången, där varken Václav Havel eller den slutliga vinnaren, 1300-talskungen Karl IV, tog plats högst upp på rankingen. Cimrman seglade upp som storfavorit till segern, vilket tvingade en talesman att mitt under pågående programserie gå ut med en ”precisering”; bara personer som lever eller någon gång har existerat är valbara. Cimrman diskades.

Öjvind Strömsholm

Skylten på bilden är fäst på en ytterst anspråkslös husfasad, under
en stor luftkonditioneringsmaskin, i centrala Brno. Budskapet på skylten i Tjeckiens nästa största stad är att ”herr Jára Cimrman” bevisligen aldrig bott i byggnaden och verkligen inte skapat något där. På Google Street View syns tydligare skyltens placering. 

Andrew Roberts Cimrmansajt finns här och hand  officiella universitetssajt hittas här

Optimistisk USA-vänster, trots lång uppförsbacke

Helsingfors fick finbesök i början av september då tre unga, amerikanska vänsterprofiler besökte staden på inbjudan av Vänsterunga. Shana East är styrelsemedlem och aktivist i organisationen Our Revolution, ett slags spin-off på Bernie Sanders presidentvalsrörelse, som säger sig arbeta för en ”politisk revolution” (organisationens egna citattecken) genom att driva på en förstärkning av USA:s demokrati, stöda progressiva valkandidater och ”förhöja den politiska medvetenheten”. Matt Bruenig är jurist, omstridd webbdebattör och grundare av vänstertankesmedjan People’s Policy Project. Trion fullbordades av Bhaskar Sunkara, tidigare viceordförande för Amerikas demokratiska socialister, men bäst känd som grundare av och chefredaktör för vänstertidskriften Jacobin, en månadstidning med vissa likheter med Ny Tid.

De tre var i första hand inbjudna för att delta i en debatt med finländska högerliberalerna Juhana Vartiainen och Mikko Kiesiläinen.

Jag fick en kort pratstund med de tre amerikanerna tidigare på dagen. Alla tre är ense om att en radikal förändring behövs i den amerikanska politiken, och lika ense är de om att den vänstervåg som startade med socialisten Bernie Sanders osannolika presidentvalskampanj inte har gått om intet. Problemet är bara att ingen riktigt verkar veta hur vågen rent praktiskt ska omsättas i en politik som skulle bringa denna radikala förändring. Den stora käppen i hjulet är USA:s rigida tvåpartisystem. Och att förändra det demokratiska partiet inifrån ser ingen av dem som ett realistiskt alternativ på kort sikt.

– Jag tror att kanske, på 20–30 år kunde vi få en förändring till stånd, säger Bruenig.

Men vad som ska göras fram till dess är oklart. Ett problem är att vänstern i USA är väldigt splittrad i olika fraktioner, från sådana som efterlyser ”ansvarsfull kapitalism” till dem som vill förstatliga infrastruktur och service. Vissa anser att man bör påverka inom demokratiska partiet, andra, som Sunkara, anser att det enda egentliga alternativet är att utmana tvåpartisystemet genom ett eget demokratisk-socialistiskt parti. Men det amerikanska valsystemet gör den strategin väldigt svårgenomförbar på ett nationellt plan.

Jag påpekar att det trots all entusiasm känns som om den amerikanska vänstern utkämpar ett redan förlorat slag, men Sunkara vill inte lyssna på det örat.

– Nej, vi vinner ju för tillfället. Alexandria Ocasio-Cortez vann ett av demokraternas primärval i USA och många unga har aktiverat sig inom vänsterpolitiken i och med Sanders kampanj. Vår tidskrift Jacobin har i dag över 40 000 prenumeranter och växer hela tiden.

28-åriga Ocasio-Cortez överraskade alla genom att i juni slå en av New York-demokraternas veteraner i primärvalet för distrikten Bronx och Queens. Hon är medlem i Amerikas demokratiska socialister, vars medlemsantal fick en plötsligt tillökning på flera tusen personer efter valet. Också på andra håll i landet har demokratiska socialister rönt framgångar i primärvalen genom att slå ut sittande kongressledamöter och senatorer.

Text & foto: Janne Wass

Glansbildsgrönland

Alkoholism och utarmning av det grönländska språket har förekommit allmänt sedan danskarna kom till Grönland. Men det är inget som tas upp i den supermysiga dokumentärserien Grönländska Bostadsdrömmar, som börjar på Yle Fem tisdagen den 11 september.

Programledaren och arkitekten Victoria Diemer Bennetzen – uppvuxen på Grönland – har alltså valt en minst sagt positiv approach då hon intervjuat folk om olika bostadslösningar i det brutala klimatet. Alla intervjuade grönlänningar är händiga personer som kan bygga saker, medan många av de inflyttade från Norden har välbetalda jobb och ett stort intresse för inredning. Alla barn trivs utomhus och redan i första avsnittet hinner de såväl ”älska matlagning” som genomföra ett lyckat igloobygge med sina föräldrar. Naivt och glansbildsaktigt? Jo, mycket, men konceptet fungerar. Det är feelgood-tv som inte tar sig själv på för stort allvar, samtidigt som Diemer Bennetzen har stor nytta av sin grönländska uppväxt. Även de lite blygare karaktärerna känner sig bekväma i den insatta intervjuarens sällskap och lyser framför kameran.

Klichéuppradningen i det första halvtimmeslånga avsnittet gör det lite segt, men i de tre återstående halvtimmessessionerna är flytet utmärkt. Pastellfärgade hus, vinterlandskap, höstfärger – allt fungerar och persongalleriet är tillräckligt varierande. Just då det – i avsnitt tre av fyra – verkar bli lite för mycket av det goda varvas all feelgood med lite svartvita arkivbilder – med utmärkt tajming.

Victoria Diemer Bennetzens Grønlandske Boligdrømme kommer knappast att nomineras för något tv-pris, men det är en bekväm serie med ett tema som de allra flesta aldrig stött på förr. Trots den überpositiva approachen bjuds det på en del enklare historiska fakta – till exempel om hur amerikanska soldater byggt en grönländsk flygplats som de inte längre använder och om hur lokala hajfiskare under 1960-talet plötsligt blev miljonärer.

De betonghus som närmast dominerar gatubilden i Grönlands huvudstad Nuuk syns ofta i bild, men nämns bara en gång – som en sannolik inspirationskälla till dokumentärens fyra stöttepelare; fyra hus med kopiösa mängder hygge.

Kommentar: Trasslig webb-tv

Ny Tid tog en liten genväg för att lätt kunna kolla igenom den danska dokumentärserien om sköna bostadshus på Grönland: via det danska rundradiobolaget DR:s sajt. Där har serien – med danskt tal och dansk text – funnits tillgänglig sedan december 2017 och ligger kvar i sin helhet fram till maj 2019. Snåriga regler om upphovsrätt gör att den som använder Yle och vill njuta av svensk textning har betydligt mindre tid på sig än så. De fyra avsnitten Yle-släpps, ett åt gången, i samband med att de sänds i traditionell tv. Därefter ligger de fritt tillgängliga – men bara i 30 dagar per avsnitt.

De juridiska piruetterna – som en koll med Yle visar att trots allt håller på att rätas ut, speciellt för nordiska produktioner – är närmast oförståeliga, inte minst för den som växt upp med fritt tillgänglig svensk tv via antenn- och kabelnät i Vasa. Om allt nordiskt material var fritt och maximalt tillgängligt för 30 år sedan, varför är det inte så nu? En danskspråkig serie om hus på Grönland är väl knappast i farozonen för att exploateras ekonomiskt – av någon alls? Vem vinner på att synligheten begränsas till 30 dagar? Knappast någon, men många av avtalen som tills vidare måste följas är från tiden då varken internet eller sociala medier ingick i förhandlingarna.

text Öjvind Strömsholm
foto DR produktion