Michel Ekmans författarskap kretsar – åtminstone under den senare delen – kring Tidens gåta. Den nyutkomna essäboken Lyckliga slut utgör inget undantag. Essäerna genomsyras av den paradoxala livskänsla som hänger ihop med tidens gång, oavsett författaren är på vandring i konstens värld eller använder konsten som en optik för det självbiografiska.
Tidens gång innebär idel försvinnanden och varje försvinnande för oss närmare vårt eget. Förlusterna hopar sig och ställer oss inför det oundvikliga. Men även: Tidens gång visar att den inte finns. Dess gradvisa förändring uppenbarar en förborgad plats där tiden är satt ur spel. Någonstans inom oss pågår ett annat liv, på hemlig ort utanför tiden. Man hittar bara dit under förbiilande ögonblick, under de transcendentala ögonblick då man plötsligt är lösgjord från Tidens väldiga väv.
Författaren noterar att tidsupplevelsen förändras i takt med dess gång, den rusar allt fortare på äldre dar. Det är svårare att leva för stunden samtidigt som medvetenheten om slutet innebär att man också vill ge de förlorade ögonblicken allt man har. Ögonblicken försvinner lika fort som de framträder. Träden slår ut sina blad samtidigt som de faller till marken. Skrivandet blir ett sorgearbete, prologer till avskedet, men också ett sätt att förmedla erfarenheter, fiktiva som verkliga, och överlämna dem till andra.
Konsten förhöjer livskänslan, inte enbart som estetisk njutning, utan konstupplevelserna hjälper oss att rikta vår uppmärksamhet mot de vardagliga livssammanhang som är våra liv. Cineasten som suttit i biosalongens mörker bär med sig filmens blick ut på gatan, på spårvagnen, ända hem. Författaren leker med tanken på att se okända människor på stan som figurer från filmer av Truffaut, Rohmer eller Kurosawa. Filmen vidgar hans blick.
”Till det finaste med en bra film hör den stämning som dröjer kvar efteråt. Med ny blick ser man världen, uppmärksamt iakttagande sammanhang dess optik gett en, människorna verkar plötsligt avslöja sina hemligheter för en. Ser man mycket film förstärks effekten så att den dubbla blicken på världen blir kvar under längre tid än bara promenaden hem från biografen.”
Boken består av elva essäer varav några har publicerats tidigare. Här ryms vitt skilda ämnen; de övergivna tingen som påminnelser om vår egen dödlighet; barndomen som en tidlös plats för dagdrömmar och lekar som flyter in i ett skrivande liv som ett skydd mot vuxenvärldens realiteter; kvällspromenaderna vars upprepande erbjuder frihet, ett självförglömmande uppgående i naturen. Mellan essäerna finns en dagbok som bildar en röd tråd genom boken. Utgångspunkten för den är hemmet; den skyddsplats från vilken man ibland kan bege sig iväg för kortare utflykter. Eller där man genom konstens portaler förflyttar sig till andra världar, till bortglömda minnesplatser i tiden. Greppet att varva essäer med kortare dagbokstexter är lyckat, dagboken fördjupar och förhöjer, förbinder en tematik som man bara annars stundvis skymtar till i de mångskiftande essäerna.
Titelessän Lyckliga slut tar avstamp i det tvetydiga slutet på Paraplyerna i Cherbourg. Ekman reflekterar över kärleksfilmens förmåga att påminna oss om de ögonblick av förälskelse där vi inte längre är slavar under tiden och döden. Kärlekens egen tid, ett för all tid expanderande nu. Om filmen ska hjälpa oss i vårt predikament måste den sluta lyckligt, resonerar författaren. Att film lämpar sig bra för att gestalta kärlek är ingen slump: bilderna tar sig oavsiktligt in i betraktarens medvetande, verkar lika drabbande som en förälskelse. Du kan inte värja dig. Påminnelsen om att konsten – hur tröstlösa öden den än porträtterar – i sig kan vara en tröst är viktig.
Michel Ekman:
Lyckliga slut.
Schildts & Söderströms, 2021.
