Paradoxalt nog erbjuder de nordiska länderna den bästa möjligheten att förverkliga den amerikanska drömmen.
I sin bok Nordisk socialism – på väg mot en demokratisk ekonomi citerar den danska vänsterpolitikern och samhällsdebattören Pelle Dragsted en rapport av dåvarande presidenten Donald Trumps administration, i vilken de nordiska länderna utpekades som varnande exempel på socialismens faror. Rapporten var i första hand en motreaktion mot Bernie Sanders och andra vänster-demokrater, som vid flera tillfällen lyft fram de nordiska länderna som förebilder för en välfungerande demokratisk socialism. Oavsett om de nordiska länderna ses som föredömen eller varnande exempel tycks amerikanska politiker således vara rörande eniga om att de är ”socialistiska”.
Kapitalismen inte allenarådande
Här i Norden torde det inte finnas särskilt många politiker – eller, för den delen, vanliga medborgare – som skulle vara beredda att skriva under påståendet att de nordiska länderna är socialistiska. Samtliga nordiska länder är ju trots allt väletablerade marknadsekonomier baserade på privatägda, vinstmaximerande företag, och den privata äganderätten åtnjuter ett lika starkt skydd som var som helst annanstans i världen.
Mot den bakgrunden ter sig diskussionen om nordisk socialism på andra sidan Atlanten närmast som ännu ett exempel på den kombination av ignorans och arrogans med vilken amerikanerna så ofta betraktar resten av världen.
Pelle Dragsted har emellertid en annan syn på saken. Enligt honom är nämligen ”socialism” ingalunda det binära motsatsparet till ”kapitalism”, utan ett i allra högsta grad relativt begrepp (detsamma gäller, rent definitionsmässigt, i så fall också begreppet ”kapitalism”).
Dragsteds argument är att även om den kapitalistiska marknadsekonomin i dag är det dominerande ekonomiska systemet i så gott som hela världen betyder det ingalunda att alla samhälleliga aktiviteter skulle vara underställda kapitalismens krav på maximal vinst.
I varje nationell ekonomi finns det sektorer där produktionsbesluten – vad som ska produceras, hur mycket och för vem – styrs av demokratiska processer i stället för enskilda privata företags vinstmaximering. Utgående från hur stor del av den totala ekonomin de här demokratiskt styrda sektorerna utgör kan enskilda länder klassificeras som mer eller mindre socialistiska och mer eller mindre kapitalistiska, och utgående från en sådan klassificering kan de nordiska länderna, som Dragsted ser det, definitivt klassas som mer socialistiska än det stora flertalet av världens länder.
Sina brister till trots har den nordiska modellen ändå lyckats uppnå en högre grad av jämlikhet i fråga om möjligheter och livsval än någon annan ekonomisk modell.
Jämlik utgångspunkt
Om vi accepterar att såväl socialism som kapitalism är relativa snarare än absoluta begrepp är det lätt att hålla med Dragsted. Om det finns något som särskiljer den ”nordiska modellen” (som i och för sig omfattar en mångfald av nationella särdrag, men det är en annan historia) från andra ekonomiska modeller är det nämligen frågan om en arbetsfördelning mellan den demokratiskt styrda och den kapitalistiska delen av ekonomin – eller, om man vill förenkla en smula, mellan staten och kapitalet. Mer exakt handlar det om att den offentliga sektorn i den nordiska modellen axlar ett större ansvar för medborgarnas – och uttryckligen för alla medborgares – välfärd än i någon annan befintlig ekonomisk modell.
Vad det handlar om, rent konkret, är att alla medborgare oberoende av inkomstnivå ska ha rätt till de hälsovårdstjänster de behöver. Och om att alla barn och ungdomar, oavsett föräldrarnas socioekonomiska ställning, ska kunna utbilda sig så långt den egna förmågan och det egna intresset räcker. Och om att samhället erbjuder stöd och hjälp med att ta hand om såväl småbarn som åldringar, uppgifter som i många av världens länder än i denna dag huvudsakligen faller på kvinnornas lott.
Sammanfattningsvis kunde man således säga, att ledmotivet i den nordiska modellen har varit att erbjuda alla medborgare, oavsett samhällsklass eller kön, en så jämlik utgångspunkt i livet som möjligt. I alla avseenden har den nordiska modellen visserligen inte lyckats leva upp till sina högt ställda målsättningar; ojämlikhet som har sin grund i etnicitet, för att ta ett exempel, har alltid och överallt varit något av en blind fläck i det nordiska välfärdsprojektet.
Sina brister till trots har den nordiska modellen ändå lyckats uppnå en högre grad av jämlikhet i fråga om möjligheter och livsval än någon annan ekonomisk modell, vilket bland annat tar sig uttryck i att den sociala rörligheten i de nordiska länderna är mycket hög i internationell jämförelse. Med tanke på den amerikanska högerns demonisering av den nordiska ”socialismen” är det inte så lite ironiskt att det uttryckligen är de nordiska länderna som erbjuder de bästa möjligheterna att förverkliga den så kallade amerikanska drömmen, som i dagens USA aldrig kommer att bli mer än just en dröm för det stora flertalet amerikaner.
Goda resultat
Ytterligare en viktig komponent i den nordiska modellen har traditionellt varit en aktiv utjämning av inkomst- och förmögenhetsklyftor med hjälp av progressiv beskattning och omfattande inkomstöverföringar. Också här har den huvudsakliga målsättningen varit att erbjuda alla medborgare ett så jämlikt ”startfält” i livet som möjligt, och även om inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökat i de nordiska länderna under de senaste decennierna – mer än något annat som en följd av medvetna politiska val – är de fortfarande förhållandevis små i en internationell jämförelse.
Och stick i stäv mot den marknadsfundamentalistiska dogmen, enligt vilken stora inkomst- och förmögenhetsskillnader gynnar den ekonomiska tillväxten, har den nordiska modellen historiskt sett levererat goda resultat också i fråga om tillväxt och sysselsättning.
Trots att den nordiska modellen lyckats leverera en i internationell jämförelse helt unik kombination av jämlikhet och ekonomisk effektivitet befinner den sig under attack från den marknadsfundamentalistiska högern, inte minst här i Finland där regeringen Orpo målmedvetet håller på att montera ner såväl den sociala tryggheten som den offentliga produktionen av hälsovårds- och omsorgstjänster.
Även om vår åldrande befolkning onekligen utgör en utmaning för vårt välfärdssamhälle handlar det i första hand om ett rent ideologiskt projekt: det är nämligen ett ofrånkomligt faktum att finansieringen av den nordiska modellen förutsätter ett förhållandevis högt skatteuttag, vilket är anatema för marknadsfundamentalismen. Detta trots att en överväldigande majoritet av finländarna är så nöjda med vårt ”socialistiska” system att de i enkät efter enkät förklarat sig beredda att betala mer i skatt för att trygga finansieringen av vårt välfärdssamhälle.
Foto: Wikimedia Commons
