För fyra år sedan deltog jag i konferensen Queering Memory. Archives – Arts – Audiences i Berlin. Under tre underbara, otroligt inspirerande, men heta sommardagar träffade jag människor från världens olika hörn som alla förenades i intresset för queerhistoria och sexuella minoriteters och könsminoriteters synlighet på museer, arkiv och bibliotek. Speciellt givande var att lära mig om allt det fantastiska gräsrotsarkivarbete som görs i länder som Pakistan, Sydafrika, Ungern och Polen – länder som kanske inte brukar förknippas med mänskliga rättigheter. Jag blev medveten om mina egna fördomar och begränsningar, och jag lärde mig mycket om hur olika arkiv kan vara och om arkivism, aktivism kopplad till arkivarbete med syftet att synliggöra marginaliserade röster.
Under dagarna diskuterades inte bara vad som görs, utan också vad som inte görs och vems historia som fortfarande marginaliseras, så även inom det till synes inkluderande queera fältet. En viss kritik riktades även mot själva konferensen, som trots mångfalden ändå uppfattades som vit och västerländsk till sin struktur av en del deltagare. Också den session som jag själv ingick i (”Vems samlingar? Intersektionella perspektiv och andra frågeställningar”) stötte på kritik. Kritiken, som kom från en ung, vit person i publiken handlade om att sessionen endast bestod av tre vita talare. Det var orden ”intersektionella perspektiv” i sessionens namn som hen reagerade på. Begreppet ”intersektionalitet” lanserades ursprungligen av den svarta feministen och rättsfilosofen Kimberlé Crenshaw 1989 som en kritik mot den vita feminismens ignorerande av kategorier såsom ras eller etnicitet. Begrppet används i dag för att markera hur olika diskrimineringsgrunder och maktordningar – klass, ras, funktionsvariation, sexualitet och kön – interagerar.
Vitheten handlar inte enbart om vem som sitter på scenen eller vilka teman som tas upp – det handlar även om språk, strukturer, tillvägagångssätt och vad som uppfattas som kunskap och expertis.
Även om kritiken just då kändes lite missriktad – vi tre som satt på scenen hade varken kunnat påverka formuleringen av sessionens rubrik eller valt den session vi skulle medverka i – hade kommentaren en viktig poäng. För trots att våra presentationer innehållsligt väl motsvarade rubriken och att det är möjligt att vi talare, vid sidan våra förmodade queera förankringar, även representerade en rad andra diskrimineringsgrunder (exempelvis språkliga, religiösa eller funktionsvarierade minoriteter), kommer vi inte ifrån den vita dominansen inom kulturarvssektorn. Inom den har vi vita ofta tolkningsföreträde, till och med ofta i frågor gällande mångfald.
Vitheten handlar inte enbart om vem som sitter på scenen eller vilka teman som tas upp – det handlar även om språk, strukturer, tillvägagångssätt och vad som uppfattas som kunskap och expertis. Det bildar vad kulturantropologen Gloria Wekker i boken White Innocence. Paradoxes of Colonialism and Race (2016) kallar det västerländska ”kulturella arkivet” (cultural archive), ett arkiv som styr den rådande självbilden, det som värderas och uppfattas som kultur. Hon noterar att ”det kulturella arkivet hittas i många fenomen, i sättet vi tänker, gör saker och uppfattar världen på, i vad vi ser som (sexuellt) attraktivt, i hur våra känslomässiga och rationella ekonomier är organiserade och sammanflätade”. (Min översättning)
Vitheten är en norm som genomsyrar det mesta i våra västerländska samhällen, så central att den kan te sig osynlig för oss vita som är inne i den. Men, såsom den feministiska teoretikern Sara Ahmed skriver i Vithetens hegemoni (2011), vitheten är enbart osynlig för den som besitter den. För dem som befinner sig utanför vithetsnormen är den i högsta grad påtaglig. ”Att se vitheten handlar om att leva med dess effekter, effekter som låter vita kroppar breda ut sig i rum som redan har tagit deras form, rum där svarta kroppar sticker ut, skiljer ut sig, såvida de inte passerar”, skriver Ahmed. Vithet handlar alltså om privilegier, så självklara för oss som har dem att vi inte ens ser dem. Att bli medveten om dem, att se vitheten som strukturerande princip är ett steg på väg, men långt från tillräckligt.
Att som vit arbeta för att främja mångfald är relativt lätt. Även om vi ibland möter motstånd, blir ifrågasatta och kanske även måltavlor för hat exempelvis på sociala medier, får vi ofta även positiv feedback och kan känna att det vi gör är av betydelse – kanske vi rentav känner oss goda. Och när arbetsdagen tar slut kan vi hänga av oss mångfaldsrocken, sjunka in i massan, gömma oss bakom vårt vita yttre, njuta av de privilegier vår hudfärg ger oss och, i de flesta fall, inte behöva vara rädda för att bli utsatta för glåpord eller våld på vägen hem.
Det svåra är att inse och acceptera att vi som vita är en del av det system som skapar ojämlikhet, att vi vinner på det och att vi på olika sätt medverkar till att upprätthålla det. Att bli medveten om detta skapar olust, kunskapen skaver, den gör oss osäkra och får oss att känna skam. Vad ska vi då göra med all denna skam och olust och hur ska vi förvandla medvetenheten om vithetens hegemoni i vårt samhälle till något produktivt? Sara Ahmed ger inget entydigt svar på frågan, men uppmanar oss vita att verkligen lyssna på den kritik som ställs, att aktivt ”ta plats i kritiken” och se den värld som kritiken målar upp. Vi vita måste anstränga oss att inte bara lyssna, Vi måste lyssna utan att översätta budskapet till de ramar vi känner till och till vårt dominerande kulturella arkiv. Att lyssna och ta ett steg tillbaka.
En antirasistisk medvetenhet inom kultursektorn kräver inte bara ett aktivt lyssnande och en insikt om vitheten som norm, utan ett aktivt görande, en avkolonialiserande aktivitet. Det räcker inte med att addera nya röster till den gamla berättelsen, utan berättelsen måste skrivas om. Nya strukturer behövs, liksom även nytolkningar, nya insamlingar av kunskap och berättelser, och inte minst nyrekryteringar. Och vi måste göra det på alla nivåer – såväl inom kultursektorn som utbildningssektorn och samhället i stort.
