Årets Baltic Circle-festival ville bland annat få oss att skärskåda vår egen blick på naturen och att fira det bristfälliga och sårbara i oss, kort sagt, att ifrågasätta och fira människan.
Människan har tvingat in naturen i en ond cirkel av förstörelse och beskydd. Det påstår Elis Hannikainen och Vappu Jalonen i sitt hörspel Valtapuisto (ungefär: Maktparken) som ingick i programmet under Baltic Circle när festivalen i år för tjugonde gången ordnades i Helsingfors.
Valtapuisto är en poetisk radiodokumentär där skaparna Elis och Vappu rör sig i och förhåller sig till en nationalpark i norra Finland. Parken är hörspelets huvudperson och tillika en representation av vår kollektiva förståelse av naturen. Undan för undan blir det tydligare för lyssnaren att Hannikainen och Jalonen talar om människans förhållande till naturen i stort, med just den här nationalparken som konkret exempel.
Parken är vår fantasi om orörd natur, säger de. Vi älskar vår natur till döds. I vårt krampaktiga försök att skydda naturen sliter vi ut den, oförmögna att sluta borra i den, bebygga den och översätta den till statistik för att få finansiering till fortsatta naturskyddsprojekt och locka fler besökare som i sin tur blir till ny statistik. Till syvende och sist är naturen för de flesta av oss bara en snygg bakgrund till våra bilder på Instagram.
Hörspelet är svidande civilisationskritik förpackad som fridfull kontemplation, mycket på grund av hur det låter, rent konkret. Ljuddesignern och kompositören Eero Pulkkinen parar en mjuk och dov matta av elektronisk musik med inspelade miljöljud från parken till en surrande, mullrande och ekande helhet som bjuder lyssnaren att dröja kvar, uppleva och ifrågasätta. Med ett understruket lugn talar berättaren Anna-Sofia Sysser precis vid lyssnarens öra, och just med sin lugna approach får hon oss att ta till oss det beska budskapet att vår älskade natur skulle klara sig bättre utan oss.
Hörspelet finns att lyssna på via Arenan som en tredelad poddserie.
Transfåglar som stör heteronormen
Naturen som ämne har trendat inom scenkonsten de senaste åren, så det var klart att förhållandet människa – natur skulle eka i olika produktioner under festivalen. Det gjorde det, och i åtminstone två fall på ett sätt som borrar djupare, överraskar och kastar nytt ljus på bekanta, nästan vardagliga ämnen. Det gällde Valtapuisto, som riktade kritik också mot dem som vill bevara naturen och frågade varför vi inte bara kan låta naturen bara vara just natur. Det gällde också Camille Auers monologföreställning Ruff Knowledge (ungefär: Kunskap om brushanen) som handlade om ornitologi och som ställde frågan varför vi måste projicera våra mänskliga föreställningar om genus på naturen, och mer specifikt varför vi måste projicera vår internaliserade transmisogyni på fåglar.
Brushanen är en fågelart som är speciell eftersom en liten andel av hanarna förefaller vara trans: vissa av brushanehanarna bär honors fjäderdräkt under häckningstiden och lockar på det sättet hanar att para sig med dem. Auer, som själv är transkvinna, medger genast att det här sättet att beskriva variationen inom arten är en typ av antropomorfism, alltså att tillskriva icke-mänskliga företeelser mänskliga egenskaper. Det är också ett uttryck för transfobi, i och med ornitologernas traditionellt negativa inställning till allt fågelbeteende som avviker från heteronormen, och denna inställning antyder också att djuren inte skulle ha andra mål i livet än att para sig med motsatt kön och få ungar som kan göra detsamma. Ornitologer har länge försökt dölja det faktum att brushanar av alla kön parar sig med varandra och de har trasslat in sig i komplicerade bortförklaringar. Visserligen ägnar sig en del individer inom arten åt heteroparning, men målet för all parning verkar inte vara reproduktion. Fåglarnas sexliv präglas av mångfald, precis som människornas.
Auer problematiserar det gamla synsättet bland ornitologer genom hela sin föreställning som avslutas med att hon själv iklär sig Johanna Porolas spektakulära brushanedräkt i mänsklig storlek, gjord av gyllene taft i flera lager på varandra samt en vit krage, precis lik den praktdräkt som en del brushanehanar bär under häckningstiden. Så uppstår ett slags omvänd performativitet, omvänd antropomorfism. Vetenskapen har klätt brushanen i människokläder, nu klär Auer sig i brushanekläder. Aldrig försvinner människan ur bilden, så länge naturen ses på med människlig blick. Här görs samma iakttagelse som i Valtapuisto.
Intressant är också att Auer i slutet av föreställningen gör detsamma som hon kritiserar naturvetenskapen för, vilket bara förstärker hennes eget påstående att vi människor förser allt vi kastar vår blick på med våra egna värdeladdningar. Medan en video med riktiga brushanar i naturlig miljö projiceras på en vit duk i fonden hörs Auers röst likt en voiceover över ett typiskt naturprogram på tv: ”Det är svårt att inte tolka in begär och upphetsning i hur de här fåglarna beter sig”. ”Desire and excitement” är orden hon använder i föreställningen som går på engelska.
Naturen är aldrig bara natur i förhållande till människan, utan ett kraftfält av maktrelationer som vi projicerar på den. På samma sätt är en föreställning om fåglar alltid en föreställning om vår förståelse av fåglar, argumenterar Auer i sin föreställning om just fåglar. Vi kan aldrig radera oss själva ur vår bild av naturen.
Stönet som lovsång till den mänskliga erfarenheten
Raoni Muzho Saleh lyfter fram stönandets omstörtande potential som politisk handling i sin performance TRANS(IN) MOAN(IN). Foto: Dina Mimi
Men festivalens programskörd gjorde inte människan enbart till föremål för kritisk granskning, utan också till festföremål i all sin kroppslighet, skörhet och skönhet.
Den afghanska konstnären och koreografen med bas i Nederländerna, Raoni Muzho Saleh, berikade festivalen med flera verk, bland annat stönkoncerten TRANS(IN) MOAN(IN) (ungefär: Transstön) tillsammans med kompositören Abel Kroon och ljusdesignern Juli Frodermann. Saleh inledde föreställningen i den fullsatta industrihallen i Nationalteaterns utrymmen i Vallgård med orden: ”Den här föreställningen har fötts ur djupet av mitt och arbetsgruppens lidande.” ”Suffering” var ordet han använde på engelska. På det följde en konsertliknande performance där Saleh klädd i glittrande, vit tunika och vita tajts rörde sig i den dunkelt upplysta, rökfyllda salen till atonal, experimentell musik av Kroon och stönade av smärta och ångest.
Under sin föreläsning några kvällar senare, Late Night Lectures: Gathering in a Multi-vocal MOOOOAAAAAAANN Ensures Solidarity (ungefär: Genom att stöna tillsammans tryggar vi solidariteten), förklarade Saleh mycket detaljerat vad stönandet representerar för honom. I korthet ser han det som en radikal praktik genom vilken han gör uppror mot det nyttofixerade kapitalistiska systemet som vill rensa bort allt det trasiga hos människan och tvinga henne till rationalitet och effektivitet. Saleh vill att vi frågar oss: Vem vinner på att vi gömmer undan döden och lidandet? Stönandet vägrar underkasta sig, att stöna tillsammans är en politisk handling och att sörja någon är detsamma som att lovprisa hen.
I ljuset av föreläsningen påminde föreställningen om en konsert i metallgenren, en musikalisk sammankomst för människor med liknande syn på döden och människopsykets mörka sida. Som en sångare i ett metallband lät Saleh publiken för en timme kika in i sin sorg och sitt lidande för att tillsammans behandla en mänsklig erfarenhet som till vardags måste gömmas undan.
Helt i linje med Salehs stönande lovsång till livet var också föreställningen THE CHURCH of 4 Floors of Whores: Part III (Tredje delen i serien 4 Floors of Whores-kyrkan) av och med det finlandssvenska scenkonstkollektivet 4 Floors of Whores i samarbete med den tyska regissören Lara Tacke. Deras backanaliska lustmässa var ett estetiskt fyrverkeri med bland annat brinnande ljus, vatten, mjölk, sång, dikt, eldshow och en helnaken ensemble som skulle förtjäna en helt egen recension.
Den årliga, internationella teaterfestivalen Baltic Circle pågick i Helsingfors 17–25.11.2023.
Foto: Venla Helenius, Dina Mimi
