Ex-presidenten Evo Morales utmanar sin partikamrat, den sittande presidenten Luis Arce Catacora. Konflikten sprider ljus över vänsterns missnöje med tidigare vänsterstyren i Latinamerika.
Under hela januari paralyserades trafiken på Bolivias största genomfartsvägar återkommande av vägblockader. Sådana scener har inte varit ovanliga under de senaste 25 åren men den här gången tog protesterna en unik vändning: landets tidigare president Evo Morales och den nuvarande Luis Arce Catacora stod på olika sidor – trots att de bägge tillhör vänsterpartiet MAS.
Upprinnelsen till striden är att landets högsta domstol förra året förklarade att Morales inte kan ställa upp i nästa års presidentval, eftersom grundlagen inte tillåter en president att sitta mer än två mandatperioder, vare sig de är sammanhängande eller inte. Han vann tidigare jordskredssegrar i flera val, styrde landet från 2006 till 2019, störtades genom en kombination av massdemonstrationer och ett polis/militärmyteri efter anklagelser (aldrig belagda) om valfusk, och gav sedan sin välsignelse när Luis Arce Catacora, Morales finansminister under hela hans regeringstid, förde MAS tillbaka till makten 2020.
Demonstrationerna i januari har visat att det går att bekämpa den professionalisering av politiken och det fjärmande från gräsrötterna som nästan alla vänsterregeringar sysslat med, och åter mobilisera folkrörelserna.
Morales anhängare, som förkastade HD:s lagtolkning, kontrade med att domstolens ledamöter själva grundlagsvidrigt stannat kvar på sina poster när deras mandat gick ut – det borde ha hållits val till höga positioner i rättsväsendet, men parlamentet har misslyckats med att organisera det. Den underförstådda förhoppningen var att valen skulle kunna byta ut dem mot nya domare, mer sympatiskt inställda till Morales, som skulle kunna riva upp det tidigare utslaget.
Kamp mellan egon?
När protesterna radikaliserades och blockader bland annat ledde till bränslebrist och långa köer framför bensinstationerna fördömde Arce öppet sina partikamrater och anklagade dem för att ”sabotera landet”. Men få av partiets gräsrötter ställde upp i demonstrationer på hans sida.
I februari röstade till slut parlamentarikerna igenom val till domarposterna, Arce skrev under beslutet och protesterna ställdes in. När valet kommer genomföras är ännu inte klart, och det återstår förstås att se om kandidater vänligare inställda till Morales då lyckas vinna och om de i så fall kommer gå tillbaka och ändra den tidigare domen.
Under stridens gång har hårda anklagelser utväxlats. Från demonstranternas sida anklagades regeringen Arce bland annat för att ha en ”korrupt pakt” med domarna som klamrade sig fast vid sina poster och för att sälja ut landets strategiska litiumfyndigheter (bland världens största av en naturresurs som beskrivits som olja för elbilsepoken), medan Arce angrep dem för att ingå en de facto allians med högeroppositionen.
Så såg konflikten ut på ytan, men vad döljer sig bakom? Är det bara en krock mellan två politiska egon, speciellt Morales som vägrar medge att hans politiska karriär passerat zenit och att han borde acceptera relativt blygsammare poster?
Eller finns det en djupare motsättning?
Vänstervågen var tandlös
Sociologen Jiovanny E. Sammanaud Ávila skriver i webbtidningen Rebelion att Evo Morales på sin tid var en ”historisk ledare” som fångade upp och kanaliserade strömningar i samhället, det djupa missnöjet med den nyliberala politiken och diskrimineringen mot ursprungsbefolkningen som är i majoritet i Bolivia. Men, menar han, det ögonblicket är förbi. Sociala medier har tagit över som den viktigaste politiska arenan och just de ekonomiska förbättringarna för folkmajoriteten har fått fler att identifiera sig som medelklass och fjärmat dem från MAS kärnvärderingar – speciellt de unga som aldrig upplevt något annat. ”Evismen” kan inte kan inte återuppstå, menar han.
Men det går också att se ur ett annat perspektiv. Ända sedan den latinamerikanska vänstervågens storhetstid – från mitten till slutet av 00-talet, när ledare som Venezuelas Hugo Chavez togs emot som hjältar på sociala forum och toppmötesdemonstrationer – har det funnits en kritik mot dess faktiska politik vid makten för att vara för mjuk, omsätta för lite av retoriken i praktiken, skygga för verklig systemförändring, för att dess representanter för mycket liknar ”traditionella politiker” och för att dess metoder för mycket liknar den ”traditionella politiken”. Termen ”den rosa vågen” speglar en sådan uppskattning med reservationer.
Bolivia visar exempel
Kritiken har ändå sällan nått bortom en minoritet av intellektuella och aktivister i mindre folkrörelser. Regeringarna betalade i praktiken nästan aldrig något pris för sin kompromissvillighet. Protesterna i Bolivia – ett land med bland de djupaste traditionerna av kollektiv kamp i världsdelen – är ett av de första exemplen på att en regering ur ”den rosa vågen” utmanats från vänster, där utmanarna får uppslutning och – så här långt, i alla fall – framgång.
Demonstrationerna i januari har visat att det går att bekämpa den professionalisering av politiken och det fjärmande från gräsrötterna som nästan alla vänsterregeringar sysslat med, och åter mobilisera folkrörelserna. Det återstår däremot att se om en eventuell kandidatur och ny presidentperiod för Morales i sitt faktiska politiska innehåll skulle bli så mycket radikalare än Arces regering. Näst på tur står MAS:s partikongress den andra mars; kanske blir då motsättningarna och styrkeförhållandena tydligare då.
Foto: Zuma Press / Alamy
