Jag har under den senaste tiden rätt ofta stött på ordet nolltolerans. Det är ett begrepp som institutioner nu i formella sammanhang stolt flaggar med, eller i panik klamrar sig fast vid efter att en kollegas gamla skriverier grävts fram. Den som vågar sig på att ställa sig och sin agenda bakom ett så starkt ord är sällan uppriktig. Det är få som på riktigt är redo att agera enligt en så radikal princip som nolltolerans.
”Regeringen har nolltolerans mot rasism och extremism.” Så uttryckte sig statsminister Petteri Orpo under en presskonferens den 12.7. En vecka senare ordnades den antirasistiska demonstrationen Nollatoleranssi där demonstranterna undrade var den utlovade nolltoleransen egentligen är. Genom att binda sin regering till en sådan princip har Orpo nämligen praktiskt taget avskedat både sin finansminister Riikka Purra och riksdagens talman Jussi Halla-aho. Den senare sedan länge känd som våldsamt anti-islam och skapare av den ökända radikaliseringsmaskinen som är internetforumet Scripta, den tidigare en nykomling bland de sannfinländare vars öppet rasistiska skriverier skapat uppror.
Trots detta verkar Orpo inte ha några som helst planer på att avsätta sina kolleger. Istället säger han saker som att ”allt är i sin ordning nu” eller ”vi har inget högerextremt parti i regeringen”.
Speciellt efter dystopiska intervjuer där varken Halla-aho eller Purra velat ta tydligt avstånd från rasism är det svårt att riktigt förstå vad som händer i Orpos huvud. ”WAR IS PEACE” — eller för min egen generation: ”There is no war in Ba Sing Se” — är klangen Orpos uttalanden har. Det är en huvudlös, alltjämt eskalerande spiral där beslutsfattarnas ord och agerande nu flutit så långt isär att det är alldeles omöjligt att avgöra om de själva tror på vad de säger eller inte. Orwell kallar det doublethink.
Om Petteri Orpo verkligen trodde på den nolltoleransprincip han målat upp skulle inget ytterhögerproblem ens finnas. Om de mesiga samlingspartisterna vore rakryggade och vågade leva som de lär skulle både resurser och politiskt understöd finnas för att sätta högerpopulisterna på plats. Verkligheten är den att Orpo inte bryr sig det minsta om mänskliga rättigheter och extremism. Snälla nån, han och hela hans parti gav för bara några veckor sedan sitt förtroende åt en nazistminister.
Nej, Orpo är inte mindre delaktig i extremism eller rasism än Purra, Halla-aho och de andra. Han är den passiva aktören som ger utrymme, som tillåter.
Martin Luther King Jr. skrev om ”den vita moderaten”, det vita, förmögna genomsnittet som helst sitter i sin bekvämlighet och låtsas att allt är bra, medan de förtryckta slåss för sina rättigheter. Enligt honom är inte extremisterna, de som utövar våldet, den riktiga faran, utan den tysta massan som genom sitt passiva godkännande tillåter det. När Europa igen glider högerut med starka ytterhöger- och fascistpartier i regeringspositioner är det sorgligt relevant att minnas dem som tidigare lidit under liknande regimer. Och det är dags för den tysta massan att använda sin röst. Det är dags för Orpo att hålla fast vid den nolltolerans han lovat oss.
Foto: Mio Lindman
