Jose Joao.Jag beslöt mig för att lämna Finland.Det var ett svårt beslut att ta, men det var nödvändigt. Efter att ha flyttat till Helsingfors i april 2017 och deltagit i integrationsprogrammet och studerat svenska på Arbis, kunde jag inte hitta ett passande jobb inom skolvärlden. Jag hade tidigare jobbat som vice-rektor i Storbritannien och studerat på Cambridge-universitetet. Jag ansökte ihärdigt lärartjänster i och omkring Helsingfors. Resultatet var både oväntat och demoraliserande; 96 ansökningar, en intervju och inget napp.
Min enda intervju var för en tjänst som kemilärare på en internationell skola där undervisningen hålls på engelska. Trots att jag hade åtskilliga års erfarenhet av att undervisa på engelska, tilldelades jobbet en kandidat med bristande erfarenhet och som inte behärskade flytande akademisk engelska. Orsaken var enkel; till skillnad från mig hade han en finsk utbildning.
Efter ett tag började jag betvivla mina kunskaper, förlora min psykiska hälsa och min självkänsla.
Jag älskade Finland och jag flyttade dit tack vare de EU-rättigheter som jag alltid tagit för givna. Jag antog, felaktigt, att oavsett vilket EU-land jag bor i så skulle jag alltid automatiskt tilldelas den lycka jag tror mig förtjäna. Undermedvetet hade jag alltid tänkt att ett medlemsland av Unionen alltid skulle behandla en annan unionsmedlems medborgare som sin egen. Så blev det inte.
Därmed bestämde jag mig för att söka jobb i Storbritannien och en vecka senare blev jag erbjuden mitt drömjobb i London. Jag flyttade med min finske make till Storbritannien i maj 2018.
För en månad sedan slogs vi dock av pressrubriker om att Storbritanniens premiärminister, Theresa May, överväger att begränsa inflyttning från EU baserat på inkomster. Enligt hennes regering skulle en immigrant som tjänar mindre än 50.000 pund (57.000 euro) anses ha ett jobb som inte kräver speciella färdigheter och skulle på så vis inte kunna ansöka om uppehållstillstånd för att vistas och arbeta i Storbritannien. Detta skulle innebära att de flesta akademiker, journalister, lärare, sjukvårdare, socialarbetare och många andra skulle anses vara för lågutbildade för att få stanna i landet.
En osäker atmosfär härskar i Storbritannien. Dominic Raab, den andre statssekreteraren för Storbritanniens utträde ur EU sedan folkomröstningen 2016, har inte kunnat komma fram till en överenskommelse med EU och samtidigt som det slutgiltiga datumet för Storbritanniens utträde i mars 2019 närmar sig med stormsteg har EU-medborgarna inga officiella instruktioner att följa eller några garantier. Storbritanniens regering hävdar att situationen snart kommer att klarna och att ”överenskommelsen med EU är 95 procent klar”. Samtidigt står många frågor obesvarade, så som hur den framtida gränsen mellan Irland och Nordirland kommer att se ut, hur datasäkerheten kommer att tryggas, många juridiska frågor och framför allt vad som kommer att hända med personer som mig…
Min uppfattning om EU-medborgares rättigheter har förändrats radikalt de senaste två åren. Kanske jag alltid har haft fel om detta, eller kanske EU verkligen har förändrats och håller på att spåra ur och bli en meningslös klubb utan syfte.
Fördelarna med att vara EU-medborgare urvattnas i rask takt och den Europeiska unionens motto In Varietate Concordia (Förenade i mångfalden) kunde inte vara längre ifrån verkligheten.
Därmed skriver jag dig, EU-medborgarskapet, denna dödsruna. Var god och ta emot mina kondoleanser för dina återkommande och oförutsägbara felsteg.
Men jag kommer att sakna dig och jag vill inte att du går.
José João jobbar som universitetslärare i Storbritannien
Marscherande nazister, författarbojkotter och störtdykande besökarsiffror. Förra årets bokmässa i Göteborg var en bokmässa i kris. I år hade ordningen så gott som återställts, men frågan kvarstod: Vilka åsikter ska få ta plats på Bokmässan?
För två år sedan gjorde den högerextrema tidskriften Nya Tider entré på Bokmässan i Göteborg, men det var när de förra året åter fick ta plats på mässgolvet som en utdragen debatt drog igång om vilket utrymme främlingsfientliga röster ska få i yttrandefrihetens namn. Tvåhundra svenska författare, och även flera finlandssvenska, valde att ta ställning genom att bojkotta mässan. Flera alternativa mässor arrangerades i protest och debatterna på kultursidorna gick heta. Till råga på allt fick den nazistiska rörelsen NMR tillstånd att marschera i närheten av mässan under lördagen. Det är inte konstigt att Bokmässans ledning i år gjort allt för att få det sjunkande skeppet på rätt köl igen.
– Nya Tider tog allt vårt fokus och allt medieutrymme. Det är orimligt när man ska arrangera en bokmässa som i vanliga fall har över 90 000 besökare. Vi kom fram till att vi inte kan tillåta att en enda utställare står i vägen för oss att utveckla och driva Bokmässan vidare, säger Frida Edman, mässansvarig, i ett panelsamtal arrangerat av Expressen.
Hon återvänder många gånger till samma argument för varför ledningen valde att inte tillåta Nya Tider att medverka i år – de tog för mycket fokus. Elsa Westerstad, debattredaktör på Svenska Dagbladets kulturredaktion, säger att hon förstår argumentet ur ett ekonomiskt perspektiv eftersom Bokmässan är en kommersiell aktör, men enligt henne går argumentet inte ihop med mässans ambition att vara en plattform för yttrandefrihet.
– Ni säger att ni vill vara en arena för fri åsiktsbildning och att ni står för yttrandefrihet. Det blir väldigt svårt att kombinera den typen av uttalanden med att Nya Tider inte får närvara.
Elsa Westerstad riktar också kritik mot förlagen, författarna och medierna för att de gav Nya Tider så stor uppmärksamhet.
– Det hjälpte bara tidningen att få fler prenumeranter. Plötsligt visste alla vilka Nya Tider är. Jag har fått nog av dumheten i att de ges så mycket uppmärksamhet och sedan klagas det över samma sak – att de har fått så mycket fokus.
Frida Edman berättar att Bokmässan har ett internationellt utbyte med andra bokmässor där de här frågorna diskuteras. Bokmässan i Frankfurt är en av de mässor som ger utrymme till högerextrema grupper.
– Där jobbar sex personer heltid med enbart de här frågorna. Det är helt orealistiskt för vår organisation, säger hon.
Det är tydligt att Bokmässan jobbat på sin image utifrån förra årets tumult. Att Forum för levande historia, som är en myndighet som informerar om Förintelsen och mänskliga rättigheter, var Bokmässans samarbetspartner i år var knappast en slump. Inte heller att ett av årets teman var det lite luddiga begreppet ”Respekt”.
Många av panelsamtalen och seminarierna kretsade kring frågor om rasism och extremism, och även om Nya Tider inte var fysiskt närvarande präglade de ändå mässan på många sätt. Även flera samtal som gick under helt andra rubriker gled över till diskussioner om högerextremism och främlingsfientlighet.
När mässan sammanfattades på söndagens presskonferens stod det klart att besökarsiffrorna åter pekade uppåt. Bokmässan i Göteborg ser ut att behålla sin plats som Nordens största kulturevenemang även i fortsättningen. Men debatten kring Nya Tiders närvaro eller icke-närvaro lär fortsätta även nästa år.
Trots nidbilden av den okulturella rasisten läser faktiskt högerextremister också skönlitteratur – och för att förstå extremhögern kan det vara bra att förstå vad de läser, skriver Janne Wass.
För att finna moderna skönlitterära författare inom extremhögern får vi gräva ganska djupt i obskyra boklådor, men jag gör ändå ett försök att presentera några av brunhögerns samtida favoritromaner.USA är den största producenten av litterär fiktion på ytterhögerkanten, bland annat representerat av Counter-Currents Publishing och det lilla, men extremt produktiva science-fiction-förlaget Castalia House, grundat av den amerikanska alt-right-personligheten Vox Day och finländska Markku Koponen- – med säte i Kouvola. Vill man i dag finna en kulturell och intellektuell extremhöger får man också i första hand leta i USA och det frankofona Europa – samt till viss grad i Ryssland och övriga slaviska länder.
Att högerextremisternas bibliotek är spretigt framgår tydligt ur en lista på alt-right-sidan American Renaissance, där en rad profiler ger läsarna boktips. Hit ryms Arthur Koestlers- antisovjetiska Natt klockan tolv på dagen, Bret Easton Ellis nihilistiska debutroman Noll att förlora, danska Nobelpristagaren Johannes V. Jensens socialdarwinistiskt färgade trilogi Den långa resan och sci-fi-dystopier som George Orwells1984 och Aldous HuxleysDu sköna, nya värld. Men på listan finns också verk som är betydligt mer kontroversiella. Ett av dem är en fransk roman som är det närmaste man kommer en modern internationell helig skrift för den rasistiska extremhögern, nämligen Jean Raspails Le Camp des Saints (”de heligas läger”).
Invandringsepos
Le Camp des Saints publicerades 1973 och blev slaktad av franska litteraturkritiker. Boken vägrade ändå dö, och cirkulerade i årtionden som en kultroman i rasistiska kretsar. Mikael Nyberg beskrev boken i den socialistiska tidskriften Clarté den 17.10.1997:
”Temat är den vita rasens undergång. En miljon utmärglade indier från Calcutta kapar en armada av fartyg och anlöper franska Rivieran. Regeringen förmår inte göra vad som måste göras och soldaterna kastar sina vapen och flyr med lokalbefolkningen. […] Fördämningarna rämnar. Miljoner kineser väller in över den ryska gränsen, svarta sluminvånare flyttar in i palatsen i New York och den nya franska, rasblandade regeringen förser varje flyktingläger med en uppsättning vita kvinnor, ’alla fria att ta för sig av’”.
1973 upplevde Frankrike en stor flyktingström från Algeriet, och det var kring samma tider som det började utvecklas domedagsteorier om hur invandrare skulle välla in i Europa och omkullkasta den västerländska civilisationen. Tankegångarna utvecklades vidare av islamkritikern Bat Ye’or till den så kallade Eurabienteorin i början av 2000-talet, en teori som förespråkats av bland annat Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho, terroristen Anders Behring Breivik och den holländska högerpopulisten Geert Wilders.
Le Camp des Saints blev en överraskande bästsäljare i Frankrike 2011 efter att Front Nationals partiordförande Marine le Pen hyllat romanen som profetisk, varefter den amerikanska alt-right-profilen Steve Bannon kallade den för sin favoritroman.
Inspiration för terrorister
Den andra romanen som kan beskrivas som en modern högerextremistisk klassiker är Turners dagböcker, skriven av vit makt-aktivisten William Luther Pierce år 1979. En internationell judekonspiration i ett framtida USA eftersträvar världsherravälde genom rasblandning. Huvudpersonen Turner blir ledare för en vit gerillaorganisation vid namn ”The Order” som inleder ett raskrig med mål att upprätta en vit hegemoni i världen.
Romanen fick först uppmärksamhet 1983–1984 då en vit makt-rörelse tog namnet The Order och utförde terroristattentat av den typen som beskrivs i boken, med tre dödsfall som följd. Verkligt beryktad blev den 1995 då ett exemplar av boken hittades hemma hos Oklahomabombaren Timothy McVeigh. Hans attentat mot FBI-byggnaden i Oklahoma hade uppenbara likheter med ett bombdåd mot FBI-högkvarteret som beskrivs i boken.
William Luther Pierce skrev Turners dagböcker under pseudonymen Andrew MacDonald.
Islamofobi från vänster
En annan klassiker vars misantropiska übermenschideal passar in i fascistiska läsekretsar är Ayn RandsOch världen skälvde (1957). Liksom de två ovan nämnda romanerna beskriver Och världen skälvde en framtid där individens frihet förtrycks av en överhöghet som i jämlikhetens namn vill utplåna olikheter. Det som går som en röd tråd från Rand vidare till Raspail och Pierce, och fram till samtida högerextremister som Halla-aho, Breivik och Bannon är idén om en kuschad, politiskt korrekt (socialdemokratisk-socialistisk) allmänhet som antingen utnyttjas av en världselit eller förlorar sin handlingskraft så att den inte lyckas stå upp mot en civilisationshotande invasion av lägre stående varelser. Men Ayn Rand var jude, och därför gör många högerextrema läsare vida lovar kring henne.
Den franska ”livsförnekande surkarten” (enligt Svenska Dagbladet) Michel Houellebecq är en desillusionerad socialist som rönt bred uppskattning i islamofobiska kretsar. Hans senaste roman Underkastelse (2015) beskriver hur ett religiöst konservativt islamistiskt parti tar makten i Frankrike med stöd av socialisterna som agerar som ”nyttiga idioter”, och de samhälleliga problem som det ger upphov till.
Rasistisk sci-fi
Alla fyra böcker som beskrivs här representerar futuristisk science fiction, en genre som historiskt erbjudit en god grogrund för ultrakonservativa författare. En av genrens mest ansedda storheter är Robert Heinlein, som särskilt på äldre dagar blev allt mer militaristisk och auktoritetshyllande. Hans klassikerroman Stjärnsoldaten (1959) är en av böckerna på American Renaissances lista. Jerry Pournelle är en annan hyllad amerikansk sci-fi-författare som kommer farligt nära fascistoida ställningstaganden. Hans bok Lucifer’s Hammer (1977) är öppet rasistisk, och i flertalet av sina verk återkommer han till en militarism, libertarianism och auktoritärianism som han lånat av Rand och Heinlein.
Pournelle var en del av en våg av ultrakonservativa sci-fi-författare som steg fram under 1970-talet i USA, men som ändå aldrig helt och hållet klev över på det politiskt bruna område som senare – mer obskyra – författare har etablerat sig i. Tidigare nämnda Vox Day var en av hjärnorna bakom en blockröstningskupp mot sci-fi-litteraturpriset Hugo 2014–2015, då en klick högerextrema och konservativa författare, utgivare och läsare ansåg att vänstern och feministerna hade övertagit science fiction-genren.
Två amerikanska kultklassiker från 2000-talet inom den xenofobiska läsarkretsen är Dark Millennium av Gerald James McManus och Hold Back This Day av Ward Kendall, båda utgivna 2001. Den första är en futuristisk roman där USA:s president bekämpar det kaos som den mångkulturella demokratin fört med sig. Han upprättar en tyranni och slaktar skoningslöst alla icke-vita i landet. Boken har beskrivits som en arvtagare till Turners dagböcker. Också den senare – en rymddystopi – handlar om en hjältemodig vit man som tar upp kampen mot mångkulturalismens förtryck. Ett av de få kvinnliga bidragen till den högerextrema kanonen är Ellen WilliamsBedford, a World Vision (2000). Denna framtidsvision är inte lika intresserad av rasproblematiken som den är av amerikansk nationalism, bevarandet av kristendomen och konservativa värden. Men också i Williams roman är det ”främmande element” som importerad socialism, feminism och globalisering som är roten till allt ont.
Bakom nationalismen, militarismen och den oförblommerade rasismen i de här böckerna verkar det som ett förenande tema finnas en avgrundsdjup rädsla bland vita – företrädesvis män – för att stå som förlorare i en värld där främmande och skrämmande element gör intrång. Även om flera av böckerna tar upp rent konkreta förluster för den vita mannen, tycks det som om den verkliga rädslan är förlusten av ett kulturellt sammanhang och en identitet, och samtidigt en priviligierad status. Att vara vit, västerländsk man har i århundraden inneburit en automatisk position på toppen av näringskedjan, en position som är hotad av feminism, socialism och kulturell uppblandning. Plötsligt är den vita mannen inte längre exceptionell, utan bara en i den nya jämställda massan. Jag vet inte om jag vill rekommendera några av ovanstående böcker för läsning, men en inblick i vad extremhögern läser kan kanske ge oss svar på varför rörelsen ter sig så lockande för så många. N
Skräckförfattaren H.P. Lovecraft var en obotlig rasist, men är trots det älskad av tusentals antirasister världen över. Frikopplar man hans berättelser från hans person vidgas möjligheterna till tolkning av hans legendariska monster Cthulhu och övriga oknytt.
The oldest and strongest emotion of mankind is fear, and the strongest kind of fear is the fear of the unknown — H.P. Lovecraft
Fiktion är sällan utan fjättrar. Som människor är vi alla formade av våra upplevelser, som i sin tur är påverkade av den kultur vi vuxit upp i. Därför är det inte förvånande att fraser och idéer som tidigare betraktats som neutrala och politiskt korrekta i dagens läge kan verka tondöva och stötande. Således är det viktigt att litteraturkritiker betraktar när verket är skrivet innan de beskyller en välmenande men kulturellt vilseledd författare för bigotteri.
Howard Phillips Lovecraft (1890–1937), känd som stor kattälskare och den kosmiska skräckens fader, är inte en välmenande men kulturellt vilseledd författare. Vid början av 1900-talet var det knappast ovanligt att vita amerikaner ansåg sig vara intellektuellt och kulturellt överlägsna sina afroamerikanska medmänniskor, men Lovecraft tog detta ett steg längre i att han helt enkelt inte trodde på att svarta var människor. Bland annat kritiserade han i ett ökänt brev till sin korrespondent J. Vernon SheaAdolf Hitlers enligt hans syn alltför optimistiska världsbild.
Det är givetvis inte omöjligt att känna sympati för Lovecraft, och många ser honom som en sorglig figur som var livrädd för allt han inte var intimt bekant med. Detta inkluderade bland annat rymdens oändliga omfång, obegripliga främmande dimensioner, människans mentala degeneration, modern teknologi, folk som inte såg ut som han, och mycket mer. Rädd var han, feg och föraktlig, och denna rädsla speglades i hans verk. Och nu står vi moderna läsare inför ett moraliskt dilemma: är det per definition oetiskt att konsumera fiktion som så direkt påverkats av författarens trångsynta världsbild?
Här kommer en kritisk detalj: H. P. Lovecraft är död. Och den centrala frågan är om hans skapelse Cthulhu kan reformeras.
Lovecraft äger inte Cthulhu
Det kan låta självklart att författarens avsikter är relevanta vid akademisk litteraturkritik, men för anhängare av Roland Barthes essä Författarens död (La mort de l’auteur, 1967) är det inte så entydigt. Den ledande idén i Författarens död är att alla individens tankar och skapelser bygger på diverse kulturella inflytanden. Och om inga idéer på så sätt är originella, är det verkligen motiverat att ge författaren ensamrätt till att bestämma om vad som är kanoniskt för verket?
Barthes resonerar att verket lika väl hör till läsaren som till författaren, ett koncept det kan vara lätt att himla med ögonen åt. Om alla har rätt betyder det ju logiskt att ingen har rätt, och det strider emot människans naturliga instinkt att leta efter sanningen. Men det ger oss lite mer utrymme då vi diskuterar det goda och det onda i Lovecraft och hans verk. Cthulhu må vara skapad som en amalgamering av hat, rädsla, och allt annat som gått fel i mänskligheten, men enligt Barthes behöver vi inte låta det definiera honom.
Att älska det okända
December 2017 var premiärmånad för den mexikanska filmregissören Guillermo Del Toros Oscar-vinnande The Shape of Water, officiellt en adaption av filmen Skräcken i Svarta lagunen (Creature from the Black Lagoon) från 1954. Men Skräcken är inte populärkulturens första fiskman som känt sig dragen till en oskyldig människokvinna. Många anser att den tropen populariserats av H.P. Lovecraft i novellen Skuggan över Innsmouth (The Shadow over Innsmouth, 1936), och som stor Lovecraft-fanatiker är Del Toro utan tvivel medveten om det.
Skuggan över Innsmouth handlar om en liten by vid havet. Invånarna tillhör en kult som dyrkar havsguden Dagon vars yngel, De Djupa, har fortplantat sig med Innsmouths invånare och gett liv åt groteska ”fiskmänniskor”. I den sista scenen upptäcker protagonisten, en hittills utomstående besökare, att hans egen familj härstammar från Innsmouth och att han långsamt håller på att förvandlas till en av De Djupa.
Den här sista intrigvändningen förmodas vara inspirerad av Lovecrafts ”fasansfulla” upptäckt av att en av hans egna förfäder var walesisk. Och vet man det är det inte svårt att slentrianmässigt dra slutsatsen att Innsmouth är en giftig kommentar om rasblandning. Men med hänsyn till Barthes teori behöver det inte vara så. Innsmouth må ha skrivits av en hatfull, snedvriden man som älskade sin katt mer än en enda levande människa, men med rätt inblick kan den vara en vacker, djupsinnig kärlekshistoria om människorna som förälskade sig i De Djupa och skapade nytt liv. En skicklig regissör kunde till och med forma den till en fantastisk film med 13 Oscar-nomineringar!
Kosmisk skräck härstammar från människans mest grundläggande rädsla – rädslan för det okända. H.P. Lovecraft såg framför sig ett fundamentalt hjärtlöst universum, där människan sitter ensam och maktlös bland ovetbart främmande varelser som i bästa fall inte är medvetna om henne och i värsta fall vill henne ont. Men kan vi inte se skönhet i avgrunden – en liten ljusglimt i det hopplösa dunklet som Lovecraft målade upp? Som läsare har vi makt att frigöra verket från sin skapare. Och kanske kan vi ge Cthulhu ett liv efter hatet.
Den främlingsfientliga och högerextrema propagandan på nätet kan ha haft stor inverkan på det svenska valresultatet och det faktum att Sverigedemokraterna fick över 17 procent av alla röster. Det kan man sluta sig till utgående från forskning som gjorts vid Oxfords universitet. Enligt en kartläggning som letts av Fabian Sinvert från Oxfords universitet och Freja Hedman vid Lunds universitet, var hela 22 procent av det politiska medieinnehåll som delades på sociala medier inför valet så kallad “junk news” eller skräpnyheter. Siffran är anmärkningsvärd eftersom den är “betydligt högre” än den i andra europeiska länder. Enligt studien delade svenska nätanvändare mycket mer skräpnyheter än vad britter, fransmän och tyskar delade inför val i deras länder. Av de länder som granskats är det endast i USA som det delats mer skräpnyheter i förhållande till legitima nyheter inför val.
Studien fann alltså att 22 procent av de länkar som delades med politiska hashtaggar på sociala medier var från så kallad skräpmedia. Om man bara räknar med länkar med nyhetsinnehåll, är andelen ännu större, uppger Fabian Sinvert, enligt ett pressmeddelande:
“Både i USA och i Sverige är förhållandet mellan delningar från de stora nyhetskanalerna och skräpnyheter kring 2 mot 1. Dessutom försöker de tre stora skräpnyhetssidorna i Sverige att efterapa de stora nyhetssidornas utseende och ton. Det här gör det svårare för okritiska läsare att identifiera dem som skräpnyheter.”
I Tyskland var förhållandet mellan legitima nyhetskällor ochskräpnyhetssidor 4:1, i Storbritannien 5:1 och i Frankrike 7:1.
I USA talades det i samband med fjolårets presidentval mycket om propaganda och “fake news” från ryska sajter. Det som överraskade forskarna var att andelen rysk propaganda som spreds inför det svenska valet var så litet som 0,2 procent av alla skräpnyheter. Den överväldigande majoriteten kom från svenska sidor.
86 procent av alla delade skräpnyheter kom från de tre skräpnyhetssidor som Sinvert nämner ovan: Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter Idag. Studien tar inte ställning till sidornas ideologiska innehåll, men alla tre är ökända för sitt rasistiska och högerextrema innehåll. Fria Tider ligger enligt Expo ideologiskt längre ut på extremhögerkanten än Sverigedemokraterna, närmare partiets ungdomsförbund SDU. Samhällsnytt hette tidigare Avpixlat, och grundades av Sverigedemokraterna. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth, känd för den så kallade järnrörsincidenten, var den person som registrerade domännamnet och varumärket, och som ännu som riksdagsledamot kanaliserade pengar till saften. Domännamnet till Nyheter Idag är också registrerat av Ekeroth, även om sajtens förhållande till SD är mer flytande än de andra två webbsidornas. Nyheter Idag vilar främst på en libertariansk värdegrund, men har flera dokumenterade kopplingar till SD, och inordnas av bland annat Expo och Resumé i samma högerpopulistiska och muslimfientliga diskussionsklimat.
Studien tar inte ställning till i vilken grad skräpnyheterna påverkade valresultatet, men upphovspersonerna uppger att det finns ett behov av vidare forskning på det området.
Enligt tidningen Journalisten har också mängden felaktiga påståenden om Sverige i utländska medier ökat, framför allt gällande den svenska invandringspolitiken och integrationen. I augusti lanserade den svenska regeringen ett nytt projekt för att bekämpa desinformation och näthat.
Pressmeddelandet från universitetet i Oxford finns här, och hela utredningen går att ladda ner här.
