Max Christie är försvunnen. Det deklarerar en mystisk kvinna (Juliet Berto) som tagit sig till ett hotell i Paris mitt i natten för att få uppgifter om herrn i fråga. Nattportieren (Hermine Karagheuz) lyssnar andlöst. Hon är från och med nu indragen i en serie händelser som hon inte har den minsta kontroll över, än mindre insikt i.
Jacques Rivettes Duelle (1976) är en film som inte borde fungera. Handlingen är lös, på pappret tramsig och smått obegriplig. Men Rivette (1928-2016) är en mästare på att arbeta lekfullt med fantasi och föreställningsförmåga, såväl hos skådespelarna som hos tittaren. Det är inte varje dag man ser en film som drabbar en bland annat för att skådespelarna verkar ha haft så roligt ihop.
Karaktärerna (de myllrar, fast de är riktigt få) rör sig bland svårgenomträngliga och drastiska skeenden på skumma platser. Så småningom står det klart att vi inte bara har att göra med en försvunnen gentleman utan det är något mera kosmiskt som har rivits igång. Mera konkret: Juliet Berto och Bulle Ogier spelar Leni och Viva, gudinnor vars tillträde till det jordiska är begränsat. Nu slåss de sinsemellan om en permanent plats i den mänskliga världen. Som vanligt när det finns gudar med i spelet får de storögda människorna finna sig i att vara spelknappar bland mäktigare krafter.
Duelle är övernaturlig film noir med en stor dos gott humör. Rivette lånar skamlöst motiv ur andra filmer. The Lady from Shanghai och Kiss Me Deadly är bara två. Allt är tillåtet då det gäller att bygga upp dunkla stämningar utifrån suggestivt sparsmakade miljöer. Vad sägs exempelvis om ett akvarium med exotiska fiskar med uttrycksfulla miner?
För miljöerna, de är viktiga. En av de vanliga dödliga som dras in i gudinnornas spel är Jeanne/Elsa (Nicole Garcia) som jobbar på klubben Rumba. Ticket girl, kallas hon föraktfullt. I en sal som består av pelare, speglar och döda vinklar utspelar sig filmens mest magiska scener, bland annat när alla karaktärer samlats på en och samma plats och vi får följa en ordlös, skälvande dramatik medan paren dansar till skälmskt ödesmättad tango.
Som i flera filmer bygger Rivette en struktur där allt är uppenbart hittepå, allt är fantasi. Men något i det hela känns ändå riktigt. Detta liknar mise en abyme-logiken i Céline et Julie vont en bateau. Vi har att göra med ett berättande som upplöser sig självt.
En dov stämning anmäler sig, men det dova är samtidigt lätt och lekfullt.
Det övernaturliga introduceras med en gång i Duelle, men utan att man riktigt förstår vilken roll det har. Vi ser en måne sväva tung på himlen, ett motiv som upprepas regelbundet i filmen. Nattportieren Lucie balanserar på en gymnastikboll som är formad som en måne. En dov stämning anmäler sig, men det dova är samtidigt lätt och lekfullt.
I en artikel i Senses of Cinema skriver Hamish Ford om Rivettes förkärlek för konspirationer i sina filmer, de kan sträcka sig ut mot science fiction, astrologi eller religion. Vad krävs för att en konspiration ska vara en konspiration? Vi måste tro att en sådan finns, något annat kriterium finns inte. Ford noterar hur det bakom den övernaturliga leken finns något nihilistiskt eller demoniskt i Duelle. Oförutsägbara krafter skapar ett spel av attraktion och repulsion.
Mer än så här tror jag det är poänglöst att läsa in djupare budskap i en film som denna, vars logik är lekens, den dödliga och fatala leken som drar in oss alla.
Rivette är i mitt tycke tillsammans med Varda och Rohmer en av den franska nya vågens bästa regissörer. Hans filmer tenderar att vara långa (Out 1 går på 13 timmar…), vindlande och mystiska. Själva historierna är i regel det minst viktiga. I den redan nämnda Céline et Julie vont en bateau (1974) bygger två unga damer upp en verklighet, ett kaninhål och ett äventyr som genomströmmas av fiktion och upptåg med utgångspunkt i ett mystiskt, kanske hemsökt, hus. Här kan allt hända. Känslan som dominerar är att ingenting är viktigt utom själva forsen av fantasins eggande rörelser. Samt det starka bandet mellan de två huvudpersonerna.
Jag sitter besynnerligt klistrad framför både den filmen och Duelle. Gemensamt för dessa är användningen av det ockulta som markörer och stämningar: tarotkort, trollspön, ramsor, mystiska stenar, you name it. Det ockulta tycks koka ner till en leklysten existentialism där själva rörelsen är det avgörande, att bli indragen, att gå med och kasta sig in i sammanhangens virvlar, snarare än att stanna kvar oberörd och bedrägligt statisk. Livet på jorden är härligt, och farligt.
Roligt i Duelle är också hur den skiljer sig från den film noir som annars sätter sin prägel på bilderna. Visserligen spinns förvirrande spindelnät av skeenden, men Rivettes utgångspunkt är munter: leken är på liv och död men på det stora hela är vi inblandade i en härva som man också måste dra på munnen åt.
Där subjektet i de flesta film noir-rullar är manligt är Duelle kvinnornas film. En enda man (Jean Babilée) finns med, hans lott är att bollas mellan olika damer som har något större i sikte.
Med sina färgstarka dräkter och dramatiska manér jobbar Rivette och hans ensemble — filmen ger intryck av gemensamt arbete snarare än en regissör som demoniskt rycker i trådarna — med ljuv camp och överdrifter. Markörerna stretar åt alla möjliga håll. Takten är sävlig, scenerna dröjer sig i rum och underliga situationer som tycks bygga upp till något, karaktärerna bygger upp sina konstellationer som i ett solsystem. Sedan följer en serie konfrontationer, duellerna, som äger rum än på ödsliga tågstationer, än i parker tomma på allt annat än fågelsång.
Duelle är en makalös liten nattfilm, perfekt att se i vargtimmen med ett glas whisky; tungsint kontemplation får lösas upp i en berättelse om hur längtan efter det jordiska är fåfäng men nödvändig, både för människor och gudar. Och allt är annorlunda och mer och vidare än vi tror. ”Två plus två är inte fyra.”
