Ellen Strömberg har skrivit en engagerade roman om att försöka få barn, men helhetsintrycket är något slätstruket, skriver Yasmin Nyqvist.
Vi hade inte försökt, alltså hade vi inte heller misslyckats.”
Det kulturarbetande paret Frida och Olof, båda kring trettio, lever i ett lyckligt parförhållande på en mindre finlandssvensk ort. Frida står i beråd att romandebutera, och har, efter att hon träffat Olof och börjat leva i ett stabilt förhållande, känt att hon äntligen ”kommit i kapp” de jämnåriga i sin omgivning, att hon är där hon vill vara, i en tillvaro med fokus på den konstnärliga karriären och det symbiotiska parförhållandet.
Men som över en natt förändras allt. Plötsligt verkar alla i bekantskapskretsen få eller vänta barn. Diskussionerna handlar inte längre om resor, böcker och fester, utan om bajsblöjor, vaknätter och bröstsalvor. Frida upplever att hon halkat efter igen, och snart känns det som om livet med Olof saknar något avgörande. Beslutet att försöka bli gravida växer fram successivt. Men då det en gång tagits finns det ingen återvändo, perspektivet på livet är oåterkalleligt förändrat.
Hopp och förtvivlan
Ellen Strömberg, hyllad och Augustprisbelönad för sin ungdomsroman Vi ska ju bara cykla förbi år 2022, återkom i höstas till sin vuxenpublik med Bli utan, en roman som skildrar den i dag allt vanligare erfarenheten av att försöka bli gravid utan resultat. Romanen utspelar sig under ungefär ett år av försök. Det är en emotionell utvecklingsbåge med hög igenkänningsfaktor. Det pirriga avgörande beslutet, som tas fullt av tillförsikt. Inköpet av all den rekvisita som hör till processen – folsyra, ägglossning- och graviditetstest. De första gångerna Frida och Olof har sex i syfte att bli gravida darrar luften av förväntan. Besvikelserna som följer då testerna visar negativt är nedgörande, men en ny chans kommer ständigt nästa månad.
Det finns få processer i livet som till sin natur liknar att försöka få barn, där hoppet och förtvivlan går i menscykler utan slut i sikte för den som har en fertil livmoder. Trots kontinuerliga besvikelser blossar Fridas hopp envist upp efter varje runda, och tankemönstret återkommer – vem ska de berätta åt först? Vad ska det stå på Instagram? Frida försjunker i dagdrömmerier, som förbyts i svårmod då mensen kommer. Och snart vänder pendeln igen.
Strömberg beskriver övertygande den känslokarusell Frida är fastspänd i, och tydliggör den narrativa aspekt som präglar skeendet. Varje bestämd stund kan nämligen alltid vara början på en solskenshistoria om barnet som blev till: ”Jag tryckte Olofs hand som låg intill hans frukosttallrik. Registrerade alla detaljer som kunde vara till nytta sen om jag ville berätta om ögonblicket då jag ’bara visste’”.
Aldrig ett sidoprojekt
Romanen är inte skriven i dagboksformat, men jag-berättaren och det kronologiska tidsspannet för stundom tankarna till en sådan. Inifrånperspektivet varvas med scener ur Fridas vardag, talande för det utanförskap den som inte får inträde i ”Mammalandia” – ett uttryck myntat i antologin Utan – Om barnlöshet och barnfrihet (2011, red. Mikaela Sonck) – upplever. Fridas mamma som inte lyckas dölja sin väntan på dotterns graviditet, småbarnsföräldrar som okänsligt pladdrar på om amning och ömma bröst, kompisar som blir gravida som av misstag och sprider sin glädje i utrop och uppdateringar. Det är scener som är klyschiga i sin igenkännbarhet och hade kunnat växa i betydelse om de fått bli mer än en rad förbiströmmande exempel.
Inifrånperspektivet Strömberg anlägger är utan tvekan mycket väl lämpat för att komma åt en upplevelse som paradoxalt nog framför allt är en mental process. När stickan aldrig visar två streck, och romanen hon skrivit inte mottas som tänkt, börjar Frida att ifrågasätta grundvalarna i sin identitet och omvärdera sina livsval. Samtidigt är hon är tvungen att förhålla sig till insikten att det kanske aldrig kommer att bli ett barn.
Det är talande att Fridas syster Mikaela och hennes son Theo presenteras i romanens första scen. Det är Mikaela Frida speglar sig mot romanen igenom, och det är en spegling som skiftar. Systrarna har valt olika i livet. Mikaela lever den traditionella kvinnorollen medan Frida har byggt upp sin identitet kring författarskapet och därmed ansett sig spela i en annan liga. Att plötsligt befinna sig i samma race som den konventionella systern kräver en mental omställning.
Och det är aldrig ett sidoprojekt att medvetet försöka bli gravid, får Frida bittert erfara. Att hålla koll på ovulation och menstruation, pricka in samlag vid rätt tidpunkt och vara lyhörd för graviditetssymptom är en alltuppslukande syssla. En ny sorts medvetenhet skapas kring den egna kroppsligheten och kvinnokroppens processer. Det är en medvetenhet som inte kan stängas av, en klaustrofobisk besatthet som gränsar till galenskap, som Frida måste dölja till och med för Olof.
Vedertaget introspekterande
Strömberg lyckas tveklöst levandegöra upplevelsen att vilja bli gravid och inte lyckas. Fridas liv, både det inre och det yttre, är så övertygande skildrat att det kunde handla om en dokumentärroman.
Trots detta, eller snarare på grund av detta, blir helhetsupplevelsen av romanen något slätstruken. En bidragande faktor till intrycket är nog att valet av miljö och persongalleri snarare är regel än undantag i vår bokutgivning de senaste tio åren, med ett otal kvinnliga protagonister ur medelklassen i åldern 20–35, bosatta i namnlösa, finlandssvenska småstäder, utforskande sitt liv via introspektion.
Bli utan visar träffsäkert upp en situation och reaktionen på den, men Strömberg hade gärna fått stanna upp mer och borra djupare in under ytan. På det sättet hade hon nog, som den goda författare hon är, hittat mer än det väninnor avhandlar runt köksbordet.
Ellen Strömberg:
Bli utan.
Schildts & Söderströms, 2022.
