En bekant berättade om en psykiater som vrålade: ”Hur ska du klara dig i livet om du börjar gråta bara för att man skriker lite!” Sedan stormade doktorn ut ur rummet utan avsikt att återvända. Detta var bara ett av flera möten med dassiga psykiatrer – dessvärre har jag besläktade erfarenheter.
Jag har bipolär sjukdom och under en period ansvarade en högt uppsatt psykiater för min behandling. Det var en farbror som hånflinade åt min vånda. Detta slughuvud ansåg det vara passande att bagatellisera sina patienter, exempelvis genom att underrätta mig om att min utbildning i filosofi var tidsfördriv utan värde. Dessutom finns det andra som har det lika illa ställt, vilket enligt hans resonemang innebar att mina besvär är marginella, trots sjukdomens höga suicidala dödlighet. Och visst kunde han väl skriva ett litet intyg om jag insisterade, men ska det nu vara så alldeles nödvändigt?
Romanen Min psykiater, skriven av dramatikern Milja Sarkola, är en annan historia. Sarkolas osignerade protagonist, likaså dramatiker, genomgår en kris och är i behov av sjukdagpenning och besöker således en psykiatrisk mottagning. I samtal med en klarsynt psykiater synar det kvinnliga romanjaget en rad existentiella kval – en inre dragkamp mellan främlingskänslor och strävan efter äkthet.
Jaget är nästintill besatt av hur hennes liv speglas genom psykiaterns ögon. Hon kan inte låta bli att fantisera om psykiaterns privatliv, vilket utgör en del av romanens skildringar. I mottagningsrummet kretsar diskussionerna kring självkännedom, acceptans och självrealisering. Genom ett utforskande av distans och närhet uttrycker patienten klander och ambivalens gentemot sig själv och relationerna till andra.
I Min psykiater inlåter sig psykiatern i patientens känslor och tankar, vilket skapar en förtrolig atmosfär. ”Det fanns en lugnande och trygg säkerhet i hans sätt att tala, en auktoritet. Det tyckte jag om”, tänker romanjaget om psykiatern. Genom aktivt lyssnande tar psykiatern hänsyn till patientens välbefinnande. Därtill försäkrar han att det är vanligt med relationella svårigheter, samtidigt som han bekräftar komplexiteten i patientens utmaningar.
Den paradoxala läkar-patient-relationen
Sarkolas psykiatriska samarit är för bra för att vara sann. ”Det är ju bara fantasier!” tänker jag när jag läser boken. Fiktion är förstås per definition fantasier. Jag inser att jag är fördomsfull, jag utgår från mina egna och vänners erfarenheter och gör mig skyldig till argumentationsfel såsom övergeneralisering och anekdotisk evidens. Av de åtta psykiatrer jag har träffat har en varit professionell, medan sju har varit besynnerliga figurer som begått flera tjänstefel. Det finns alltså hopp.
Med det sagt verkar patienter ofta missnöjda med sina psykiatrer. Det är nästan alltid negativa erfarenheter av bristande kommunikation och förståelse som lyfts fram i undersökningar av patientupplevelser. Många känner osäkerhet och otrygghet kring läkarens roll. Patienter önskar en trygg miljö, eftersom vi befinner oss i en sårbar situation. Det är inte endast väsentligt att psykiatrin tar våra problem på allvar, utan också att vi känner oss respekterade och sedda.
Relationen mellan läkare och patient är svårbalanserad och paradoxal. För en psykiater kanske det inte förefaller orimligt att uppehålla distans eller till och med reducera patienten till ett objekt – ett fenomen som man kunde kalla ”funktionell” avhumanisering
Yle rapporterar att allt färre läkarstudenter väljer att specialisera sig inom psykiatri, främst på grund av den psykiska arbetsbördan. För en engagerad psykiater kan patienternas lidande innebära en stor känslomässig påfrestning. Det finns en risk för att den som blir för involverad kan förlora bedömningsförmågan och drabbas av utbrändhet.
Sarkolas beskrivning liknar snarare svävande terapisessioner än kliniska bedömningar.
Ömsesidig respekt, tack
I Min psykiater är patientens förväntningar orealistiska. Hon signalerar en önskan om en personlig relation, genom att bjuda in psykiatern till att se sin pjäs visar hon ett behov av bekräftelse som sträcker sig bortom den professionella kontexten. Hon ställer också frågor som kan tolkas som försök att få insyn i psykiaterns åsikter och värderingar, särskilt gällande sexualitet och relationer.
Om en patient visar ett gränsöverskridande beteende gäller det att vara på alerten, men något slags avhumanisering är knappast en lösning. Av förståeliga skäl är det för mycket begärt att läkarkåren ska bestå av fullblodsempatiker. Däremot bör man kunna förvänta sig att läkare följer etiska riktlinjer. Empati är inte heller nödvändig för att respektera patienten. Var artig och uppmärksam, undanhåll inte information och var varken för vag eller teknisk. Låter det godtagbart?
Inom psykiatrin bör man emellertid sträva efter att bemöta patienterna på ett djupare plan. Det finns ingen skarp linje mellan å ena sidan friskt lidande och å andra sidan sjukt lidande som kräver diagnos och vård. Därför är det nödvändigt att sätta patientens symtom i sitt livssammanhang, vilket endast låter sig göras med det engagemang som krävs av läkaren för patientcentrerad behandling. Min erfarenhet är dock att läkarna flyttar över detta ansvar till skötare och terapeuter.
När sammanhang förlorar fokus
”Jag kan redan utifrån den här träffen säga att du har en tendens att bära ansvar för andras känslor i dina nära relationer”, säger den duktiga psykiatern. Livssammanhang får dessvärre inte alltid sitt behövliga utrymme under ett kort läkarbesök. På agendan står symtom, tidslinje, medicinsk historia, familjehistoria, substansanvändning, sömn och aptit, självmordsrisk och tidigare behandlingar. Sedan får patienten fylla i formulär där ingendera av svarsalternativen motsvarar verkligheten. Under följande besök ska det upprepas och medicinska bieffekter räknas upp. De allra flesta patienter får inte ens träffa en psykiater, det är allmänläkare som gör tillståndsbedömningar och knappar in recept.
Mina förväntningar på att Sarkolas roman skulle erbjuda en trovärdig eller problematiserande bild av psykiatrisk vård blir inte tillgodosedda. För att erhålla en sjukdagpenning kräver FPA en diagnos för att erhålla sjukdagpenning, men Sarkolas beskrivning liknar snarare svävande terapisessioner än kliniska bedömningar. Jag uppfattar inte vilket budskap Sarkola vill förmedla med Min psykiater. Även om romanen målar en modell för en professionell läkare som balanserar närhet och distans, enligt min uppfattning reflekterar den den enligt min uppfattning inte verkligheten inom psykiatrisk vård.
Min kritik mot boken är främst en önskan om att litteraturen ska fortsätta att utmana och utforska de verkliga problemen och frågorna som omger vården och patienternas upplevelser.
Milja Sarkola:
Min psykiater.
Förlaget, 2024.
